Idag undrar jag om ni har något (eller flera) extra underbart hästminne ni vill dela med er av?
Den där gången när det kändes alldeles underbart, när ni var sååå nöjda, överlyckliga?
För visst är det för dom glimmande ögonblicken man lever och offrar så mycket, eller?
Ska jag själv nämna något minne tar jag, som så ofta fram Heron i rampljuset- han gav mig verkligen så mycket.
Jag ägde honom i 10 år, han var som en bästa vän och vi upplevde verkligen otroligt mycket tillsammans.
Om jag bara får ta ett minne väljer jag nog när han tog sin första placering i 130- det var stort (och då menar jag inte bara hinder-höjderna).
Jag hade från början anmält till en LA (om jag minns rätt) den ena dagen och till LB och LA nästa.
Eftersom det gick så bra den första dagen fick jag i ett anfall av hybris för mig att byta LB-klassen mot MSV B-klassen nästa dag och jag minns att personen i sekretariatet fällde någon halvspydig kommentar om detta och tyckte (med all rätt?) att det var lite konstigt.
Själv hade jag min strategi klar för mig; jag skulle hoppa ett hinder i taget och se hur långt jag kom- typ.
Det var många startande i klassen och i princip alla föll ifrån som käglor. Det var bara en handfull som kom runt felfritt och EN AV DOM VAR JAG?!?!?!?
Jag tror vi var fyra eller fem som gick till omhoppning och det var fler placerade än så, så jag visste redan när jag red in till omhoppningen att jag skulle få rosett.
Hur det gick i omhoppningen minns jag faktiskt inte- jag tror att jag valde att utgå efter något stopp men den första placeringen var vår och jag var såååå lycklig.
Jag minns att jag kände en nästan hysterisk glädje i några dagar- att Heron därefter blev (kortvarigt) halt….tja..det är en annan historia…..(och hästlivet i ett nötskal skulle jag vilja säga).
Men ni då; fram med era historier nu!
Ja förra året när jag startade en msvB2. Hade ägnat framridningen mest åt att skritta och jobba henne i skolor där. Travade och galopperade bara litegrann.
Tyckte sen att hon iofs kändes ganska bra i programmet men att hon gjorde något i bytena. När jag red ut därifrån så tänkte jag att ”tja det blev väl typ 59%..” När jag stod vid släpet så hörde jag i högtalaren att vi hade ridit ihop hela 71% och gått upp i ledningen.
Blev helt chockad men så himla glad. Ledde sen hela klassen men blev slagen av sista ryttaren så det slutade med en fin 2:a plats. Var också helt lycklig i flera dagar efter det. 🙂
Åhhh kan precis känna igen känslan, har upplevt det några gånger- lika underbart varje gång!
Även om jag gillar att tävla är de där riktigt härliga minnena inte från tävlingar utan andra upplevelser. Axeline gav mig många stunder att minnas, ett par adrenalinfyllda hubertusjakter, en härlig ridtur genom Stockholm tillsammans med kolleger, de första stegen i passage, tolkning i snön, ridhästgalopp på Täby, teaterföreställningen då vi som rövare galopperade fort och slog ihjäl folk. Strandritterna i Mellbystrand är också stunder att minnas, tillsammans med Amelia. Sen kommer jag förstås aldrig glömma när jag i nära 20 minusgrader som sextonåring red hem min första häst Blues. Två mil och ingen sadel, men vad gör man när man inte har körkort? Lyckan dövade kylan, helt klart.
Har flera minnen…..
*Första provritten med pållens mamma….vilken härlig häst!…det blev köp…
*Sedan på en kurshäst med rejäl gång (tog 30 min innan jag kunde sitta ner ordentligt) och som gick såå bra att jag började samla honom mer och mer. Till slut så gjorde han vad jag tänkte utan någon hjälp alls kändes det som..När han gjorde början till piaff insåg jag att nu kommer jag att börja skumpa så jag släppte fram honom.
*Kurshäst på samma ställe. Svår,het donna som jag skulle hoppa en liten bana med. Jag insåg att här krävdes all min (lilla) ridkunskap för att det skulle gå bra. På något sätt lyckades jag rida banan och se med ”mjuka ögon” för jag vet inte att jag tittade speciellt på någon hinder. Det gick super och jag har inget minne av att jag ö h t tog henne i munnen.
*Tredje kurshäst på samma ställe. När jag hoppade en oxer på 145 – vilken känsla på en häst med teknik som hoppade folk ur sadeln (högre och jag hade åkt av…) Och jag har foto på det……
* När jag och min far red ut en juldagskväll tillsammans. Det snöade ”fluffsnö” och snön gick upp över hästarnas framben. Vi skrittade i 1½ timma i fullmånens sken. Jag på gammelpållans dotter och min far på gammelpållan. Min far kunde inte rida alls och gammelpållan är fortfarande den hetaste häst jag har suttit på. Svårriden som hon var så var hon jättesnäll med min far och bar honom alltid som om han var av porslin. Hade hon börjat trava så hade han studsat av.
Den ridturen mindes han hela sitt liv. Jag är så glad över att jag kunde bjuda honom på den upplevelsen.
Dessa är de jag kommer på så här direkt. Finns nog flera.
Absolut bästa hästminnet är när mitt första föl föddes – och nu snart 12 år senare är han fortfarande samma vänliga och trevliga individ – bara lite större 😉
Jag fick på en tävlingsritt i våras, en sådan där ritt där hästen är ett enda under av elektricitet och kontroll precis som det kan kännas på träning men så sällan gör inne på tävlingsbanan. Det var helt fantastiskt och jag var så lycklig att jag grät efter ritten! 😀
Vi hade ett par stora missar (två tvåor varav en på en koefficient) så perfekt var det väl inte, men perfekt ridkänsla hade jag, och landade på 69% i en MsvC. Lite extra roligt var att det faktiskt gav oss vår första placering i MsvC också så vi fick lite extern belöning också för vad vi lyckades med.
Nu hoppas jag få uppleva den där känslan igen, det var helt otroligt! 🙂
Oj så mycket hästminnen det dyker upp när jag läser! Fölen är ju alla speciella minnen, jag har hittills lyckats vara med på alla fölningar. Och så minns jag speciellt en höstkväll för många år sedan. Jag hade jobbat över sent, oplanerat, och kom hem vid 21-tiden. Jag hade ställt in mig på att skippa ridningen, hade varken belyst ridbana eller ridhus då. Men när jag kom hem var jag väldigt ridsugen, och det var ett fantastiskt månsken. Jag sadlade och gav mig ut på en magisk kvällsrunda. Vi red förbi en nedlagd minkfarm, och det var sådär lagom spöklikt, det gnisslade lite i burarnas gångjärn, på håll hoade en uggla och månen kastade långa skuggor. Trots att det är snart tjugo år sedan minns jag känslan precis. Jag och hästen.
Ungdomsminnen: Full galopp genom sommarhagen på lånad häst. Förtroendet att få värma ner och skritta av ”fina dressyrstjärnan”. Sommaren med russet Brunte, långritter och bad.
Vuxenminnen: Första ridtillfället på Gold. Trodde bara jag skulle titta på, men det blev uppsittning efter att ägaren ridit några varv. Då var hon inte riden på 2 år, men god som…guld. Sedan glömmer jag aldrig vårt bästa pass. Vi var ensamma i ridhuset och struttade runt efter bästa förmåga. Hade hög musik på och när Simon and Garfunkels låt ”Cecilia” ljöd ur högtalarna började jag sjunga med i refrängen och kanske att jag drev och förhöll på ett sätt som damen gillade för plötsligt kände jag hur hon satte sig till rätta under mig och började passagera ur traven. Hade definitivt aldrig ridit en passage tidigare och var tvungen att slänga en blick i spegeln för att se om det var sant. Och det var det 😀
Bästa minnet nummer två måste vara mötet med min nuvarande Prins. Hela denna dag framstår som i ett magiskt skimmer. Så perfekt dag 😀
När jag 10 år fick börja på ridskola efter att ha varit medhäng till kompisar ett tag. Trodde aldrig mina föräldrar skulle ha råd med det. Total lycka!
Finns mängder med fina minnen. Största ”triumferna” har jag nog ändå haft med svårlastade hästar. Några gånger har jag fått ”impa” ordentligt på folk när hästarna som tidigare till och med vinschats in (jag vet!) snällt klivit ombord med mig.
Men pratar man känsla så tänkte jag på en helt magisk valborgsmässoafton. En sådär riktigt varm underbar kväll när det luktar vår ordentligt och man inser att sommaren faktiskt kommer att komma. Jag och min kompis åkte till den helt öde travbanan och red runt länge på de öde slingorna, både full fart i trav och galopp och skrittade runt och pratade. Minns att jag tänkte att det var det bästa ”valborgsfirande” jag nåsin haft.