Ja, det uttrycket fick jag ”smaka” häromdagen- och det hade jag gärna sluppit.
När jag var i ridhuset kände jag hur min mössa fastnade i mitt ena guldörhänge och innan jag hann greppa det hade det hamnat någonstans i ridhusbottnen. Bakstycket satt faktiskt fortfarande löst mot örat men själva örhänget försvann alltså spårlöst och lär nog aldrig dyka upp igen.
Minns du att jag berättat att Calvin ÅT UPP ett av mina finaste guldörhängen med en liten brilliant i för flera år sen? Jag utlovade stor belöning till den som (förutom jag själv, som höll på hela morgonen därefter) som gick igenom hans bajs och box och hittade detta. Han pussade mitt öra och plopp försvann det. Hela min arm in i gapet, men totalt lönlöst. Vet inte hur många örhängen jag tappat i hästvärlden. Numer har jag billigaste grejerna på. Tappade ju också både min vigselring och allians, som jag lagt i bakfickan vid uteritt. Vissa människor ska bara inte ha smycken i stallet.
Ringarna hade jag nog aldrig kommit över :(.
Mitt örhänge var förvisso av guld men väldigt litet och varken särskilt värdefullt eller ett som jag tyckte så där jättemycket om så jag får väl överleva förlusten…
Man ska aldrig säja aldrig! Mamma tappade sitt ena örhänge under en promenad med hundarna, vi gick samma väg flera gånger och letade efter det. Efter ett halvår gick vi samma väg och ser något ligga och glimma i vägkanten, vad är det om inte örhänget! Lite slitet efter att ha legat ute ett tag men det kom ju fram tillslut.
En smått otrolig historia måste jag säga :).
Det vore nog att hoppas på för mycket om jag skulle ha samma tur i ett 20×60-ridhus :)!
Tappade ett armband, en enkel tunn silverkedja, på sandstranden en gång när jag var tonåring. Hittade den nån vecka senare, otroligt nog. Så man vet aldrig, håller med Sanna! 🙂