Söndag- missbedömd hybris

Gissa om jag var lättad när jag i morse kunde konstatera att Kreons tidigare svullna framben nu var till 90 % osvullet och dessutom oömt.

Ska jag vara ärlig så var det ömmandet som gjort mig mer orolig än svullnaden i sig- det skulle kunna indikera någon form av senskada, gaffelbands-dito eller något långt allvarligare än ”bara” en smäll på benet.

Men nu verkar benet alltså så gott som återställt även om jag valde att vänta med studshoppningen och i stället köra ett lättare dressyrpass.

Vanligtvis rider jag ju på morgonen eller efter hagintag men idag var jag så ridsugen att någon form av hybris drabbade mig trots att det finns skäl till varför jag inte rider i ridhuset när de andra hästarna går i hagen.

Skälet är ju att jag sitter på min knäpp-hingst som får ångest av att inte kunna kontrollera vad som händer i hagarna när han själv är i ridhuset utan insyn.

Och min kaxighet höll på att sluta illa- jag hann knappt landa med baken i sadeln förrän Kreon började pipa och kasta sig runt i halvpiruetter i ridhuset.

Jag kände mig allt annat än trygg och ”räddades” av en kvinna som följt med några ridande ekipage som sällskap och som självmant frågade om hon skulle LEDA mig en stund.

Detta tackade jag faktiskt ja till- alternativet var att hoppa av och hämta tömkörningsgrejerna i stället för hästen kändes just då helt okontaktbar.

Men jag vet ju att han lugnar sig så fort någon går bredvid och så skedde nu också.

Efter några varv bad jag kvinnan att släppa loss oss och tänkte att jag kunde prova att trava och galoppera lite och i annat fall som sagt avbryta.

Och jag klarade faktiskt av att rida ett helt pass på en i början mycket spänd häst som dessutom började vrålgnägga som svar till en ny häst som gnäggade i hagen.

Jag red mest runt utan att göra några direkta rörelser- dels var det detta jag hade tänkt fokusera på idag och dels är det inte alls läge att försöka sig på något mer avancerat när Kreon är på detta humör.

Man brukar ju får rådet av försöka AVLEDA en spänd/ het häst genom att hela tiden variera sig och rida diverse krumelurer men det fungerar inte alls på Kreon, han blir bara ännu värre.

Det är som att han säger/ tänker ”ok, jag gör som du vill om du bara håller det enkelt- jag måste kunna ha en del av min hjärna på annat håll och om du pressar mig blir det värst för dig själv”.

Det är ungefär som när han inte är ”redo” i början av passen ibland- skulle man DÅ kräva vissa saker (säg en sluta) så kan man mycket väl få en häst som galopperar i stället eller slår mot skänkeln och stannar- kräver man samma sak när ”redo-tillståndet” infallit vilket tar max 20 minuter (ibland inga minuter alls och allt däremellan) är det inga problem.

Ja, hur som helst var det inget behagligt ridpass idag men ändå skönt att jag klarade av det- Kreon får ju inte lära sig att det går att komma undan oavsett om han gör det av missriktad hingstighet eller vad det nu skulle råka bero på.

Annars har jag varit lite flitig med både persedelvård och boxvård idag- har man en häst som slänger runt sitt uppblötta lucern på både väggar och golv får man hålla efter det intorkade med jämna mellanrum.

Soya hittade ett kaninlik idag som hon hade mycket svårt att skiljas från- jag fick till slut koppla henne och dra henne därifrån samtidigt som hon höll någon stor och obestämbar likdel i munnen och tuggade så hon höll på att storkna- allt för att jag inte skulle hinna dra den ur hennes gap.

När vi hade kommit en lång bit från liket släppte korkade Birgitta henne lös igen och vad tror ni hunden gjorde då? Rusade tillbaka för ännu ett skrovmål så klart.

Det är inte ofta jag blir arg på den där snabbspringaren men då kunde jag faktiskt hålla mig för skratt när jag fick pulsa över det höga, torra gräset IGEN- jag som just då bara ville hem.

Dessa djur, dessa djur…så mycket jobb, så mycket ORO men åh vad jag älskar dom båda!