Sitter och läser denna artikel och funderar över hur ofta jag faktiskt läst om kvinnliga ryttare som på rekordtid varit tillbaka i sadeln och till och med på tävlingsbanorna efter en förlossning.
Det är så klart upp till var och en hur man vill göra men jag hoppas verkligen att de som läser inser att detta inte är något ideal att sträva efter- inte enligt mig i alla fall.
Dessutom hoppas jag också att man förstår att livet inte blir som man har tänkt sig alla gånger och att just en förlossning verkligen kan skilja sig åt hur mycket som helst precis som det fortsatta föräldralivet efter denna.
Man kan ha aldrig så många ambitioner att man ska göra si eller så efter att man har fött sitt barn men man råder inte alla gånger över varken kroppen eller psyket vilket jag har sett på nära håll flera gånger.
Man kan få både förlossningsdepressioner och diverse fysiska följdåkommor efter förlossningen som gör att man knappt orkar ta hand om sig själv och sitt barn- än mindre tänka på något så banalt i detta sammanhang som en HÄST.
Och att som vissa skryta över att man har ridit in i det sista tycker jag bara är korkat- jag har personligen väldigt svårt att förstå sådant risktagande och kom nu inte dragandes med att man känner sin egen häst bäst själv och annat dravel för man kan känna sig häst hur mycket man vill- rena olyckor kan ingen råda över eller förutspå.
Sedan kan så klart hästen snubbla i skritt vare sig man är höggravid eller inte men just i den perioden av ens liv har jag som sagt svårt att förstå att man vill riskera något.
Hästarna och ridningen försvinner inte bara för att man gör ett uppehåll och känner man att man måste rusa ut från förlossningen och genast sätta igång med att rida undrar i alla fall jag om allt står helt rätt till med ens prioriteringar.
Vi lever inte längre på 1800-talet där vi måste rusa in från åkern för att föda för att dagen därpå vara tvungna att stå på samma åker igen och det tycker jag att vi inte bara ska vara tacksamma över utan också utnyttja utan att hetsa iväg. Hästarna finns kvar….jag lovar!
Håller fullständigt med, det har blivit sån prestige i att stressa tillbaka till jobbet (nu pratar jag veckor inte månader) och gå ner alla graviditetskilon på en kvart. Och sjäääälvklart gör var och en som man vill men jag är inte ok med att det ska bli nya normen och ska sätta kvinnor i ännu duglighetsfälla.
Det är precis det jag menar och också är lite rädd för.
Håller också med och tycker det är total hysteri i att man absolut måste återfå sin figure inom nån vecka efter förlossningen och genast vara tillbaka i sina size zero jeans bums, det får ABSOLUT inte synas det minsta lilla att man tillverkat ett barn och töjt ut magen till max och kanske t o m (hemska tanke) fått litet hudbristningar (vaheternu.. stretch marks), utan man ska se sååå himla perfekt ut. Det är som om man inte får låtsas om att det är en totalt fysisk och psykiskt omvälvande upplevelse, utan allt ska vara som vanligt genast. Nä, fy. Tack o lov att vi slipper gå tillbaka till åkerfälten dagen därpå, men nog är det liknande press på andra sätt!!
Tycker att ska lyssna på sin kropp! Vissa har absolut inga problem alls ganksa nart efter förlossningen, medan jag fortfarande inte skulle kunna rida, Isak är nu 13 år… Och ska man vara helt ärlig så är det betydligt enklare att hitta en timme för sig själv när de är 1 månad än när de är 1 år! 🙂
Självklart ska man det men jag är emot fenomenet offentliga nyblivna mammor som ska framhävas som såna superkvinnor för att de minsann inte behövde ta det lugnt efter att ha klämt ut sin senaste accessoar. Spelar ingen roll om de sjunger, rider, hoppsar eller whatnot så vill media gärna framhäva detta.
Sen tror jag faktiskt inte bäckenet två veckor efter en förlossning, speciellt för förstagångsföderska, är speciellt stabilt även om man känner sig bra nog. Men det återstår väl att se om 30 år när kroppen börjar hämnas för allt som gjorts med den i yngre ålder :).
Jag kan helt ärligt säga att idag är det 10 dagar efter förlossningen så tänker jag inte ens tanken på att hoppa upp och rida inom de närmsta dagarna eller veckorna ;). Känner mig fortfarande ganska mörbultad efter förlossningen och har 4 stygn som ska läka. Jag red fram till v. 24 ( men som du vet så fick Searching bara skrittas och travas några få metrar). Sen blev det ju ingen mer ridning då jag fick ta bort henne , men hade nog inte ridit många veckor till. Det är stor risk även om man sitter på världens snällaste häst.
Mitt tredje barn är nu 6 veckor gammal. Jag red fram till mitten av augusti sedan började magen kännas mot framvalvet och dessutom kändes inte sadeln skön längre..
Sedan provade jag att rida igen 5 dagar efter förlossningen, ingen hit. Har inte ridit så tidigt efter mina äldre barns födelse, skulle bara vara sällskap åt stora dottern på en uteritt. Sedan dröjde det någon vecka tills jag red igen med andra dottern, Mn känner sig inte alls stabil så jag har tagit det lugnt med ridningen efter det. Det är först nu som jag börjar känna mig stabil igen men har ju haft lite UVI efter förlossning och då hittar man inte gärna på roliga saker, har annat som stör i de nedre regionerna…
Jag tycker att var och en får göra som dom själv vill faktiskt, så länge det inte skadar barnen! Att kunna rida under och efter en förlossning är nog helt beroende av hur vältränad du är, hur din graviditet är, hur stor du blir, och hur du i övrigt mår både spykiskt och fysiskt. Elitryttare har nog inga större problem att rida ganska omgående efter en förlossning då deras kroppars normaltillstånd är att vara en ridande kropp!
Själv började jag rida efter fem veckor då jag kände mig redo för det. Barnen är ju väldigt bra skyddade i magen i början av graviditeten så då är det ingen större fara att rida. Senare under graviditeten ska man kanske ta det lite lugnare, fast jag tror inte att det är större fara att rida en lugn häst man känner väl än att köra bil och ge sig ut i trafiken om man nu ska se det ur ett riskperspektiv. Ja hästen kan gå omkull i skritt, men du kan också lika gärna trilla ner för trappan eller bli påkörd! Sedan kan även ridningen och hästarna vara det som tar dig igenom eventuella psykiska svårigheter som uppstår efter en förlossning, så var det för mig i alla fall! Alla är vi olika och gör olika, vissa blir bulliga bullmammaor direkt och andra blir det inte! Ofta vet man inte det förrän man är där. Dessutom har ju faktiskt många av barnen pappor som kan ta hand om dom precis lika bra som mammorna redan väldigt tidigt i livet!
Håller till fullo med Titti! Är själv tvåbarnsmamma och har under båda graviditeterna ridit in i åttonde månaden. Det här gjorde jag inte för att framstå som en superkvinna utan för att det fick mig att må bra. Likaså efter förlossningarna så har jag snabbt varit uppe i sadeln igen. Efter andra barnet satt jag upp i sadeln efter en dryg vecka och ”åkte” häst. Efter ca 4 veckor red jag mer på ”riktigt”. Mina barn är nu 7 resp 5 år och jag har inga som helst problem med bäcken, inkontinens eller dylikt. Att jag red så snabbt efter förlossningarna var inte heller för att folk skulle tycka att jag var en supermorsa utan det var för att kunna hantera den stora omställningen psykiskt. Från att ha varit en självständig kvinna med ett mycket tidskrävande intresse till att bli mamma med allt vad det innebär med en liten parvel som är totalt beroende av en 24 timmar om dygnet så var det oerhört viktigt för mig att snabbt komma tillbaka till hästen och ridningen och att få ha de här 2 timmarna för mig själv varje dag.
Man kan ha hur mkt planer och tankar som helst innan men just den här biten rår man inte alltid på. När jag var gravid red jag fram till ca 4-5:e månaden, sedan tog magen emot för mkt, under denna tiden hade jag också engagerat en medryttare som satt upp en gång i veckan. Därefter var planen att jag skulle jobba hästen på töm ett par dagar i veckan och medryttaren rida ett par ggr. Sista tiden och tiden efter förlossningen skulle medryttaren och stallägaren dela på ansvaret för hästens dagliga omvårdnad. Men plötsligt en dag vid ett rutinbesök på Mödravården uppdagades att de där magkramperna som jag haft en tid egentligen var förvärkar och jag fick från en dag till en annan inte göra någonting längre… Lyckades låna ut hästen till en verksamhet på ett halvår, och när de därefter hade en elev som gärna ville köpa hästen så slog jag till. Det blev nämligen inte alls som jag tänkte mig; vid förlossningen syddes jag väldigt många stygn samt skadade svanskotan, min som ville ammas varannan timme. Ja, faktiskt var hela livet väldigt omvälvande och inte alls som jag tänkt eller planerat, vare sig fysiskt eller vad jag mäktade med att göra. Ett år efter hästförsäljningen var dock min hästabstinens enorm och jag blev på nytt hästägare. Att sälja min häst var verkligen inget enkelt beslut, jag hade haft honom sedan han var 3 och han var då 16 år. Även om jag naturligtvis saknar min gamla häst så är jag ändå glad att jag inte försökte snärja ihop vardagen ännu mer och göra livet än mer komplicerat än jag redan som nybliven mamma tyckte att det blivit. Det finns säkert inte två graviditeter eller förlossningar som är likadana och för dem som kan rida och ta hand om en häst både innan och efter kanske det bara är positivt men iaf jag lärde mig den hårda vägen att det inte alltid blir som man planerat…
Nej det ska gudarna veta hur oerhört tacksam jag är för att allt gick så väl under graviditet, förlossning och tiden därefter :). Det är som du skriver absolut inget man själv rår över och inget man kan planera för.
Som sagt för vissa går det bra att ha barnvagnen i stallet och amma på en halmbal och för vissa blir allt som har med allt annat än barnet en övermäktigt och inget av detta vet man inte i förväg. Jag vet även mammar som går under av sitt ”duktighetkomplex” utan att vare sig rida, sjunga eller uppträda samtidigt. För en blir hästarna det som får dom att klara sin nya vardag bättre, för en del är det hästarna som får vardagen att fullständigt att braka samman och för en del blir det ingen direkt skillnad amed eller utan häst och nyfödd bebis.
Saken är ju den att man kan få problem långt senare i livet pga att man har ridit för tidigt efter förlossning. Vill man chansa på det så är det ju upp till var och en men man kan inte bara känna efter för stunden hur det känns. Det kan straffa sig senare med snedheter i bäckenet t.ex. Tycker man det är OK så fine. Jag skulle aldrig göra det.