Idag är jag lite djup och funderar på framtiden- det är nog inte helt fel att göra det ibland och inte bara ta dagen som den kommer och hoppas på det bästa, eller?
Som ni vet står jag på en anläggning med ibland uppemot 20 inackorderingar och detta innebär nästan per automatik att det blir en viss genomströmning av hästar över tid.
Hästägare byter bostad och flyttar då även hästen ibland, hästar säljs, nya köps, ja det kan bero på allt möjligt att boxarna får nya invånare.
Just nu är vi inne i ett bytes-flow; en häst har sålts, en annan har åkt iväg för att förhoppningsvis bli såld, en tjej har fått nytt jobb och tagit hästen med sig och en fjärde häst betar nu på de evigt gröna ängarna. Förutom detta är ytterligare några hästar till salu och en ska åka hem till sin ägare inom kort så det lär bli en hel del nya bekantskaper framöver gissar jag.
Ego-Birgitta hoppas för både Kreons och sin egen skull att de nya hästarna som kommer är ”Archie-kopior” vars ägare inget hellre vill än att rida ut med mig och min knäpp-gök eftersom Kreon i just dessa sammanhang inte föredrar ensamheten.
Sommaren närmar sig med stormsteg och stallägarna har för länge sedan aviserat att ridhuset kommer att stängas för ”underhåll” (tvätt och dylikt) under en månad även om vi ännu inte vet exakt när detta blir.
I år känner jag mig väldigt väl förberedd inför detta då jag av förklarliga skäl redan tvingats hitta alternativa ridhus där jag kan rida- förra året brydde jag mig inte eftersom Archie dels inte hade Kreons problem och dels var till salu.
Slutligen funderar jag över vad jag ska ta mig till (oj, DET lät dramatiskt) om Mini flyttar.
Hennes framtidsplaner är helt oberoende av mig och Muppe höljda i visst dunkel än så länge och för oss vore det otroligt synd om hon väljer att inte stanna i vår närhet.
Även om Mini inte alltid rider Kreon så jätteofta så är bara VETSKAPEN att det finns någon nära som rider Kreon minst lika bra som jag, som tycker om honom och är insatt i hans ”mupperier” en otrolig trygghet som jag inte gärna förlorar.
Men men..vi får väl se vad framtiden bär i sitt sköte som det så poetiskt kan heta- vissa saker kan man försöka att påverka (sa hon med både hängslen och livrem) och annat råder man, på gott och ont inte det minsta över.
När jag tänker för mycket framåt säger alltid maken till mig att: Det tar vi då det händer om det händer, ingen mening att gå och grunna på saker som kanske inte ens blir av!
Måste tillägga att min man oroar sig typ aldrig (han är ju bonde;)), när jag frågar om han är orolig över t.ex. att vallskörden ska gå åt skogen, svarar han alltid: -Nä jag är inte den typen som oroar mig, det hjälper ju inte vallskörden att jag oroar mig.
Men jag gör som du, funderar över framtiden. Dock är jag väldigt glad att min man hindrar mig från att fundera för mycket:)
Minstral:
Jag har alltid varit tacksam över min planeringsförmåga- den har hjälpt mig mycket och gör att jag aldrig står handfallen och handlingsförlamad. Eftersom jag alltid tänker många steg framåt har jag också många reservplaner, inte bara en plan B utan ofta C och D också. Som nu när Kreon blev skadad: jag hade rätt mycket ”utstakat” men kunde också ”vända skutan” mer eller mindre omgående och ställa in mycket och planera för annat i stället. För planer ändras ”alltid”- sedan på vilket sätt kan man inte veta men om man är beredd på det mesta så blir det lättare att agera- tycker jag.
Men du varför inte gå med i team rönneberga. Här finns allt man behöver samt att du skulle passa in.
Elizabeth:
Tack för tipset.
I dagsläget anser jag att fördelarna med den anläggning jag står på vida överstiger de få nackdelarna (brist på gräshagar till alla hästar och dåliga uteridningsmöjligheter).
Uppstallningskostnaden, det stora fina ridhuset som jag kan rida i hur tidigt jag vill, att det tar ca 3 minuter att köra dit är bara några saker jag värderar OERHÖRT högt.