Sitter och läser en större ridbloggares inlägg där hon ondgör sig över att det florerar så mycket skitsnack, avundsjuka och rena påhopp på de som väljer att blogga om sitt stora intresse- ridning.
Bloggaren undrar varför vi inte alla kan hålla sams och det kan man ju så klart fråga sig.
Detta är verkligen inte första gången jag läser liknande klagovisor och det är lätt att man efter ett tag får för sig att många som sysslar med hästar är just som rubriken säger; ovanligt avundsjuka, elaka och skitsnackiga.
Jag har ju själv upplevt samma sak många gånger; både IRL och på bloggen; hur VISSA liksom MÅSTE ”hugga” om man skriver liiite för positivt eller är liiite för glad.
Nej, då ska man inte tro att man är något gudbevars, i landet LAGOM ska man inte sticka ut och förhäva sig (eller sin häst).
Vissa är mer ”diskreta” i sin kritik och lindar liksom in den i det förhatligade ”men-konceptet” typ ”jag förstår att du är glad för att Kreon gör så fina byten MEN…” eller ”kul att du var nöjd med träningen MEN…” och så måste man komma med någon form av kritik, gärna framställd som ”i all välmening”.
Om man som bloggaren vars inlägg jag satt och läste skriver att ens mål är att rida OS- tja..då förstår jag att en del liksom måste tycka att ”vem tror hon att hon är”.
Fast har man varit med ett tag…och det har man ju om man är 46 år gammal, så skulle jag vilja påstå att hästfolk inte är mer eller mindre unika än någon annan grupp i samhället.
Min erfarenhet är snarare att dessa skitsnackare och/ eller missunnsamma typer finns ÖVERALLT i världen och på alla platser där människor samlas, om det så handlar om arbeten eller hobbys/ sporter.
Det finns alltid någon eller några som är avundsjuka på andras arbetsuppgifter, villor, sportprestationer, utseende, vikt, förmögenhet….ja…ni fattar.
Det lilla jag beblandat mig i hund/ whippet-världen när jag ställt ut och tävlat med Soya har fått mig att förstå att det är exakt samma sak där, maken som har helt andra ”manliga” intressen vittnar om identiska erfarenheter.
Så nej…vi hästmänniskor är inte unika alls, vissa tycker om att trycka ner andra för att må bra och andra kan känna genuin glädje å andras vägnar- det är bara att acceptera att det är så livet fungerar menar jag.
Posted
Enligt min erfarenhet ÄR hästvärlden värre, jag är 42 så jag har också varit med ett tag, jobbat, tränat hund och ridit. När det gäller hundsporten tror jag att skillnaden är att där tränar man i grupp och hjälper/stöttar varandra. När man tränar häst har man oftast en tränare, kanske är detta skillnaden? jag tyckte att jag märkte av detta redan på ridskolan där jag började för 6 år sedan, visst är det något visst med hästfolk!
Jag tycker nog många hästmänniskor är ganska missunnsamma och ibland riktigt skadeglada.
Men visst finns det undantag, jag försöker ge undantagen mera energi.
JA! ”Dom där” missunsamma personerna är som är som ”kacklande höns” det ska nedvärderas, gnällas och nåde den som vill gå sin egen väg, ha sitt eget tänk och sina egna ideer. Då får man veta hut och rätta sig in i ledet.
Fast jag läste en liten kort dikt om att såna inte hade ett eget liv & medan den kategorin förfasade sig över andras liv så fortsätter ma leva sitt eget.
Denna gång håller jag med dig, Birgitta / tvärsan