Månadsarkiv: augusti 2013

Ärliga tränare

En av de saker som jag gillade när jag tränade för Zacks ordinarie tränare i veckan var att jag kände att vi liksom direkt var på samma våglängd eller vad jag ska säga vad gäller tankar om Zacks kapacitet och framtida utsikter som tävlingshäst vilket var en av sakerna jag ville ha hjälpt med att analysera.

Utan att gå närmare in på vad som sades (men det var absolut inte nedslående) så tyckte jag att det borgade för givande träningar framöver, utan några orealistiska krav från varken min eller tränarens sida.

Något av det värsta jag kan höra är när folk ibland, av både okunskap och missriktad välvilja försöker intala en att ”om du bara …så ska det nog…”.

För ibland hjälper det inte hur mycket man anstränger sig, hur hårt man tränar, hur mycket tid och/ eller pengar man lägger ner- det ger ändå inte önskat resultat och det enda som man riskerar att råka ut för är att man ”knäcks” av aldrig infriade förväntningar, kanske både från sig själv och omgivningen.

Jag är glad att jag för egen del aldrig har haft tränare som levt i det blå- mindre glad var jag dock när mina ÄRLIGA tränare sa SANNINGEN som jag inte ville se eller ta till mig vad gällde Archie och hans möjligheter som framgångsrik tävlingshäst.

Då blev jag bara sur och tänkte ”ni ska få se…” men med facit i hand hade jag besparat mig mycket möda om jag hade valt att lyssna på dom som faktiskt visste bättre än jag.

Sedan ska man så klart varken ge upp så fort man får en fis på tvären eller vara så negativt inställd från början att man liksom FÖRUTSÄTTER ”det värsta” men därifrån till att man tror att man ska ”rida OS” om man bara tränar tillräckligt hårt är steget väldigt långt.

Vad är era erfarenheter på tränarfronten?

Har ni någon gång råkat ut för en tränare som ni redan medan det pågick eller i efterhand känt hade orealistiska krav på er/ er häst? Eller har ni råkat ut för motsatsen; att ni liksom känt att tränaren knappt har tyckt att det har varit mödan värt att träna er för tränaren hade också många andra bättre ekipage som den la mer fokus på?

Mera onsdag- äntligen!

Vid 19.30 kom äntligen Vicke till Staffanstorp, traskade oberört ut ur lastbilen och gick lugnt in i stallet där han började äta sin betfor och sina morötter direkt.

Jag tittade till honom en liten stund och kommer till stallet imorgon bitti för att var med vid utsläppet.

Så här långt känns det HÄÄÄÄÄÄRLIGT :)!

Onsdag- äggsjuk höna

Ja, just nu vankar jag omkring i stallet som en äggsjuk höna- trodde hästen skulle vara här sedan länge, men icke:(!

Har passat på att operera min katt som hade ett jättesvullet och spänt öra som då jag körde in en kanyl i det visade sig innehålla ljust blod och inget mer så det var ju skönt.

Snällare katt än Gullis får man för övrigt leta efter, han stod som en staty under mitt kirurgiska ingrepp :).

Sedan jag tömde ut svullnaden såg örat direkt bättre ut- det spände nog rejält innan gissar jag.

Huuuu!

Precis som den bloggläsare skrev som skickade mig denna länk är inte jag heller speciellt blödig, har ett djur dött så har det dött men här har i alla fall min gräns överskridits.

Fråga från en läsare om vem som bestämmer

En bloggläsare skrev till mig och tyckte att jag kunde ta upp frågeställningen ”ska man alltid ta striden med hästen om ALLT eller ska man ibland välja att titta åt andra hållet och låtsas att det regnar och göra något annat istället?”

Om jag ska börja och svara för egen del så får jag nog säga att jag har ändrat mig på denna punkt och det får jag nog ”tacka” (?) Kreon för.

Förr gav jag mig ALDRIG vad det än gällde och ville liksom ha sista ordet men så som denna häst kunde bära sig åt så kände jag mig mer eller tvungen att ”ge mig” i vissa situationer.

Innan ”Kreon-tiden” skulle det tex inte ha fallit mig in att hoppa av hästen under en uteridning för att den inte ville gå- de andra hästarna har jag tvingat/övertalat med smackningar, spö och/ eller diverse trugande men Kreon kunde ibland utsätta oss båda för så pass farliga situationer (typ stå och balansera vid ett stup- det gjorde han flera gånger….) att jag helt enkelt inte VÅGADE sitta kvar eftersom jag visste att ett felsteg skulle kunna innebära mycket allvarliga skador.

Annars har jag aldrig ägt/ ridit hästar som varit direkt tjuriga och där jag har behövt att ställas inför diverse ”tjafs” på en regelbunden basis och skulle inte heller orka med att ha en häst som man ständigt fick gå omvägar med för att nå dit man vill.

Men OM jag skulle hamna i en sådan situation så skulle jag i sak kunna ”titta åt andra hållet” och därefter försöka att INTE hamna i samma situation IGEN eller ha en strategi för hur jag skulle göra NÄSTA gång.

Sedan handlar det för mig också om vilken situation som avses- är det en ”strid” som jag lätt kan vinna skulle jag inte ge mig medan tex direkt farliga situationer kräver annat agerande.

Så- svårt att ge ett entydigt svar men jag är nog i sak väldigt envis och ger mig inte i första taget. Jag kan också ibland uppleva att andra hästägare ”daltar” lite väl mycket med sina djur vilket jag då också tycker att hästarna utnyttjar till att göra lite som de själv vill- INTE min melodi!

Det bästa man kan säga till mig om sin egen häst är ”det går inte” för då vill jag gärna visa att det VISST går vilket det också brukar göra om man bara är bestämd (men inte våldsam) och har en strategi.

Det har då oftast handlat om hästar som inte har velat bli lastade men också om hästar som inte vill att man duschar dom, sprayar insektesmedel på dom eller klipper dom. För att ta några exempel.

Hur gör ni och vad tycker ni?

Tisdag- buhu….

bild(1)

Så ser underverket ut :)!

Ja, det är inte lätt att vara Birgitta 12 år…jag menar snart 47…som väntar på att tomten ska komma med hennes julklapp…jag menar hennes nya häst :)!

Efter en lång väntan på först besiktning och sedan transportbokning fick jag besked från företaget att Vicke skulle komma ikväll…eller i natt…sedan var beskedet att han kommer imorgon bitti och nu är det sagt att han kommer IMORGON KVÄLL.

Nu vill jag verkligen ha djuret stående i stallet men…har jag väntat så här länge får jag ge mig till tåls lite till- så är det bara!

Dagens (anonymitets)fråga

toa
Aldrig på min blogg…..(hittade bilden genom att googla på ”sitta på toaletten” :)!)

En diskussion i stallet kring vilka bilder man väljer att publicera på nätet (någon vägrar i princip att visa bilder på sitt barn) fick mig att fundera på det här med hur man väljer att presentera sig på Internet.

Ni som har bloggar, är aktiva på olika diskussionsforum eller skriver på Facebook tex; tänker ni aktivt på hur mycket ni avslöjar om er själv och er familj/ era djur eller blir det lite som det blir?

Finns det bilder ni aldrig skulle publicera eller saker som ni inte vill berätta om?

Kan man utifrån det ni skriver ”hitta” er- dvs veta vem ni är och var ni bor eller använder ni någon slags alias som inte alls går att knyta till er person IRL så att säga?

Själv är jag nog på nätet ungefär som IRL- inte speciellt hemlig.

Dels är jag övertygad om att folk kan få veta det dom vill oavsett om jag ”aktivt” berättar det eller inte och dels tycker jag inte precis att jag har så mycket som är värt att hemlighålla.

Trots min liberala inställning rent generellt finns det ändå massor av saker ur privat och framför allt arbetslivet som jag aldrig skulle berätta och om jag skriver om andra människor, tex mina vänner, arbetskamrater, tränare osv så gör jag bara detta om det är i POSITIVA eller helt neutrala ordalag.

De har ju inte bett om att få figurera på bloggen och därför FÖRSÖKER jag verkligen att tänka på hur de framställs.

Vad gäller bilder så har jag ju inga barn att ta hänsyn till och hästarna och Soya tror jag inte bryr sig ett smack så dom kan jag fota ”hur jag vill” höll jag på att säga.

Jag tar sällan kort på andra människor och gör jag det brukar jag säga något i stil med ”det här får vi visa på bloggen” eller nåt och ”alla” som känner mig vet dessutom att jag har en blogg och har aldrig bett mig att INTE publicera något.

Till syvende och sist handlar det för mig om omdöme vilket så klart och på gott och ont är en individuell bedömningsfråga.

JAG skulle tex inte publicera toppless-bilder på mig själv, bilder där jag endast har trosor och bh på mig, bilder där jag sitter på toa (!), är berusad (lite svårt eftersom jag är helnykterist….) och dylikt medan andra tydligen tycker detta är helt ok eftersom jag sett denna typ av bilder mer än en gång på både bloggar och Facebook.

Bara mitt yrke i sig (jag är socialsekreterare med daglig klientkontakt) gör att jag inte vill visa upp mig på vissa sätt som JAG tror skulle kunna uppfattas negativt i min yrkesroll men det handlar över lag om hur jag vill och inte vill att folk som inte känner mig ska uppfatta mig.

Men hur resonerar ni och varför?