Spinoff på gårdagens samvetsfråga:
Jag minns att jag då Archie fick fång för flera år sedan skrev ett inlägg där jag reagerade på något som då förvånade mig ganska mycket: att enstaka personer som jag tyckte att jag hade bra kontakt med och kanske till och med betraktade som mina vänner reagerade väldigt ointresserat och var till noll stöd i den då mycket svåra stund för mig.
Under en period var jag mycket ledsen och bekymrad- med fång vet man ju aldrig hur det ska sluta och jag hade nog förväntat mig i alla fall några tröstande ord från vissa som alltså knappt sa flaska.
Vad detta berodde på kan man så klart ha flera teorier kring; en är att folk kan ha svårt att hantera sorg/ motgångar även hos andra- de vet inte riktigt vad de ska säga/ hur de ska göra av rädsla för att det ska bli fel och så är de i stället tysta.
Sedan kan det också vara så, är min erfarenhet i alla fall, att var och en står sig själv närmast och att man innerst inne är tämligen ointresserad av bekantas och inte så nära vänners med och motgångar- det som för den drabbade känns som ”världens viktigaste sak” är för andra bara en tanke som knappt swischar förbi i deras skalle.
Så jag har i alla fall ibland upplevt att de man trodde var något att hålla i när det blåser skulle låta en fara iväg i vinden utan att göra den minsta ansträngning för att hålla en kvar medan andra, ibland helt oväntade personer, har visat prov på mycket större medkänsla och engagemang än man skulle ha trott från början.
Och faktiskt vill jag påstå att det är samma sak inte bara när man har motgångar utan kanske i lika stor utsträckning när motsatsen inträffar; när det GÅR BRA!
Som tävlande i både hoppning och dressyr sedan många år tillbaka har jag upplevt att det inte alltid är självklart att ”delad glädje är dubbel glädje” utan att både stallkamrater och andra inte alls verkar speciellt glada å ens vägnar.
Åter igen kan det handla om olika skäl till att man upplever brist på entusiasm hos omgivningen; de kan vara avundsjuka, ogilla en så pass att de inte unnar en framgång eller helt enkelt även i detta fallet vara ointresserade.
Sedan tycker jag att det ibland kan ”kräva sin man” att alltid vara den som gratulerar andra till DERAS framgångar när det kanske aldrig går bra för en själv- den storheten finns inte heller hos alla.
Själv FÖRSÖKER jag att vara en god kamrat i både med och motgångar; jag tycker om inte annat att det hör till god ton/ uppfostran att i alla fall på någon form av lägsta-nivå engagera sig i sin omgivning.
Det kostar så lite att ge några tröstande ord, skicka ett sms, trycka på gilla-knappen på Facebook eller vad man nu väljer för att visa att man faktiskt SER.
Jag tycker man ska unna varandra framgång , men tyvärr verkar det som att vissa är rent rädda för att det skå gå bra för andra. Som om den egna insatsen då skulle vara sämre. Personer med dålig självkänsla försöker ofta trycka ner andra för att känna sig större själva. Människor som redan är säkra i sig själva har nog lättare för att glädjas med andra, tror jag. Man är inte sina prestationer som en del verkar tro.
Jag håller helt med. Och som du säger- min häst blir varken bättre eller sämre för att det går bra för andra.
Det jag funderat på är om detta specifikt för rid/hästvärlden, denna missunsamhet, eller om det är allmänmänskligt? Jag tycker att jag nästan bara stöter på detta fenomen i mitt hästliv och inte annars! Hästmänniskor kan i dessa sammanhang vara rent ut sagt för jävliga och ogina!! Så trist med sådana männsikor i sin närhet!
När jag har pratat med människor som håller på med utställning av hundar har jag hört att det kan vara väldigt mycket missunnsamhet osv även där. Kanske har det att göra med att man tävlar med sitt djur och att det är detta (tävlandet) som utlöser inte så trevligt beteende?