I förrgår skrev jag lite skämtsamt att jag var nyförälskad i Zack och en del av er kanske höjde lite på ögonbrynen och tänkte ”det var snabbt marscherat- hon har ju precis fått hem hästen”.
Nu var det som sagt lite på skoj som jag skrev som jag gjorde men JA, jag har väldigt lätt för att väldigt snabbt fästa mig vid en del djur (och människor för den delen).
Nu vill jag ju inte påstå att jag ÄLSKAR Zack och jag vet också att han snart ska lämnas tillbaka men som sagt; jag behöver inte så där jättelång tid på mig för att verkligen tycka om ett djur medan jag vet att en av mina vänner säger att det kan ta MÅNADER för henne att få samma känslor efter att hon har köpt en ny häst.
Sedan är jag verkligen inte så med ALLA djur utan bara mot dom som är mina- andras hundar, katter och hästar lämnar mig tämligen oberörd och det finns hundar jag känt i flera år som jag knappt har klappat eller lekt med tex och hästar jag inte skulle skänka en ytterligare tanke om deras ägare flyttade dom eller till och med tog bort dom.
Hur är ni kära läsare? Tar det tid för er att fästa er vid era djur eller känner ni nästan direkt ”YES”?
Det är olika från individ till individ säger jag. Vissa fäster jag mig otroligt mycket vid och andra kanske man knappt lägger märke till.
Sådär blixtförälskad kan jag bli i ett djur. Nu senast min röde häst som jag föll för direkt när jag såg honom. Men sen tar det ett tag innan den där lite djupare kärleken kommer. Jag vet att det är kärlek när jag känner saknaden i händerna, måste få ta på och stryka över hans underbara huvud, helst när han samtidigt snusar mig i nacken. Löjligt, 12 år och allt, men fullkomligt underbart!
Själv visste jag inte ens om att jag var sådär dunderkär i min medryttarhäst förrän ägaren sa att hon skulle säljas. Känslan i magen när jag insåg att någon annan skulle få leva med henne och rida henne, få vara nära henne, och inte jag. Att jag skulle behöva leva resten av mitt liv UTAN henne. Nej, det gick bara inte. Så jag köpte henne och nu får jag vara med henne varje dag alltid (förutom just precis nu när jag är på semester), och jag är sååå lycklig!
Ponnyn tog de tid innan jag fattade tyckte för. Var inte alls intresserad av att rida ett bråkigt litet kallblod utan stora halvbloden var roligare. Men hem fick hon ju följa med och de är 7 år sedan. Pappa gillade henne direkt när han tittade på henne.
De andra två är ju uppfödda hos oss, de blir på ett annat vis då. Du är med från första andetaget 🙂 Jag älskar alla mina djur lika mycket för de är ju mina bebisar 😉
”När jag träffade Winston” låter som en romantitel, eller hur 😉
Nåväl, han var en vanlig brun häst på ridskolan och Axel (sonen) red ju ponnyerna, så jag hade väl klappat honom och tyckt att han var ju en rätt så trevlig häst, utan att göra någon större notis om honom, just eftersom sonen red på ponnyerna och jag hade min häst hemma (något egensinniga stoet Rosea, med 8 or på traven… fast tyvärr inte huvud att gå dressyr.. även om jag envist försökte övertyga henne om att hon skulle bli dressyrhäst. Kämpade med att få henne att bli stadig i dressyren och att komma i konsentration och harmoni på dressyrträningarna. samtidigt som jag fick lovord på hoppträningarna).
Axels ridlärare var krasslig och ville att jag skulle visa winston för spekulanter. Han skulle säljas som dressyrhäst. Något motvilligt gick jag med på att rida honom eftersom jag ändå var på ridskolan i samband med att Axel red lektion.
Åh, vad jag njöt av att sitta på en häst som ville vara mig till lags och gjorde det jag bad honom om och bjöd på sig själv, förlät och hade överseende om jag råkade göra små misstag, såna som Rosea nappade på direkt och gjorde affär av (om det inte var något hinder man skulle rida an på). Dagen där på klämde jag in ett ridpass på Winston igen och så var det dags för visning.
Visade honom för spekulanterna och det gick bra. Åkte hem, väl hemma på vår gårdsplan. satt jag i bilen en stund och funderade. Fick panik. startade bilen igen, åkte tillbaka till ridskolan och sprang in till min något förvånade väninna (Axels ridlärare) och ropade! ”Sälj honom till mej!” , varpå jag fick världens jättekram och så var den saken kvar.
Sprang in i stallet till Winston och kastade mig om hans hals och bara njöt och insåg att ”detta är MIN häst, med stort H. hästen jag ska ha tills han inte vill vara häst längre”.
Sen gick jag in med själ och hjärta för att sälja Rosea, annonsera, träna och visa, annonsera träna och visa igen filma och låta en väldigt duktig hoppryttare visa henne på film på stora hinder. 1½ månad senare blev hon såld, ett år senare blev hon såld igen pga att hon är rätt så svår på vissa saker och NU har hon hittat hem till ett ställe där hon kommer att vara tills hon inte vill vara häst längre – som hopphäst!
och så levde vi lyckliga……
hoppas jag….
mvh
Cia
Härlig historia! =)
Helt individuellt – vissa hastar gillar jag bums, medans andra har jag haft i flera ar utan att alska, galler bade egna och andras. Nya hasten alskar jag mer och mer for varje dag, han ar bara SA fin och go och vacker och snall och duktig och… 😀 Hundar ar samma (katter gillar jag inte), vissa ar sa alskansvarda och andra kanns bara irriterande eller t o m osympatiska pa nagot vis (hade t.ex VALDIGT svart for en huskamrats hund for manga ar sedan, da den var gammal och inkontinent, sket inomhus varje dag och tiggde som en galning…).
Håller med ovanstående talare, ”det är nog individuellt”. Men man ska aldrig säga aldrig. Min nuvarande häst var jag fodervärd till i ett år innan vi blev erbjudna att ta över honom för en symbolisk summa och det är egentligen först nu som jag verkligen har börjat fästa mig vid honom! 🙂
För mig kan det ta 2 sekunder och i andra fall längre tid. Jag fick ett sto direkt från Irland, henne älskade jag så fort jag såg henne. Tyvärr så gick hon inte igenom besiktningen så det var ett tufft avslut efter att jag haft henne på prov i 3 veckor, tänker fortfarande ofta på denna fina häst.. Min nästa häst tog det länge tid innan jag blev kär i, men är det nu. 🙂 Mina hundar däremot, har jag alltid älskat sedan första sekunden. Gillar många bekantas hundar, mer än hästarna måste jag nog medge, men så är ju hundarna oftare mer sällskapliga. 🙂