Idag är det exakt en vecka sedan Vickis kom till Grevie och det firade vi på bästa vis- genom ett bra ridpass på utebanan.
Jag red bara i 35 minuter men skärpte kraven ännu lite mer- red mer mellan hand och skänkel och försökte tänkta på de råd jag fått av Christina igår: börja passet med galoppen (efter uppvärmning), korta tyglarna, tänka lång hals, rida massor av övergångar.
Ni som har följt bloggen ett tag vet att sedan Zack kom in i mitt liv är jag övergångarnas världsmästare- jag gjorde fler sådana under den månad han stod i Grevie än jag dessförinnan hade gjort under mitt mer än 30-åriga ridliv- han behövde det för att han var så ostadig i formen då- så fort man bytte gångart så var hans första tanke ”prova att köra upp skallen i varje fall ett steg”.
Efter ungefär 2 miljoner trehundraåttiosextusen övergångar har jag lyckats bryta detta tankemönster och nu är det dags att prova samma övning med Vicke som inte tänker ”huvudet upp” utan ibland snarare ”kan jag passa på att släppa bettet lite”.
Nej Vicke…det kan du inte, suget ska bibehållas oavsett gångart och det gick riktigt bra idag.
Idag kom jag också på den eminenta idén att rida med en form av…ja, vad tusan heter det…gördel kanske (?).
Ni vet en sådan där grej man kan ha runt mage/ rygg som stöd- tyngdlyftare har väl en i läder medan min är i bred resår och den ”stagade” faktiskt upp min igår ömma rygg rätt så bra :).
Efter passet var Vicke ganska svettig och jag premiärduschade honom.
Som med allt annat jag provat så här långt fann sig Vicke i att bli nersprutad som den mest naturliga sak i världen- det BRUKAR väl de flesta hästar förvisso göra men jag har också varit med om de som i alla fall initialt blivit ganska förskräckta i duschspiltan och försökt att springa ut från densamma (hej Kreon…och Archie…faktiskt….).
