Ännu en november-vecka går mot sitt slut och den har rusat iväg lika snabbt som de föregående.
November måste för övrigt vara årets gräsligaste månad och årets har hittills inte visat sig från någon bra sida tycker jag; mycket regn, blåst och lera.
Jag är otroligt glad att jag trots allt har lyckats få till en hel del rid-pass utomhus, i måndags longerade jag i paddocken, i torsdags och lördags skrittade jag ut på långa rundor med sällskap och idag blev det en kort vända på egen hand.
I tisdags tränade jag för första gången på länge för Christina och det var verkligen roligt att vara tillbaka på allvar så att säga.
Både jag och Kreon behöver ett vakade öga och inte någon som bara smeker oss medhårs; det är vi så bra på själva :).
Jag är också mycket nöjd med att ha börjat avverka mina ”semester-torsdagar”, har 8 kvar och blir de lika härliga som de 2 jag redan har förbrukat kommer jag att vara mer än nöjd.
Jag hoppas mycket på Kreons boxgranne Landmann som förhoppningsvis kan vara Kreons nya utomhus-sällskap; erfarenheten har visat mig att majoriteten av hästarna på anläggningen inte är så pålitliga vid uteritter att jag vågar ta sällskap av dom.
Som jag redan har berättat flera gånger är våra ridvägar omgärdade av allt möjligt som kan skrämma den snällaste hästen, detta reflekterade jag inte ens över när jag ägde super-Archie men tänker desto mer på sedan Mupp-Kreon kom in i mitt liv :).
På Soya-fronten inget nytt, hon är lika underbar som alltid och den största glädjen i mitt och makens liv.
Vad gäller Gullis och hans vänner Mimmi och Katten med Hatten fortsätter de också att förgylla mina dagar, jag vet inte hur mycket tid jag lägger dagligen på att klappa de små liven.
Katten med Hatten är nu konstaterat en pojke och går att klappa åt alla håll och kanter men däremot är han precis som sin mamma Mimmi livrädd för att bli upplyft.
En stallkamrat gjorde misstaget att framhärda häromdagen och det tackar hennes rivna och bitna händer henne nog inte för- Katten med Hatten kommer nog att vara ett långtidsprojekt på den fronten till skillnad från Gullis som man så fort han blev tam har kunnat släpa på och ta ganska burdust i utan att han bryr sig.
Till och med när Gullis leker tar han så försiktigt med sina små nål-tänder trots att han lätt hade kunnat bita till- det är jag verkligen tacksam över :).
Lite höstbilder från min grannes parkliknande trädgård. Hösten är vacker när solen skiner men när det spöregnar mest varje dag och leran når en till knäna…då drömmer i alla fall jag bort mig till sommaren igen.
