Ja, det hoppas och tycker jag…vad jag sedan tror…tja..vi får väl se.
Jag syftar idag på mina och Kreons uteritter när vi är ensamma och än har någon trägen Birgitta inte vunnit i alla fall.
Trots att vi har ridit samma runda en miljard gånger så stannar Kreon fortfarande och vill inte gå, bajsar en massa löst bajs och låter sig slutligen övertalas.
På hemvägen går han som en klocka dock, inget nytt under solen här heller.
Jag kommer absolut att FÖRSÖKA rida med sällskap när det går eftersom det då går som på räls men finns det inga snälla hästar att ta följe med så ”måste” jag rida själv.
Eller måste och måste…men jag vill inte behöva vänta i ytterligare kanske flera dagar/ en vecka innan vi kommer ut och att rida ut med ”osäkra kort” kommer inte på fråga.
Jag kommer inte heller att rida ensam om Kreon börjar visa otäcka tendenser men så länge han ”bara” (djup suck….) stannar och möjligtvis backar så fortsätter jag.
Idag var vi ute i 1 timme och 20 minuter men då skrittade vi alltså inte precis heeeela tiden utan det gick tid både här och där åt våra ”diskussioner”- jobbigt så klart men ändå skönt att det GÅR att lyda ägaren även om det sitter långt inne ibland.
Det ska bli spännande (eller inte) att se om detta stannande någonsin upphör- hoppas I live to tell!
Känner så väl igen det du beskriver och då syftar jag på när jag höll på med min och J:s lille fux, Chaplin. Skam den som ger sig, lättare sagt än gjort. 🙂
Tja jag tror faktiskt att det hänger ihop alltihop.. den dagen han slutar vara ängslig på uteritt slutar han nog vara ängslig på tävling också. Om du åker iväg och rider ut , hur hanterar han det?
Vi har bara åkt iväg för att rida ut ett fåtal gånger och då har det gått mycket bra vilket jag tror har berott på delvis bättre utemiljö där vi ridit och att jag haft sällskap.
Hemma är han också (ta i trä) en heeeelt annan häst med sällskap, får han bara gå och trycka sig i häcken på en annan häst (eller en gående människa) kan han gå över eld och vatten.
Att åka iväg och rida ensam vågar jag inte. Skulle han slänga av mig vet han ju inte var han är och kan ”springa ihjäl sig”.
Jag tänker faktiskt lite tvärt om. I de fall jag haft hästar (en häst jämt men flera periodvis) som varit så ovillig och rädd ute att det inte blivit bra ridning så lade jag ner uteridandet. Den värsta av dessa hästar reds i ridhus 4 dgr/v (ganska lagom dressyrträningsintensitet för en vuxen häst oavsett tycker jag). Den tömkördes ut en dag. Promenarades/joggades vid hand en dag och vilade en dag. En av de två ute-dagarna byttes inte helt sällan ut mot löshoppning. På detta vis fick hästen ett varierat arbete UTAN att jag behövde riskera något och ffa slippa dessa istadighets-attacker.
En annan häst var otroligt knepig och istadig under en period. Jag bråkade en del men gav sen upp och tömkörde bara ute under några månader. Vi hamnade öht aldrig i bråk-moodet på det viset. I dag är han faktiskt helt underbar att rida ut och den enda eftergift jag gjort till hans »nervositets-illsues« är att jag ALDRIG rider ut utan tussar i öronen på hästen. Trygg häst, trygg ryttare, bra ridning.
Jag tror nämligen att bråk föder bråk. Istadighet föder istadighet. Ju mer man kan rida utan att dessa tillfällen ens UPPKOMMER ju ju större tror jag chansen på sikt är till en harmonisk trygg häst. Som man DÅ, när den är redo för det, kan rida både här och där utan problem.
Jag tänker alltså lite tvärt om. Jag undviker problemen (till en viss gräns) i stället för att konfrontera dem. Med gruntanken att om man hela tiden triggar igång stressen/istadigheten så ökar den i stället för att minska (som man givetvis önskar och tror med sin idoga träning).
Ja, det är inte lätt det där.
Jag förstår ditt resonemang Ann, särskilt som du också är en rädd/feg/försiktig ryttare, precis som jag.
Och bortsett från Kreons eget knepiga humör så är ju mina stallomgivningar verkligen inte ultimata för NÅGON ”normal” häst skulle jag vilja påstå och minst 50 % av ALLA jag frågat i stallet säger att deras hästar inte är ”snälla” att rida ut vilket jag alltså faktiskt tillskriver miljön till en viss del i alla fall.
Jag är ÖVERTYGAD om att Kreon hade gått bättre/ bra i en lugnare, säg skogsmiljö men att rida på vägar där det kan dundra förbi en långtradare, förbi trädgårdar i vilka folk hamrar och spikar, har lösspringande vrålskällande hundar, bredvid hagar där en jätteskock med får kommer rusande mot staketet- tja…det är nog inte bara Kreon som ojar sig.
Tömkörning hade varit ett alternativ om det inte är så att Kreon kan bli lika ”stoppig” då + att jag redan har tappat honom en gång med ganska hemskt resultat som KUNDE slutat ännu värre.
Som jag skrev i inlägget så kommer jag främst att rida ut med sällskap eftersom detta går BRA och i annat fall skritta ut/ rida själv med eftertanke (dvs inte i mörker, när det är jakt, mycket annat på gång eller whatever).
Så länge Kreon ”bara” stannar och gör detta på utvägen men går ”perfekt” på hemvägen så tycker jag att vi kan fortsätta utan att det blir ett trauma för honom.
Och tack och lov (och mycket konstigt tycker jag????) så är det så med Kreon att han kan oja sig hur mycket som helst för att från första steget därefter gå som en gud…det tar liksom inte ”en stund” (som med ALLA andra hästar jag ridit) innan man kan komma till ”bra ridning” igen. Det är ju delvis denna underbara egenskap som gör att jag står ut med hans mupperier.
Och sett i det långa loppet HAR det blivit bättre, nu kan jag rida på vissa ställen där det förr var nästan omöjligt.
Jag förstår absolut din point Ann men är just nu rädd för att bli FÖR begränsad- börjar jag inskränka allt för mycket på allt som jag tror kan störa min känsliga häst är jag rädd för att jag kan riskera att till slut bara våga rida i ridhuset kl 6 på morgonen.
Jag vill FÖRSÖKA att tänja gränserna, givetvis helst utan att riskera min hälsa och mitt liv.
Jag kände att jag verkligen var jättebra ”på det” precis innan hältan, då vågade jag rida ”överallt” (satt ju och galopperade i ökad galopp på en jätteåker tex utan problem) och Kreon gick fint- nu efter vilan försöker jag hitta tillbaka till detta just för att det känns som att det kommer att bli ”värre” ju längre tid jag väntar- värre i den bemärkelsen att jag bygger upp rädslor för vad som kan hända osv.
Så absolut; blir Kreon dummare eller jag på annat sätt blir rädd så är en lösning absolut att gå ut och gå med hästen men det känns som en sista utväg nu faktiskt- jag vill PROVA ridningen först och så länge det ”bara” är problem på det vis jag beskrivit.
Blir det stegringar, bock och brall, försök att skena och dylikt så TRO MIG- jag hoppar av direkt :)!
För övrigt tycker jag att ditt upplägg med 4 dagars ridhusdressyr + en dag löshoppning är lite för mycket ”ridhusunderlag”-träning.
Jag vet ju att just du har en bit till ridhuset så dina hästar får gå på varierat underlag ÄNDÅ men jag har 50 meter till ridhuset och vill OM DET GÅR även rida på andra underlag för hållbarheten om inte annat.
AnnH du hade alltså oxå problem på tävling med dessa hästar du talar om?
Matilda: det hänger ihop. Den som var riktigt jobbig, som jag inte red ut alls, var lite upp och ner på tävling. Jag hade henne bara tills hon var 6 och hon vann sin första MsvB-start som 6-åring, var bla Breeders Semifinalist på Flyinge. Men det inkluderade även där nåt förskräckt stopp. (detta var många år sen). De andra räddhågsna har inte varit större problem med på banan. Men jo, de modiga går ÄNNU bättre.
Birgitta: Detta var egentligen inte skrivet ur din aspekt, eller en försiktig ryttares aspekt utan helt och hållet hur jag tror att dåligt beteende kan påverkar HELA ridningen, inkl spänd häst på tävlingsbanan. Nu spekulerar jag bara friskt, men kanske hade Kreon INTE dummat sig i galoppen om han inte fått uttryck för det, »inte haft det i kroppen« på länge. Men, det är bara som sagt spekulerande för att tänka lite lateralt :-).
4 dagar dressyrträning/vecka tror jag en dressyrhäst som skall upp i klasserna måste ha. Jag känner inte så många framgångsrika ryttare som tränar sina hästar mindre än så i just disciplinen dressyr. Sen kan passen se olika ut; längre, kortare och innehålla lite olika saker under veckan. Jag t ex rider mkt lite på volter, stora som små, i förhållande till själva stunden i ridhuset (som brukar vara 30–45 minuter). Och man kan man ju verkligen skritta fram ute (ledandes eller uppsuttet) t ex på lite hårdare eller ojämnare underlag. Jag leder nästan alltid mina hästar till ridhuset (drygt 10 min). Inte alls för att de är dumma men för att de ska få komma igång med ryggen utan någon där, att jag själv ska få röra på benen men ffa för att jag har en sömnig pudel i koppel som helst ville ligga kvar i sängen… 😉
Då är vi (som vanligt) överens I SAK.
Jag tränar ju ofta dressyr 4 dagar i veckan men red tex i somras knappt en dag i ridhuset under ganska många veckor.
Då red jag dels på vår gräsbana, vår grusbana och en fint plogad åker och dels på stubbåkrar ett kortare tag.
Jag menade att låta hästen gå i ridhus 5 dagar i veckan (4 ggr dressyr+ löshoppning) inte känns optimalt då det i så fall bara blir en dag av 6 som underlaget skiftar.
Men visst; ibland får det bli så också pga ”extremt” väder tex men alltså inget jag vill tillämpa regelbundet om det inte är absolut nödvändigt.
Birgitta nej jag förstår att du inte vågar rida ut själv men tänkte du kunde ha en kompis med på marken som har honom i en lina.
Matilda H:
Jag vågar inte ÅKA IVÄG och rida ensam nej och känner ingen som har lust att promenera bredvid vid sådana utflykter (min man är för rädd för hästar över lag).
Men ibland får jag med mig någon från stallet på utflykt (vi kan köra till en skog som ligger bara 15 minuters körning bort) och när Kreon är med andra hästar är hans snäll.
Birgitta: Har du testat tussar i öronen på honom vid uteritt som AnnH hade på sin häst? Är ju ett lätt och billigt sätt om det funkar 🙂
Nej, tanken har aldrig ens slagit mig men det kanske jag skulle? Som du säger så kostar det verkligen ingenting.
Vad synd.. någon kunde väl ställa upp och promenera brevid er kunde man tycka 😉
Ja, det kunde man ju tycka…
När jag hade hjälp av Mini, tjejen som hjälpte mig tidigare, så promenerade jag bredvid henne medan hon red ut några gånger. Hästen gick som ett URVERK då :).
Har själv ingen erfarenhet av det men det fungerade ju tydligen på hennes häst så varför inte med Kreon :).
Ja som sagt, jag har nog inget att förlora på att prova.
När jag skrittade min häst med senskada fick jag ge lugnande för att det ens skulle vara genomförbart. Fick sen tipset att testa öronproppar och det fungerade utmärkt. Behövde aldrig mer ge lugnande utan skrittade lugnt och fint i fyra månader.
Det låter lovande. EN gång har jag provat att skritta ut på Vetranquil (visserligen var burken utgången sedan 8 år tillbaka ha ha) – Kreon har aldrig varit så hysterisk som då. DET gör jag aldrig om!
Hans fd ägare (som är veterinär) sa att en del hästar kämpar emot när de blir drogade- kanske var det så det var? Eller så var det bara en tillfällighet?
Jag har även gett från samma burk vid klippning och hästen verkade totalt opåverkad.
Testade också vetranquil på samma häst utan resultat. Har använt en gång på nuvarande häst som blev som en zombie. Hästar är verkligen olika. Kan varmt rekommendera öronproppar. Vet dock inte var man köper.
Har också hört att Vetranquil kan ”slå” väldigt olika- en annan bloggläsare gav hur mycket som helst utan effekt.
Öronproppar borde man kunna köpa i trav-shopar. Eller så klipper man ut runda bollar av tvättsvampar.
Jag red ju det knäppa stoet end el på Vetranquil. På henne var det helt fantastiskt och jag önskade givetvis innerligt då att det varit heeelt tillåter och lämpligt även i tävlingssammanhang. En tesked gjorde hästen HELT otittig men med all bibehållen energi. Iofs så funkade även örontussar på denna häst nästan lika bra som kemikalierna.
I dag har jag en häst som har massa energi, men bara lägger den på EXAKT det jag vill och är helt otittig. Tack Store Gud! 😉
Mina örontussar till den ngt mer nervsvage av mina hästar: hoprullade bollar av fetvadd. Med svart strumbyxa ihopknuten runt. Blir en lagom stor, lagom hård boll. Syns inte ens i de svarta öronen.