Scenario:
En vän berättar för dig att hon planerar att köpa häst. Inom dig tänker du att detta är HELT GALET och olämpligt på alla vis då personen dels har en usel ekonomi och knappt klarar av att betala sina vanliga räkningar och dels är extremt upptagen med både arbete och annat och du kan inte begripa hur personen skulle ha varken tid eller pengar för en häst.
Vad säger du:
* Gratulerar till beslutet.
* Säger vad du tycker.
* Försöker byta samtalsämne och säger inte vad du tycker om ämnet kommer upp igen.
Säger vad jag tycker, för allas bästa. Tycker det är urkassed folk som har häst men inte kan betala allt som krävs när det krävs.
Är det en vän säger jag definitivt vad jag tycker, är det en ytlig bekant så säger jag nog ingenting.. Eller så ställer jag ledande frågor som kanske får personen att tänka efter. Men till en vän hade jag varit rak och ärlig.
Vem säger att JAG kan bedöma vad hen mäktar med eller inte, vilka saker som kommer att prioriteras bort etc? Har JAG verkligen full insyn i de ekonomiska förutsättningarna och i hur hens arbete är planlagt framöver.
Jag skulle kanske fråga vad som förändrats i livet som gör att en häst får plats men jag skulle ALDRIG NEVER EVER säga ”Du har usel ekonomi och är extremt upptagen med både arbete och annat så jag kan inte begripa hur du skulle ha tid eller pengar för en häst”.
Att säga liknande till sina vänner – ja, då kan man inte vilja ha några.
Håller med, om vännen i fråga inte ber om min åsikt så skulle jag aldrig lägga mig i.
Folk lär sig av sina egna misstag inte av att folk talar om för dom hur de ska leva.
Fast i detta fallet kan det bli hästen som får ”lära av misstaget”, har sett det alltför många gånger tyvärr. Djuren kan inte föra sin egen talan och ibland får helt enkelt någon annan gå in och påtala att saker och ting är fel.
Jag tänkte EXAKT som du fast sedan tänkte jag lite till och insåg att man kan inte vara/ bära ”världssamvetet” ständigt och åt alla.
Eftersom jag har väldigt svårt för att vara tyst rent generellt så hade jag högst troligt sagt något till en vän som jag ansåg var olämplig som djurägare- sedan vad jag hade sagt och hur pass ”intensivt” jag hade försökt att påverka personen beror väl på från fall till fall- en del människor GÅR bara inte att influera och då är det bäst att inte lägga energi detta.
Kan som jämförande exempel berätta att en släkting till mig hade en hund under många år som JAG ansåg inte sköttes så som jag tycker att hundar ska skötas. Då det ändå inte ens gränsade till djurplågeri och då allt jag sa bemöttes med totalt ignorerande trots att personen inte hade någon hunderfarenhet (vilket jag hade) så la jag ner projektet HELT och pratade aldrig mer om hundens skötsel öht då det bara gjorde mig arg.
Absolut, men tyvärr kommer det knappast hjälpa om jag gå in och domderar och talar om hur vännen ska sköta sin ekonomi. Om det däremot gäller rena djurplågeri-grejer som SKER så handlar det om en helt annan sak.
Precis! Man har faktiskt ingen rätt att lägga sig i. Jag hade alltså gratulerar och sett glad ut.
Man kan ju ta upp saker på olika sätt, det är väl ingen som har sagt att man ska gå in och peka med hela handen. Rätt att lägga sig i har jag den sekund personen berättar något för mig, vill man aldrig att någon ska lägga sig i får man sluta att berätta. Jag hade på ett snyggt sätt tagit upp det med vännen, hade det sedan blivit så att denne köpt hästen så hade jag nog ändå varit extra vaksam om jag såg eller hörde något. När det gäller barn och djur tycker jag att man visst kan lägga sig i. Däremot får man ju naturligtvis vara smidig och inte ta upp det enligt vissa horribla exempel i svaren ovan. Jag som jobbar med lite speciella människor vet att man får ju naturligtvis vara lite smidig och lyhörd och smart för att nå fram med vissa saker.
Jag kan ju inte precis bestämma vem som ska köpa häst…men, jag kommer iaf att fråga om personen tänkt igenom det här ordentligt. Kan inte komma på ngt mer än häst som slukar så enorma mängder tid och pengar, och jag tror det är svårt för ngn som inte varit hästägare att fatta vidden av det. Så japp, för mig blir det definitivt nr 2.
Jag hade nog sagt något i stil med: -Men oj, hur ska du ha tid och råd till det?
Förutsett att jag verkligen vet, det kan ju vara så att personen i fråga blir sponsrad av sambo eller föräldrar och att det är tänkt att hen ska ha en medryttare.
Annars hade jag nog varit så tråkig att jag skrivit lite på näsan. I vissa lägen är det ju så att personen faktiskt inte vet vad det egentligen kostar att ha häst, man räknar på inköpspriset och månadskostnad och tror att det är hela grejen. Tycker personen illa om mig för det då får det bli så faktiskt!
Föreslår att börja med att hyra häst på delfoder för att känna efter HUR mkt tid det kan ta och hur mycket pengar det tar i anspråk.
Det brukar faktiskt räcka rätt bra att visa vad Winstons hösilageräkning går på under en vintersässong….. och sen påvisa stallhyror, försäkringar, skoningar, ev oförutsedda kostnader i fråga om veterinär (om man har otur)…
En väninna till mig valde faktiskt att rida på ridskola och gör det 2-3 ggr i veckan istället för att skaffa häst. Då är hon ju garanterad att få RIDA dessa gångerna i veckan :-).
Vad jag gör beror helt och hållet på vilket förhållande jag har till vännen. Är vi nära vänner kan jag diskutera och ifrågasätta innan köpet görs. Görs köpet ändå säger jag givetvis inget. Är det en bekant så inser jag att jag faktiskt inte har varken full insyn i personens förutsättningar eller så mycket att säga till om – om då inte personen frågar mig om råd. Jag var t ex rätt negativ till att en av mina vänner skulle betäcka sitt sto. Inte av orsakerna du nämner utan för att jag inte tyckte stoet var något vidare mammamaterial – och ett skäl till betäckningen var att få en bättre häst. Detta diskuterade vi mycket innan hon tog beslutet, men när det väl var taget teg jag – och deltog även i diskussionerna om hingstval även om jag inte hade mycket att tillföra då det var en ras jag inte är så hemma i. Och nu är avkomman fyra år och har visat sig vara precis rätt för min vän, som dessutom vuxit massor som hästmänniska under de här åren. Så med facit i hand hade ju jag fel.
Var och en måste få ta ansvar för sig själv, sina handlingar och sina beslut.
Om det är en vän (och inte en bekant) som säger att hen FUNDERAR på att köpa häst så säger jag vad jag tycker. Om hen säger att hen SKALL köpa häst (och alltså redan har bestämt sig) så grattar jag till beslutet.
Jag är av åsikten att det är okej att ha en åsikt så länge mina vänner funderar och inte har bestämt sig, men när de väl har bestämt sig är det min skyldighet som vän att respektera deras beslut. Sen om det handlar om hästar, partners, jobb eller bara vad de skall äta till middag spelar ingen roll.
Jag påminner om hur mycket det kostar att ha häst och verkligen informerar om t.ex alla mina oförutsedda avgifter detta året som inte ingår i den månatliga kostnaden. Lite för att avskräcka men också så att hon är beredd. Sen om hon anser sig klara det är upp till henne.
Hade en litet liknande situation med en kompis som helt plotsligt – efter att aldrig ha haft nagot enda djur i hela sitt liv – borjade snacka om att skaffa en hund. Detta ar da en kompis som har det svart ekonomiskt, ensamstaende med tva barn som bada har problem (och den ena har ratt allvarliga funktionshinder), kravande jobb, skral halsa, svart att fa barnvakt, bor i en vaning i stan, osv osv osv. Jag har dessutom sett henne med hundar och hon har verkligen noll-koll pa hur de reagerar, marker inte om de blir skramda utan trodde tex. att hunden som sprang bortat med svansen mellan benen ville leka och bli jagad… osv. Jag avradde a det bestamdaste.
Vad galler hast sa haller jag med foregaende skribenter – beror ju pa om de bestamt sig eller bara vill ha rad. Skulle definitivt rekommendera att vara medryttare innan kopet, om personen inte har egen erfarenhet av hastagande (t.ex. via familj eller sa). Men som sagt, om de redan bestamt sig ar det ju battre att bara stotta, sa far de lara sig den harda vagen.
Det är ju såklart sorgligt om hästen får lida för att ngn som inte har förutsättningar att skaffa häst ändå gör det men anser ändå att det inte är min sak. Jag vet ju inte vad personen prioriterar bort för detta eller har full insyn i ngns ekonomi. Så länge det inte handlar om djurplågeri så kan jag ändå inget göra, förhoppningsvis inser kompisen att det inte håller och säljer hästen eller så visar det sig att det fungerar ändå. Ska jag bekymra mig om sånt jag ändå inte har med och göra så blir det väldigt mkt att bekymra sig över…..
Jag hade nog bett vännen att tänka sig för både en och två gånger. Dessutom erbjudit mig att räkna på kostnaden och tidsåtgången. Antagligen föreslagit hen att börja med foder.
Om det är en nära vän så hade jag avrått. Försökt föreslå enklare lösningar som ridskola, medryttare.
I mitt stall är det nu en 79 årig dam som nyligen köpt en 4åring.
Fullständigt galet enligt min åsikt, men det har jag inte sagt. Dels är det en ytlig bekant dels struntar hon fullständigt i vad jag tycker.
Men det blir nog en intressant historia.
Det var en modig tant. Ska hon rida den själv?
Jag förmodar att hon själv ska rida den. Det är en speciell dam som kör sitt eget race.
Andra kommer väl att få flytta på sig, när det paret tar sig fram.
Men alltså nu förstår jag fullständigt folk som inte vill berätta vad saker kostar! :-O
Menar ni allvarligt att ni går omkring och funderar på om vuxna människor har tillräckligt med pengar, tid, kunskap eller motivation för att köpa sig en hund eller häst eller skaffa barn eller?!
Hen kanske har tagit ett lån till hästen? Och hur lång tid tar det egentligen att ha häst? De allra flesta skulle kunna klara sig på 1-2 timmar per dag om de ville och hade lite disciplin på att vara effektiva? Och alla har 24 timmar på dygnet, varför skulle just denna vän vara sämre än mig på att utnyttja dygnets timmar?
Jag ser saker varenda dag som jag själv inte skulle vilja ha (hästar, livssituationer, vanor) eller vara med om men inte går jag och säger till dessa människor vad jag själv tycker?
Om det vore ngt man skulle dag till folk om vore de väl cigaretter, snus, alkohol eller fetma men även där tycket jag att vuxna människor får göra sina egna val… Faktiskt!
Nu utgick jag ju från inlägget Birgitta skrev och förutsatte att man hade full visshet om penga- och tidsaspekten. Klart man får lägga sig om man misstänker att ett djur inte kommer få den vård det ska ha. Det är ju inte så att man springer och försöker frälsa världen men om en vän eller bekant berättar för mig så yttrar jag min åsikt. Jag svarar alltså utifrån att man vet att det varken finns tid eller pengar, punkt!
Birgitta har läsare som tycker olika 🙂
Det tycker jag är bra, man får ibland anledning till eftertanke och ibland blir man övertygad om att ens egna åsikt är den rätta *haha*.