Igår kväll runt 21.00-tiden ligger jag i soffan och pratar med en vän som också är både hund och hästägare och vi diskuterar ironiskt nog veterinärer.
Från ingenstans märker jag hur Soya, som ligger vid mina fötter börjar ”fara omkring” vilket jag i 2 sekunder hinner tänka beror på att hon har fått något tok-lek-ryck vilket KAN förekomma men inte bara ”sådär” egentligen.
Efter dessa 2 sekunder inser jag att hunden vrål-krampar, jag skriker till min vän att jag måste lägga på och böjer mig över Soya som nu har börjat bli helt vitskummig om munnen samtidigt som hon har kissat på sig.
Jag blir så klart LIVRÄDD, försöker klappa henne lugnande men hon bara fortsätter att krampa i kanske sammanlagt 2 minuter varefter hon blir lugn.
Eftersom jag inte har någon som helst erfarenhet av epileptiska anfall vilket jag ändå tror är det som har drabbat henne vill jag köra henne till djursjukhus direkt- vågar inte ens ta mig tid att googla på nätet trots att jag har datorn igång bredvid mig utan försöker lyfta Soya som först och för första gången i sitt liv gör ett litet utfall mot mig med blottade tänder (detta har jag i efterhand läst är mycket typiskt då hunden är i ett förvirringstillstånd efter att ha varit medvetslös).
Eftersom hon blir lugn direkt kan jag ändå lyfta upp henne, bära ut henne till hallen för att kasta på mig skor utan strumpor och en jacka och sedan gå ut med henne till bilen.
Vid det här laget verkar Soya nästan som vanligt men jag är ändå livrädd att hon ska få ett nytt anfall, dö i bilen eller vad tusan som helst.
Efter 20 minuter är vi framme på djursjukhuset i Malmö och får direkt träffa en djursjukvårdare som ger mig mycket bra information samtidigt som jag börjar känna mig kräkfärdig av all anspänning.
Djursjukvårdaren bekräftar att det varit ett epileptiskt anfall och berättar också att några hundar får detta en gång och aldrig mer medan andra kan få det i princip hur ofta som helst.
Jag erbjuds att lämna kvar Soya om jag känner en stark oro men får också rådet att vänta och se om hon får fler anfall innan man i så fall börjar utreda henne.
Eftersom Soyas anfall varit så kort och hon kvicknade till så snabbt valde jag att åka hem med henne och nu återstår ”bara” (århundradets understatement) att vänta och se om det kommer ett nytt anfall.
Maken är bortrest och kommer hem i kväll- honom vet jag knappt hur jag ska berätta detta för då Soya är….tja om inte hans ALLT så inte långt ifrån.
Han hade nog brutit ihop fullständigt om han hade bevittnat det jag såg igår och jag får verkligen vara extremt pedagogisk när jag förklarar vad som hänt och vad som kan hända igen.
Vi kan ju inte vaka över hunden 24/7 och det finns inte så mycket att göra om hon skulle få ett nytt anfall mer än att som sagt undersöka henne och i så fall sätta in medicin som minskar eller helt får bort anfallen.
Fruktansvärt är det hur som helst och nu gäller det att lära sig att leva med detta….
Jag har haft en hund som hade Ep.
Han fick anfall ungefär varannan månad. Det varade ca två min och han kissade och ibland kom avföring.
Jag valde att inte medicinera eller utreda något särskilt. Han levde med det i flera år. Han fick det aldrig när han var ensam eftersom att det aldrig fanns urin på hans päls då.
Det enda jag gjorde var att hålla honom milt och släckte ner belysning under anfallen.
Han blev väldigt trött efteråt, annars märktes det inget på hunden.
Måste tillägga att det är tjugo år sedan. Kan finnas bättre behandlingar idag.
Oj, vad hemskt. Jag hoppas förstås innerligt att det var en engångsföreteelse. Förstår att du är orolig. Håller dock tummarna och modet uppe!
Usch vad otäckt, hoppas det var en engångsföreteelse.
Min hund (papillon) fick två anfall för flera år (4-5) sen men har inte fått fler efter det. Hoppas det var en engångsföreteelse för Soya också!
Vår jycke fick också tre sådana. Första gången höll han på att skrämma ihjäl mig. Han kom fram till mig och ramlade omkull och började krampa …
Andra gången var det tur att pållens mamma, pållan, var en cool dam. Jycken kände nog på sig att han inte mådde bra och ville till matte och tryggheten.
Nu stod matte och lade som bäst på täcke på pållan och när jycken kom fram till oss på stallgången så ramlade han helt enkelt in mellan frambenen på henne och började att krampa.
Då gällde det att vara kall, lägga på täcken fort som f-n utan att skrämma hästen samt dra undan jycken med blixtens hastighet. Då visste jag i alla fall vad det rörde sig om.
Dessa två anfall höll på i 30-60 sekunder uppskattningsvis (men de kändes givetvis som en hel evighet).
Tredje gången var den värsta, då var vi på promenad långt från bilen-den syntes som en lite prick i fjärran- och det anfallet höll sig ca 10 minuter.
Jycken var då 10-11 år.
Åh fy vad hemskt! Hoppas innerligt att det inte händer fler gånger!
Förstår att du blev chockad, lider med dig. Håller tummarna för att det inte händer igen och at maken inte blir alltför upprörd. 🙁
Förstår att du åkte in så fort som möjligt. Skönt att få lite förhoppningsvis kloka svar och rådgivning direkt. Inga av våra hundar har hafr epelepsi. En av döttrarna hade feberkramp som liten och då slängde jag mig direkt på telefonen till akuten och vi åkte in med henne sedan även om vi fått ner febern på egen hand just för att vara på den säkra sidan och få rådgivning. Hoppas nu att Soya slipper fler anfall och att maken inte blir alltför förskräckt.
oroliga hund ägare o epileptica,fan hur hemskt att man är maktlös ibland med din kära hund
Åh, fy vad jobbigt! Hoppas det aldrig mer händer!
Fy, vilken mardröm! Hoppas det var ett engångs.
Fy va otäckt. Har aldrig själv varit med om det men hade en vän som ett par ggr om året hade det så med sin hund. Gäller verkligen att man själv kan bevara lugnet. Lättare sagt än gjort:( hoppas det löser sig med din hund o att det bara var en engångsförteelse.
Fy vad läskigt Birgitta! hoppas verkligen att du/ni slipper uppleva det igen att Soya tillhör dem som bara får det en gång.
Så fruktansvärt att läsa detta!!! Hoppas att hon återhämtat sig och att detta aldrig mer kommer hända igen! Ta hand om er!
TACK ALLA för era tröstande ord!
Nu är det ju som det är och bara att gilla läget men nu VET jag/ vi i alla fall hur vi ska förhålla oss.
Igår visste jag inte om varje kramp skulle bli den sista innan Soya dog- en fruktansvärd känsla då hon, som ni som läst bloggen länge nog förstår, betyder så oerhört mycket för oss.
Vi säger alltid att vi inte skulle sälja Soya för 100 miljoner och har dessutom avkrävt ett löfte från henne att hon ska leva i 100 år så det får inte hända henne något.
Maken blev så klart helt omskakad när jag berättade vad som hänt och var tacksam att han slapp bevittna gårdagens trauma men nu vet han vad som gäller och där vet jag att han skulle göra ALLT för Soya.
Försök att ta reda på hur vanligt det är inom rasen och hur väl de svarar på medicinering. Om hon får återkommande anfall så kan man faktiskt ge medicin och många hundar kan sen leva ett bra liv utan symtom.
Jag har själv en upplevelse med krampande hund som jag inte skulle önska min värsta fiende. En 8 månaders valp jag hade föll ihop i kramper framför mig. Vi kastade oss i väg i bilen, min man och jag, men tyvärr hann vi inte fram till djursjukhuset utan hon dog i min famn när det bara var nån km kvar. Det tog mig ungefär 5 år att komma över det samt att jag fortfarande gråter lite när jag tänker på det trots att det nu är 11 år sedan.
Obduktionen visade att hon hade en medfödd kärlmissbildning, porta cava shunt som låg bakom det hemska krampanfallet som ledde till att hon dog (Tydligen ovanligt att de blir såpass gamla med den missbildningen som min blev) och hon hade nog inte kunnat räddas ändå. Men det var så fruktansvärt när hon krampade o sen bara dog ifrån mig.
Jag håller tummarna att Soya inte får några fler anfall och kommer må bra i fortsättningen. Det är så vidrigt skrämmande och man känner sig så maktlös.
Det är MKT ovanligt hos whippet.
Håller alla tummar för att det hände bara en gång!!!
Oj, Fy så otäckt! Hoppas du och Soya hämtat er och att ni slipper uppleva det fler gånger. Zahra skickar en nospuss till syster yster och jag skickar en kram till er all.
Våran Lagotto valp fick krampanfall, flera stycken och oftast efter promenader. Veterinären trodde att det var pga en ärvtlig lagotto sjukdom som bara märks av när de är mellan 8 och 13 veckor. Nu märks det inte av överhuvud taget. Hade dock en irländskvarghund för ett par år sedan som vi fick ta bort för hon blev aggresiv av anfallen. Hoppas att det går bra för henne!!