Härom dagen, när Kreon tävlade väcktes en rad olika känslor hos mig på framridningen och som fick mig att fundera på dagens blogginlägg.
En häst på framridningen var otroligt upphetsad (?) och sprang runt i en väldigt hetsig, ”dundrande” galopp vilket med tanke på kylan och det därmed något stummare underlaget gjorde att det lät väldigt högt i hela ridhuset när hästen rusade runt.
Ryttaren var absolut inte oberörd och gjorde vad hon kunde men hästen verkade inte gå att lugna ner.
Och där stod jag på marken och genomfors av flera motstridiga känslor.
Å ena sidan ville Birgitta 12 år bara skrika ”snälla gå ut härifrån, du skrämmer skiten ur MIN häst som redan är spänd som en fiolsträng” och å andra sidan så tyckte Birgitta 46 år både synd om tjejen, kände igen sig i hennes situation och förstod SÅ KLART att man inte kan be andra ryttare att avlägsna sig, hur gärna man än vill och hur störd man än upplever sig bli.
Och det är ju detta med att man ”stör” andra som är ETT av skälen till att jag har valt att inte själv tävla min häst just nu.
Hade han bråkat på det vis han gjort med mig på tävling (velat småstegra sig, sparkat bakut, småbockat) på HEMMAPLAN hade jag, även om jag inte hade tyckt att det hade varit roligt FÖRSÖKT att komma tillrätta med problemet och också delvis kunnat styra när jag skulle jobba med detta, exempelvis när jag var ensam i ridhuset eller när det red sådana personer i ridhuset som jag visste inte brydde sig och kunde kontrollera SINA hästar.
Men vad gör man på en framridning med 4-7 vilt främmande ekipage?
Ska man med ”berått mod” utsätta dom för en häst som Kreon och tycka typ att ”ja, men de får väl se upp och hålla styr på sina egna hästar”?
Ja, den gränsen menar jag är suddig- det beror ju så klart på ”hur mycket” dumheter ens häst ägnar sig åt och där är man ju olika vad gäller acceptansen.
Så som Kreon ”ojar” sig med X tycker jag själv är ”acceptabelt för omgivningen” eller vad jag ska säga men när jag själv satt på tyckte jag INTE det- dels för att Kreon gjorde mer/ värre grejer då (som dessutom höll på mycket längre än när X rider) och dels för att jag är en långt mindre sadelfast ryttare än X och ramlar man av på en framridning blir det inte så kul även för andra tänker jag.
Så det är inte lätt det där…när man har en jobbig häst….det blev ännu tydligare för mig i helgen även om jag så klart har varit medveten om detta en lång tid.
Intressant blogg 🙂
Alltså att störa med ljud och upprymdhet tycker jag är helt ok och det får man tåla. Men det får inte vara så att man får hålla ögonen på en häst för att den plötsligt kan få spel och dundra in i en. Jag kan inte få till min framridning på rätt sätt om jag hela tiden ska koncentrera mig på att hålla mig ur vägen för en viss hästs framfart.
Om man tävlar tycker jag att man bör klara av sin häst på en framridning och ha styr på den så att den inte är en fara för andra! Att en häst låter när den galopperar eller frustar tycker jag att man får ta! Däremot om ryttaren som rider denna häst inte har kontroll över dess framfart så är det en annan sak.
Jag hade 2001 ett rödhårigt Amiral-Urbino-sto (räcker som förklaring :-). Hon gick som 6-åring MsvB, ffa kvalen till Breeders. Det var en jäkla stohej på henne på uppvärmingarna ibland. Hon for inte omkring vilt, men tvärnitade, backade, var allmänt gräslig. (Däremellan sprang hon fint och vann t ex sin första MsvB så hon var inte ENBART knäpp). Jag satte så där lite desperat en röd rosett i hennes svans (känns ganska 90-tal) och försökte så gott jag kunde hålla styr på odjuret. Jag minns att mina medtävlanden ALLTID var snälla och förstående. Minns t ex att Tinne red på en trång framridning samtidigt som jag och att jag typ 20 ggr fick en tvärnit framför hennes godartade vallack. Inga sura miner alls. Hästar är hästar. Speciellt de unga. Men ju högre upp i klasserna man kommer ju mer disciplin får man kräva, ÄVEN på framridningen. Det jag beskriver var ju visserligen MsvB, men unghästkval.
På framridningen till vanliga sådana klasser och högre får man väl förvänta sig att hästarna beter sig bra.
Har man en MKT känslig – eller »dum« – häst får man väl se till att omständigheterna är så bra det går; rida fram hemma i stället för på tävlingsplatsen, ha extra god tid på sig så att man kan välja framridningstid lite, välja tävlingsplats (med stor eller flera framridningar) etc etc.
Jag har en väldig tur, det är bara att konstatera. Mina mina hästar som tävlats är (VAR i Calvins och Fleurs fall) rejäla ”filbunkar” på uppvärmningen. Calvin som kan vara rätt jobbig på hemmaplan blir som lobotomerad ju fler hästar det är runtomkring. Prima likaså, hon ser nästan LÖJGLIGT loj ut på framridningen där det ofta kan vara riktigt störigt inom hoppningen.
Måste faktiskt tillstå att jag, som är väldigt mycket på tävlingar, tycker det är mycket sällan man upplever otrevliga hästar, eller hysteriska ryttare. Det där med rött band i svansen funkar faktiskt också.
Så jag har inte så mycket att bidraga med. Men…. det finns alltid funktionärer på plats som jag någon gång sett ett ekipage ”utom kontroll”. Då har detta ombetts lämna framridningen!
Birgitta: var nu inte ordpolis! Jag ser i efterhand att mitt språk blev knäppt. beror på den miniruta att skriva i jag har här på jobbet… ;o)
Jag ha absolut mest bekymmer med de ryttarna som sitter på URSÄKRA hästar på framridningen…. Typiskt ridskoleekipage..
En tävling i somras delade jag framridning med fyra ridskoleekipage på URSÄKRA hästar och det var årets sämsta ritt för mig sedan. DERAS hästar gick ju att rida in i svansen på och hur tätt som helst med andra medan min blev mycket förskräckt… Lägg till att min häst har typ tre gånger så stora gångarter = jag tvärnitade heeeeeela framridningen för att inte tvinga min häst till att gå för nära andra hästar (vilket gör henne rädd och osäker, deras hästar kunde inte bry sig mindre ;-))
Med andra ord, jag tycker bus och bockningar och hästar som kanske far iväg är mkt mindre irriterande i och med att de i allmänhet har ryttare som iaf försöker hålla avstånd medan då de på lobotomerade diton hela tiden är i vägen 😉
(lätt överdrivet men det ligger en del sanning i det)
Jag ser faktiskt gärna att de som har lite opålitliga hästar sätter en röd rosett i svansen på dem. Ger ju mig en chans att undvika att komma för nära. Märker man att man inte kan kontrollera sin häst på en framridning tyckar jag man ska gå av banan, alternativt kanske inte galoppera förren hästen slappnat av. Tycker inta att alla andra ska få sin framridning förstörd av EN bångstyrig häst faktiskt.
Svårt det här, och inte en fråga med ett svar. Min är nästan alltid jobbig första 10 min i ridhus OM det är många hästar där som rider kors och tvärs i olika tempon. Värre blir det ju om det är fler stökiga hästa på plats. Jag försöker alltid rida så jag håller avstånd till andra och saktar ner vid möte om det inte finns plats nog. Efter ett tag brukar det släppa och då kan jag rida som vanligt. Såklart är det lite störande för de andra, men man får inte longera/leda hästen i detta ridhus. I det andra ridhuset endast longering på vissa tider. Så ibland har jag inget val mer än sitta upp och rida igenom problemet. Brukar försöka vara där när jag vet att det inte är så många andra som rider, men det är svårt på helger. Jag kan ju heller inte undvika att rida med andra för då kommer han aldrig lära sig. På de få tävlingar vi varit på har det inte varit något problem, men också funnits gott om plats till alla på uppvärmningen. Jag tycker ändå att andra visar hänsyn till mig och förstår att jag sitter på en unghäst….med mycket energi… Och jag försöker visa så mycket hänsyn till de andra som möjligt.
Min häst kan vara lite ”tjoig” när det är andra busiga hästar på samma ridbana/i samma ridhus, men jag har nog aldrig upplevt problem på framridningar.
Däremot har vi begränsat med ridhustider för privathästar och det är som regel minst tio ekipage där samtidigt som ”kör sitt race” och det är inte ovanligt med ponnybusar som tränar galoppintervaller… :S
Har upptäckt att jag har mycket lättare att hålla min häst ”på mattan” i galopp faktiskt!
Jag ”knycker spåret” och trimmar skolorna i galopp längs fyrkantspåret (75 m ridhus) och då är det ingen som bråkar! 😉
Pållen hakar gärna på alla andras brall och bus och om jag då travar fattar han galopp och busar, men om jag redan ÄR i galopp kan jag använda den där extra energin till ännu mera engagemang, hehe. 😉