Igår pratade vi om härliga hästminnen men jag antar att vi alla har haft vår beskärda del av diverse jämmer och elände också?
Så idag undrar jag om ni vill dela med er av det värsta ni har varit med om i ert hästliv?
Själv har jag i flera inlägg berättat om diverse fasor jag varit med; när Heron fick en böld på halsen som fick skäras upp och där varet sprutade ut som ur en fontän, när han fastnade i ett fast hinder utomhus och fick sågas loss, när Décima blev buköppnad och när Archie fick fång.
Kreons sårskada var också en fasa som ni fick som en följetong- där förstod jag tack och lov inte hur lång konvalescensen skulle bli från början och tur var väl det….
När han i somras fick tas bort var det också fruktansvärt men gick i alla fall väldigt snabbt.
Ja, nog har man varit med om en del och om det inte är för jobbigt för er hade det varit intressant att läsa om vad ni har upplevt!
Min värsta upplevelse var när welshen fick benet avsparkat i hagen en vinter. Sambon skulle vara snäll och ta in dem, men ringer hem och säger att welshen blivit sparkad och vägrar gå in. ”Benet är av” sa han, och jag trodde han överdrev, men precis så var det. Hängde bara i en liten skinnflik.
Hon stod längst ner i hagen, precis i blåshålet, i full chock och skakade. På med mängder av täcken, fram med mat och så ringa runt till byns jägare. Inte en enda var anträffbar. Nödslakten längst bort på andra sidan länet. Blev tvungen att ringa ut distriktaren, som tog en och en halv timme på sig att komma (25 minuters bilfärd och hon var på stationen utan andra jobb när jag ringde).
Givetvis fruktansvärd kväll ifråga om väder också, blåst och snömodd på tvären. Distriktaren tog bort henne med spruta, tog oändliga mängder tid på sig och var otroligt klumpig när det gällde att sätta dem. Jag mådde ju jättedåligt och hon var så himla oproffsig både i hantering och i bemötande.
Kommer aldrig ta bort en häst med spruta igen! Tiden från det att hon fått sista sprutan och tills hon faktiskt ramlade ihop och dog var så utdragen, och hästen fick panik under tiden och försökte gå på sitt stackars ben, och jag bara grät och tyckte det var så vidrigt.
Sex lax kostade det dessutom.
Usch…jag blir helt omskadad av din berättelse. FRUKTANSVÄRD på alla vis!!!! Tack för att du orkade dela med dig.
Det är utan tvivel när jag kommer ut i hagen och hittar min häst död med ett hål av en hov i pannan….och inom tio veckor förlorar jag ytterligare två hästar.
Det sved 🙁
http://envanligdagpalandet.blogspot.se/2012/12/att-forlora-tre-hastar-inom-tio-veckor.html
Vilken historia! Varje hästägares mardröm givetvis även om det, som du skriver i ditt blogginlägg, högst troligt var en mycket oturlig olycka.
Sämsta hästminne kan ju delas in i flera kategorier. Saknade hästar som inte lever längre, jobbiga skador, hemska ridpass och så vidare. Men trots allt man gått igenom märker jag när jag tänker på det att de bästa minnena skiner mycket starkare – skönt det! Jag ska dela med mig med det minne som jag iaf tror är mest underhållande att berätta om.
I mitten av 90-talet hyrde jag och en kompis ett litet stall tillsammans. Ingen av oss bodde vid stallet, utan vi bodde i den närbelägna staden. Jag hade närmast, ca 4 km. Den 17 november kom snöstormen – den som det talades om i många år efter. Jag insåg snabbt att jag inte skulle kunna komma ut med bilen alls, och bestämde mig för att ta skidor till stallet. Jag hängde på en pulka bakom mig för att ha och dra vatten på om det skulle behövas. Jag gav mig iväg, och det gick inte fort. Snön piskade så jag hade svårt att se åt vilket håll jag skulle. Snön var tung och djup, utan skidorna hade jag aldrig tagit mig fram alls. Jag kämpade och kämpade. Efter ett bra tag skymtade jag ljus från en gård, som jag visste var ungefär halvvägs. Bra, tänkte jag, då är jag på rätt väg. Jag var redan rätt trött. En stund senare så försvinner marken under mig. Jag har ramlat ner i något slag hål. Snön är över huvudet på mig. Min första tanke är – så ironiskt att dö såpass nära ett hus…
Men jag lyckas iaf knäppa loss skidorna. Jag försöker ta mig upp men det rasar bara mer och mer snö. Då kommer jag på att jag kan använda pulkan för att ta stöd så snön inte rasar. Med hjälp av den lyckas jag ta mig upp ur hålet och fiska upp skidorna. Nu har jag inte mycket krafter kvar, men på ren vilja tar jag mig till stallet. Där sitter stallkamraten nöjd på en halmbal.
-Jag har fixat stallet, du hade ju inte behövt ta dig hit!
-Men hur kom du hit då?
-Jag tog en taxi! (hans mamma jobbade på taxiväxeln…) Den kör hem mig nu, hejdå!
Jag tror aldrig stallkamraten fattade hur trött jag var och hur rädd jag hade varit, men jag såg iaf till att få följa med taxin hem.
Mobiltelefoner är en bra uppfinning.
Vilken underbar historia! Den innehåller ju allt- både dramatik, humor och ett lyckligt slut! LOVE IT!!!!!
Vilken pärs!!
När jag läser era upplevelser är jag glad att jag sluppit dem. Men det är även här när jag har varit tvungen att ta bort mina hästar. Först gammelållans dotter, min uppfödning som jag såg födas, och som bara blev 14 år gammal pga ringkota.
Jag tyckte att det var ett sådan slöseri när hon bara var 14 år, och sedan detta med att avliva. Jag höll i grimskaftet och erbjöd henne ett äpple som hon gapade över men aldrig hann bita i.
Och sedan då gammelpållan……Min första häst och bästa vän som jag fick som 16åring. Henne hade jag i drygt 23 år och vi hade många timmar tillsammans. En häst med ett hjärta av guld.
När hon sedan som 28åring fick en rejäl spark som hon inte hämtade sig ifrån – fick svårigheter med att ställa sig upp, gick bla omkull- så var det dags att ta farväl.
På sätt och vis hemskare än med hennes dotter men hon hade ändå levt ett långt hästliv.
Fast det absolut absolut värsta i mitt djurliv var när vi var tvungna att avliva hunden pga ålderskrämpor.
Jag avgudade den skäggiga lilla farbrorn – och han mig. Jag gråter sällan, men grät flera gånger om dagen i 4 månaders tid. Sedan blev det något mindre.
Jag saknar honom fortfarande 5½ år senare.
Jag förmodar att du Birgitta fasar för den dagen när ni ska ta farväl av doggy….
Att äga en häst i 23 år…det bär respekt!
Och visst fasar jag för den dagen Soya kommer att lämna oss. Jag får bara hoppas att det blir ett bra och värdigt slut, inte under ett EP-anfall tex eller att hon, gud förbjude skulle bli tex överkörd.
En hundhistoria? Jag fick min första hund som 14-åring, en schäfer som var både misshandlad och undernärd. Hon blev min absolut bästa vän i alla lägen. Aldrig i koppel och jag var hennes räddare och gud. Vilka kompisar vi var! När jag som ganska ung blev mamma själv tog min fina hund sig an barnet, hon vaktade vagnen och dottern kunde gosa med hunden och hon bara härdade ut. När vi fick avliva henne full av cancer så bestämde jag mig för att aldrig skaffa hund mer då jag var säker på att jag inte skulle orka gå igenom den förlusten igen. Det tog lång tid, närmare bestämt 18 år innan jag kunde tänka på all glädje hon gett mig och skaffa en ny liten vän, som naturligtvis är en fantastisk vän och en stor kärlek. Idag njuter jag av varje dag för jag vet ju så väl vad som väntar. Vår Vilja är idag 6 år och blev kastrerad redan som ettåring för nu kan hon iallafall inte få samma cancer som den förra fick….
Tack för din fina hundhistoria!
Hej! Mitt värsta minne än så länge är när jag skulle hälsa på hästen jag sålt till en trevlig familj på landet. Idyll mitt i skogen o fina hagar o så.. Körde dit på vintern då det var mycket snö -25 grader o ser att hästen ligger ner i hagen.. Utan täcke. Fick en väldigt konstig känsla i magen.. Hämtar ett grimskaft o springer in o kollar vad felet var. Han låg FASTFRUSEN på marken!!!!! Drar (läs sliter) bokstavligen upp honom, han kan knappt gå själv in i stallet.. Tar varmvatten o smälter iskakorna han har över hela kroppen o gnuggar torr, sen på med varma täcken, benlindor o allt annat jag kan hitta. (det mesta var smutsigt o fullt av skit) i.Masserar honom överallt o ger ljummet vatten blandat med nån kraftfoder jag hittade. Samtidigt var jag fullständigt rasande o storgrät! Förklaringen jag fick var att ”så kallt var det ju inte o de skulle strax tas in”.. Åkte o köpte vintertäcken, regntäcken o dyl till hästen dagen efter då jag vägrade lämna honom utan! Hästen var bara skinn o ben, deras hö var fullt av svartmögel o ”fodret” lämnas utan beskrivning. Varför jag inte tog honom därifrån direkt? Hade inte kontakterna jag har idag o inte pengarna att köpa tillbaka direkt. Ordnade sig dock då en annan mycket trevlig tjej köpte honom o han fick ett riktigt hem! Finns mycket mer i denna historien men det utelämnar jag då ägaren visade sig vara psykiskt sjuk och alkoholist. Efter denna händelse har jag enbart köpt ”räddningshästar” som inte har det så bra.. 3 stycken hittintills o fler blir det.. Mvh Linda
Men HERREGUD vilken historia!!!!!! Man blir ju helt förtvivlad och jag kan ju bara föreställa mig hur du kände dig! Fy fan rent ut sagt!
Ja..Man kan inte rädda alla men nån kan man? Mvh Linda
Jag drog traktordäck med en av mina hästar (travare). Något hände den stencoola hästen och den slet sig och försvann med däcket efter sig och det började bli mörkt ute. HEMSKT! Hann tänka hur hon snurrade in sig någonstans i mörkret och fastnade, sprang ut på vägen så hon blev ihjälkörd och (än värre) någon människa skulle skada sig eller dö i en trafikolycka. Sen kom hon tillbaka i full fart, efter flera minuter, och drog genom staketet in i hagen bland de andra hästarna. Jag hann bara undra hur många som skulle överleva och hur ihoptrasslade de skulle bli. Fy. Elen var på också så det slog gnistor här och var. Helt galet så for jag själv in i hagen och när hon närmade sig så ptroade jag på henne och hon nitade och kom fram till mig så jag kunde ta henne. Det var inte kul att stå och hålla i en så stressad häst och veta att man själv säkert skulle fastna om hon drog iväg. Men hon stod kvar hos mig tills min kompis kom och fick loss däcket.
Har faktiskt tappat en häst även när jag harvade paddocken (mkt trygg inkörd häst som fick spel och drog genom paddockstängslet??) och vår ponny har varit lös på 80-vägen utanför oss i mörkret.
Annan obehaglig upplevelse var när en liten valp kom bakom en häst som kickade till så valpen for iväg och låg som död, men den överlevde tack och lov.
Har även fått punktering på sulky när jag körde på banan, hästen skenade och sparkade över skakeln innan jag fick stopp på henne, men jag satt kvar och hon stannade så jag kom ur och fick loss henne, tyvärr hade hon ett rätt otäckt sår på benet då.
Och när Emma blev ormbiten och svullnade upp och blev som en flodhäst i huvudet (läpparna var stora som bananer!) så näsborrarna började svullna igen innan veterinären kom ut var jag inte kaxig. Hon skrämde mig också rejält när hon i full fart drog huvudet i en takbjälke och svimmade, la sig platt och vände ut ögonvitorna!
Ja hu, varför utsätter man sig för detta egentligen? Med hästarna har jag ändå en viss beredskap att de kan bli skadade, man vet ju att de inte lever så länge och det är så lätt att de får en spark, kolik eller vad som helst, så ultimata mardrömmen är ändå att en människa skulle bli allvarligt skadad. Själv har jag legat på sjukhus två nätter med hjärnskakning efter att vi halkat omkull, men då hann jag aldrig bli rädd. Däckincidenten var mycket värre eftersom jag hann tänka på allt som kunde hända och inte kunde se hur det skulle kunna sluta så bra…
Med hundarna är det ju fruktansvärt när de dör, men jag inbillar mig att det hade varit lite lättare om de hade fått bli gamla först och levt sitt liv. Min första hund som jag fick när jag var 12 blev uppäten av vargar när han var 7 år tror jag, vilket givetvis var en väldigt traumatisk upplevelse. Min andra egna hund fick en allvarlig hjärtsjukdom vid 7 års ålder som var skitjobbig med medicinering, mängder av undersökningar mm. Fyra månader efter diagnosticering blev hon än sämre och vi tog bort henne. Mot slutet sov jag inte ordentligt utan låg bara och lyssnade på hur hon andades… Och när jag var liten hade vi en hund som blev ihjälkörd, så jag har inget bra track record med mina vovvar. Hoppas de nuvarande blir 14-15 år ivarjefall…
Man fattar ju vilken glädje djuren ändå måste ge en när man står ut med alla hemska upplevelser och allt annat de också innebär. Sen har jag kanske blivit liiiite fegare med åren så vissa av olyckorna hade nog inte inträffat idag.
Ryyyys! Du har verkligen varit med om en hel del riktigt hemska saker! Tack för att du delade med dig!
Hej! Har en kort solskenshistoria om en av mina ponnysar jag har.. Den blev inköpt till min lilla familj då dottern mådde väldigt dåligt och livet var pest.. Visste vad jag köpte men åsikterna på ATG kliniken va skoningslösa..De ville anmäla fd ägare för djurplågeri direkt. Lyckades övertala dom att ponnyn nu får rätt omsorg hos oss samt att om de vill kom jag gärna in med ponnyn på återbesök efter 2 månader. Hästen kunde inte gå ut på gårdsplanen ens för så ont hade den i hovarna.. fanns ingen päls på den o ca 80 kg undervikt, full av levande maskar. Den blev avmaskad, chippad o fick godkänt pass samt skor och riktig mat dagen efter.. Tog ca 3 mån innan den började visa sitt riktiga jag.. Cajsa fick verkligen ta fram sina bra och innovativa lösningar för att få denna ponny att funka och må bra..Sista resultatet på tävling med nuvarande fodervärd blev 2a i KM detta året.. ! Massor av annat finns att säga om denna resan oxå . Denna ponny är nr 3 i ”räddningsordningen”!Mvh Linda
Vad härligt när det blir bra! Det finns hopp!