Idag gjorde jag något jag gör extremt sällan- inte ens några gånger om året faktiskt; jag tog in Vicke från hagen ”i förtid”, dvs innan alla hästarna togs in.
När regnet hade vräkt ner i nästan 2 timmar och jag dessutom visste hur hans hage ser ut- bara en enda stor vattenpöl med djup lera så tyckte jag faktiskt att han skulle ha det bättre i sin torra box.
Som tur var så var en av stallets hästar redan inne- annars hade jag inte vågat lämna honom ensam och jag gissar att dom båda var tacksamma över att få komma in.
Vicke såg helt världsfrånvänd ut när jag sprang ner till hagen- stod med huvudet djupt nersänkt och jag gissar som sagt att han inte kände någon större sorg över att tas ur detta meditativa tillstånd.
Jag är ju annars den största förespråkaren för att hästarna ska få vara ute så mycket det går men en sådan här dag- nej tack! Det fick räcka med de 3 timmarna han trots allt var ute.
När regnet vräker ner, vätan har gått igenom täcket och det inte finns något annat att göra än att stå och glo rakt upp och ner då kan man få göra ett undantag utan dåligt samvete tycker jag.
Jag håller med dig, jag vill alltid ha mina ute så länge som möjligt, men jag ser också hur hästarna som bor på min mammas lösdrift oftast inte går ut på ett helt dygn eller mera om det är dåligt väder, möjligen står de med mulen i dörrhålet och tittar ut, men inte mer.
Intressant iakttagelse tycker jag. Ibland framställs ju hagvistelsen som något som man liksom aldrig, under några omständigheter får begränsa utan hästen ska ut från tidig morgon till sen kväll no matter what. Jag håller inte med…
Hästarna i vårt stall fick också hålla sig inne idag. De kom faktiskt inte ut alls. Men de står ju i uteboxar så jag tror de tycker det är trevligare än att stå ute i regnet!