Scenario:
Du köper en häst av en privatperson.
Efter ett halvår tycker du att du och hästen inte riktigt passar ihop och bestämmer dig för att sälja den.
Hur agerar du i förhållande till den du köpte hästen av:
* Du hör av dig till den du köpt hästen av och meddelar att du ska sälja hästen.
* Du hör inte av dig till den du köpt hästen av- varför skulle du?
Har du rent av ställts inför denna fråga och hur resonerade du då?
Det som låter schysstas är att höra av sig till sin gamla ägare, tycker jag. För hade det varit tvärtom så hade jag velat veta.
DOCK då min häst blev vanvårdad av sin förra ägare så hade jag inte sagt något till henne.
Jag hade hört av mig till den förra ägaren,
Förmodligen via ett mail för ren information. Vad förra ägaren sedan gör med den informationen är upp till h*n.
Det beror nog lite på. Jag har köpt tre hästar i mitt liv. Den första, som jag berättat om någon gång, köpte jag ju från ett konkursbo när jag var 16. Henne fick jag ta bort efter mindre än ett år pga strålbenshälta. Jag hade ingen kontakt med säljaren efter köpet var klart och meddelade inte. Den andra hästens säljare hade jag en hel del kontakt med efter köpet då jag behövde någon att prata med om ridningen innan jag hittade en bra tränare. Den hästen hade varit speciell för säljaren, och hon blev väldigt speciell för mig. Jag hade henne i 18 år, och jag ringde säljaren och berättade när jag tog bort henne, 24 år gammal. Nuvarande häst har jag inte haft särskilt mycket kontakt med säljaren efter köpet – men hade jag sålt henne efter ett halvår tror jag att jag hade berättat.
Med Mollis har vi inskrivet i köpekontraktet att säljaren ska kontaktas innan ev. försäljning. De köpte hästen direkt från uppfödaren, hade honom i sex år, och är väldigt fästa vid honom så det känns helt ok. DN finns det inget sådant skrivet om men eftersom jag har bra kontakt med säljaren skulle jag självklart prata med denne innan ev. försäljning. Dancer stod ju kvar på uppfödargården så de visste självklart att vi sålde honom 🙂 .
Jag hade sålt hästen. Den är min nu och vad jag väljer att göra med den har inte den gamla ägaren med att göra.
SPONTANT skulle jag svara att ”sålt är sålt” och att jag INTE skulle höra av mig till förra ägaren men jag blev trots detta otroligt upprörd när jag på omvägar fick veta att Décima var till salu lite mer än ett halvår efter att jag själv hade sålt henne (och ägt henne i 8 år).
Jag fattade så klart att nya ägaren inte hade någon som helst ”juridisk” skyldighet gentemot mig men tyckte ändå att hon MORALISKT sett kunde ha hört av sig då hon visste att jag inte sålde hästen utan en del ångest.
Det var inte roligt att bli uppringd av en presumtiv köpare som ville veta olika saker om hästen (jag stod av någon anledning fortfarande som ägare på ridsportförbundets resultatsidor) utan att ens veta att hästen var till salu- jag var typ 200 % övertygad om att jag sålt henne till ett LIVSLÅNGT hem och fick minst sagt en chock.
Jag har varit i samma situation med att bli uppringd av en presumpiv köpare på en gammal häst jag tidigare ägt. Jag svarade då att jag inte kunde svara på några frågor om hästen . Hur den var när jag ägde den vet jag, men hur den var hos den nya ägaren kunde jag inte gå i god för. Förstår att du blev upprörd, även om sålt är sålt
Vad jag framför allt blev upprörd över var att jag sålde hästen som mer eller mindre promenadhäst och blir uppringd av någon som undrar om man kan tävla medelsvår dressyr på den. ”Tja…hade jag ansett att den var lämpligt för det efter 8 år i min ägo hade jag inte sålt den” svarade jag ungefär.
Fy f*n vad upprörd jag hade blivit om jag fått det samtalet 🙁
Jag har förresten sålt en häst (som jag själv fött upp) som såldes vidare relativt snabbt – inte inom ett halvår men e ca ett år. Jag blev inte meddelad om detta – helt ok för mig. Men jag blev glad när jag fick kontakt med nya ägaren! Nu är hästen såld igen, men jag följer den via resultat i TDB. Självklart gör ägaren som den vill och säljer som den vill, och har ingen rapporteringsplikt. Men jag tycker ändå om att höra rapporter från den – även om jag inte har med den att göra.
Det beror ju helt pa vilken relation man har till koparen/saljaren, sa jag kan inte svara kategoriskt hur JAG skulle gora. Min erfarenhet som kopare ar att saljarna ar ratt pigga pa att fa uppdateringar da och da, om hur det gar for hasten de salde. Som saljare har jag olika erfarenheter, men ofta tycker jag koparna har varit valdigt snalla och hallit kontakt, ibland i flera ar, med nyheter och t o m foton av hastens framgangar.
Jag har en direkt erfarenhet av detta som saljare ocksa: jag hade ett sto som jag kopte som tvaaring, red in sjalv och hon var toppen, inte helt latt da hon var mycket ’arabig’ och pigg som attan, men inga problem. Efter ett tag blev hon oberaknelig och jag tappade modet, forsokte allting (tranare, tillridning, givetvis veterinarer/rontgen/kiropraktor/sadelmakare/ ALLT) men till slut bestamde jag mig for att salja henne da jag helt enkelt inte ville sitta pa henne alls. Min mycket duktiga tranare som hjalpt mig mycket med henne (bade som tranare av mig, och som tillridare) rekommenderade en duktig kopare som var en av hennes elever, och som dessutom redan hade flera araber sjalv och hade vunnit i dressyr pa hog niva (for att vara araber alltsa) sa hon kunde rida mycket bra och sympatiskt, och forstod hur araber kan vara. Hon var eld och lagor och kopte hasten efter provridning. Tranaren kande henne val och var saker pa att det skulle funka, sa jag skickade glad i hagen ivag pollan till nya agaren.
Ett par manader senare ville hon lamna tillbaka hasten for den var ’livsfarlig’ och hennes veterinar hade rekommenderat att den borde avlivas?! Hon kunde inte fanga den utan hade latit den springa runt som en tosing i hagen sjalv med ett tacke halvt av och halvt pa, och kunde jag ta tillbaka hasten och ge henne pengarna tillbaka omedelbums. Jag akte och tittade pa hasten och den var helt oigenkannlig!!! Hypernervos och det tog mig lang tid att fanga den (koparen hade inte kunnat fanga henne alls) och hon hade helt klart totalt misskott hanteringen. Helt plotsligt stod jag dar med en hast som visserligen inte var latt fran borjan, men det visste ju koparen och hade provridit henne etc, och som koparen nu hade utsatt for diverse extrema situationer, dar hasten betedde sig pa ett satt som jag sjalv ALDRIG erfarit. Hade ju haft den i 7 ar sjalv, fran 2 ars alder. Jag tyckte hon hade forstort hasten! Och jag kunde ju inte bara ta tillbaka den hur latt som helst (hade dessutom skaffat ny hast under tiden sa bada mina stallplatser var upptagna), nar de problem hon hade orsakat inte fanns dar nar hon kopte den. Detta holl min tranare med – hon som kande mig, hasten och koparen val. Efter mycket om och men fick jag tillstand att flytta hasten till tranaren som hade henne i manga manader och borjade om fran borjan med henne, och hon blev ater den snalla men eldiga hast hon var nar jag salde henne. Kostade mig ratt mycket pengar, aven om min tranare var generos och gav mig bra pris. Koparen hade manga konstigheter for sig, bade privat och med hastar och tedde sig till slut som en galen instabil manniska. Av intresse i sammanhanget ar att min tranare fortfarande, manga ar senare, har mig som kund, men aldrig mer hade koparen som elev, trots att hon tranat koparen i manga ar innan jag kom in i bilden. Sa det kanns verkligen som om det inte var MITT fel.
Naval, efter manga manader sa tyckte vi att stoet var redo att hitta ett nytt hem, och denna gang skulle vi vara ANNU mer forsiktiga. Uppfodaren, som ar en gammal van och visste hur det lag till och som dessutom hade haft stoet i 10 veckor for tillridning innan forsta forsaljningen, rekommenderade en kopare som ar en kand distansryttare pa nationell niva och mycket erfaren. Nya koparen var mycket mycket intresserad och ville kopa hasten pa stort, men min tranare insisterade pa att hon kom flera ganger och provred, samt att hon tog ut stoet sjalv pa en lang ritt for att forsakra sig om att hon kunde klara av henne. Hon var mycket nojd, och kopte sedan stoet for en ansenlig summa (vi satt med flit priset ’inte billigt’ for att endast attrahera seriosa kopare) och vi sag till att ha ett kontrakt som hon skrev under, dar vi bl.a. hade klausulen att hon skulle ge mig ’first refusal’ (dvs om hon ville salja, skulle hon hora av sig och erbjuda mig forst). Hon tog hem stoet, var supernojd, sande mig uppdateringar om tavlingsframgangar, etc. och jag var t o m och halsade pa som hastigast en gang nar jag var i omradet. Allt frid och frojd.
Trodde jag. Ett ar efter att hon kopt hasten sa horde hon av sig och sade ’Nu far du kopa tillbaka hasten’, for hon hade ramlat av och brutit armen. Jag visste redan att hon gjort det, for min kompis uppfodaren hade ridit tillsammans med henne pa distanstavlingen da det hande. Det visade sig att ju battre form hasten blev, desto spookigare blev den och till slut tyckte koparen inte att hon kunde palla med. Sa hon erbjod mig hasten och jag tackade nej, eftersom jag inte ville ha tillbaka den, och som sagt hade ny hast. Da blev hon skitsur for hon hade missforstatt vad ’first refusal’ betyder – hon trodde det var nan slags garanti att jag SKULLE kopa tillbaka hasten nar hon inte ville ha den langre?! Vilket det ju inte alls betyder, utan det betyder ’has the right, but not the obligation to…’. Hon tjatade lange och val, men jag kunde verkligen inte erbjuda mig att ta tillbaka hasten och det hade som sagt gatt ett ar, och det var inte nagot egentligt FEL pa hasten – vi var alla medvetna om att det inte var en latt hast, och det visste ju hon med nar hon kopte den. Till slut fick jag hot som ’if you don’t buy her, I’ll send her to the sales in Ireland and you’ll never know what happened to her’, pa vilket jag bara kunde svara ’du ska gora vad du tycker ar ratt FOR DIN HAST’. :((((( Madde verkligen daligt bade under forsta episoden med galna koparen och sedan under denna episod med angerfulla koparen. Urjobbigt.
Hur det nu var fick denna saga iaf ett lyckligt slut: uppfodaren, som introducerat mig till andra koparen, har ett hjarta av guld och ville inte se stoet aka runt pa flera stallen, sa hon kopte tillbaka det (for en billig penning, fick jag hora av nagon annan) och gav det till dottern som sedan gjort en framgangsrik distanstavlingshast av stoet och det kommer ha kvar henne resten av livet. Tydligen var det trots alla undersokningar som inte visade nagot, nagot fel pa hennes rygg. Hon ar val 16 nu tror jag, hasten. Och jag hor av hennes unga agare da och da, och ser bilder av dem fran deras distanstavlingsframgangar i tidskrifter och pa FB. 🙂
Vilken jäkla historia!!!
Det var fruktansvart, och pagick i flera manader, sa till den grad att jag fick hjartklappning nar jag sag ett nytt email poppa upp i inboxen, om ifall att det var fran galna koparen med ytterligare galna krav och hot om att hon skulle avliva hasten! 🙁 Men nu far jag fina bilder pa vacker svettfux i full tavlingskondition och hennes unga agare har t o m vunnit ett FEI brons pa YR EM (tror jag det var) pa en av sina andra hastar. 🙂
Det kan jag mycket väl föreställa mig.
Jag mådde inte heller så bra när jag fick veta att Décima var till salu- å ena sidan hade jag redan köpt Archie och varken KUNDE eller VILLE ta tillbaka henne och å andra sidan ville jag inte att hon skulle vara hos någon som inte ville ha henne.
Som tur var blev hon snabbt såld till köparens hovslagare så det löste sig bra.
Jag köpte ju min första häst på rekommendation av min tränare, av de som hade ridhuset där jag veckotränade. Efter ett år ihop kände jag att vi inte kom så mycket längre, då hade jag dessutom T på foder och valde att köpa henne istället. Då stod de båda även i förra ägarnas stall pga vinter och massa snö, så de fick ju reda på det innan oavsett, och jag frågade även om de ville köpa tillbaka.
När jag väl sålt var jag relativt oberörd, tyckte visserligen om hästen, men var inte alls kär i honom. Så tog det lugnt även dagen när han skulle åka – men gamla ägaren började storgråta i stallet innan jag skulle lasta. Det kändes en aning… jag vet inte, elakt borde jag väl skriva, men det var mest genant.
I de allra flesta fall hade jag hört av mig till säljaren, undantag om vi på något vis kommit på kant med varandra. När jag själv har sålt häst så har jag bett köparen att de ska höra av sig till mig ifall hästen ska säljas, även om man inte kan eller vill köpa tillbaka så är det gott att veta vad som händer med hästen. Brukar själv försöka uppdatera dem jag köpt häst av iaf i början av hästägandet så de vet hur det löper på med träningar, tävlingar etc.
Främst beror det väl på hur lång tid som gått och vilken relation man har till den tidigare ägaren. Har det gått X antal år och man under den tiden inte haft någon kontakt emd den tidigare ägaren finns det ju verkligen ingen anledning att meddela. Säljer man efter kort tid pga någon omständighet så tycker jag att man t ex via mail kort kan förklara varför.
ja, det var därför jag tog ett halvår som exempel för jag kan tycka att det ÄR skillnad att sälja efter så kort tid och flera år.
Sedan spelar relationen till tidigare ägaren absolut roll.
Jag var ganska tydlig med att jag INTE ville ha fortsatt kontakt med Décimas nya ägare- det var så jobbigt för mig att sälja henne.
Kreons ägare sa också att hon från början inte hade tänkt ha kontakt med ny ägare men att hon ändrade sig när jag köpte honom :).
Jag blev en aning ledsen när hästen vi bytte bort för att hon skulle få bli avels-sto och tävla lite där innan plötsligt hamnade i försäljnings-stall, hästen mamma fick i byte passar henne perfekt och hon brukade maila lite ibland o berätta hur det går då vi bytte direkt med uppfödaren som ville avla på hästen vi hade. Vi fick aldrig några svar på dessa mail, och när jag sedan fick veta att vår förra häst stod på en ridskola (vilket jag trodde skulle gå käpprätt åt helvete då hon har ett jävla humör) så tyckte ridskolans chef, som jag kom i kontakt med, att det var konstigt att vi inte lyckades få tag på kvinnan vi gjort bytet med när dom aldrig haft problem med det vid sitt köp. Hur som helst så har mamma fått sin drömhäst som jag är med och rider etc. och damen som vi bytte bort har uppenbarligen lugnat ner sig och blivit en trevlig ridskolehäst som trivs jättebra. I slutändan blev allt bra, jag är så glad att vår förra häst är där hon är för hon älskar liv och rörelse runt sig, och mamma fick sin ”drömprins”…
Det var även lite roligt hur jag hittade mammas förra häst, jag googlade på henne för att se om hon hade några nya resultat eller så, då hon tävlade lite medans vi fortfarande var i lite kontakt med kvinnan vi bytt med, och hittade en blogg där en tjej skrivit om en ny häst på ridskolan. Jag såg namn, stam och födeleseår, frågade i en kommentar om signalement och fick sedan en bild… Det var ju såklart precis den häst jag trodde 🙂 Nu har vi lite kontakt och jag får veta hur det går. Det är väldigt roligt att det går bra för henne i ett område där ingen nog någonsin kunnat tänkt sig henne, men hon har nog kommit förbi sin tonårsperiod nu! 🙂
Jag minns en häst jag sålde, som jag själv var oerhört glad för under våra år tillsammans, men han blev helt enkelt för gammal för att tävla på så som JAG ville, och han förtjänade en skön pensionärstillvaro – vilket jag helt enkelt inte hade utrymme för att ge honom själv, tyvärr.
Sålde honom till en vuxen person, som inte var så jättevan men han var otroligt snäll och lätthanterlig på alla vis så den biten var inga problem. Hon skulle ha honom som sin förstahäst för promenadridning – perfekt tyckte jag. Efter en kortare tid fick jag så plötsligt ett samtal från en helt annan person, som då köpt hästen! Kände direkt en klump i magen, kändes som att han blivit eller var på väg att bli ett ”vandringsdjur” på ålders höst!
Men efter en stunds samtal (då jag dessutom fick reda på att ”min” köpare lyckats få ut mer än dubbelt mot vad hon själv gav för honom av denna nye ägare – vilket givetvis fick mig att ana att det kanske var syftet med hela affären från början: att göra sig en hacka och inte alls behålla honom som sades) så ville jag veta om det gick bra att få komma och hälsa på. Nix, det blev nobben direkt! Varför fick jag aldrig veta.
MEN – och hör nu och häpna – så ville denna person veta ifall jag kunde skicka henne en del av hästens (läs: våra gemensamma) rosetter och pokaler och dyl, som vi tävlat ihop under åren. Jag kan lova att jag först blev knäpptyst i typ 10 sekunder, för jag trodde jag hört fel! Maken till fräckhet hade i alla fall aldrig JAG hört talas om förut.
Behöver jag avslöja att svaret på detta blev ett lika rungande NEJ som på min fråga ifall jag fick komma och hälsa på…?!
Usch ja, det var ingen rolig historia och det jag ångrar mest av allt är att jag inte valde slakt istället, men det som bar mig emot var att han var fullt frisk och pigg och jag tyckte att han förtjänade att leva X antal år till. Idag skulle jag aldrig göra om DET misstaget!
Dessutom: i just denna affär förstod jag ju ytterst väl varför ”min” köpare inte hördes av till mig när hon själv skulle sälja hästen, framförallt inte om jag råkat fråga vad hon då begärde… Jag hade dessutom inte kunnat gjort ett skit åt saken även om jag fått veta att hästen var till salu igen.
Men herregud vilken historia!
Jag förstår att du blev både ledsen och förstummad av flera olika anledningar.
När min häst Décima var till salu så kort efter att jag hade sålt henne begärde i alla fall den nya ägaren samma pris som hon själv betalat (kanske skilde någon tusenlapp uppåt eller neråt från de 55.000:– hon gav).
Och att vilja ha hästens rosetter?!?!?!? Var hon 12 år gammal eller? DET var ju verkligen något av det dummaste jag hört- i synnerhet som hon i övrigt inte ville ha någon kontakt. Ja…man baxnar…