Härom dagen slog det mig vilken ”tur” jag har som kan åka och tävla utan att ha någon medhjälpare med mig.
Nu handlar det ju förvisso inte om just TUR utan annat men hade jag behövt assistans hade jag absolut inte kunnat tävla som jag gör.
Ingen i min familj har något hästintresse och min man har dessutom ofta egna ”helg-engagemang” och vänner i ens egen ålder har oftast familj och fullt upp med sitt på helgerna.
Någon stallkamrat hade jag säkert kunnat få med mig IBLAND men definitivt inte i den omfattning som jag vill tävla och dessutom hade jag kanske varit tvungen att återgälda hjälpen genom att följa med dom på deras tävlingar = ännu färre möjligheter till eget tävlande.
Så jag har alltid sett till att snabbt lära hästarna att ”uppföra” sig på tävling och i ärlighetens namn har det aldrig varit särskilt svårt- tvärtom.
Min erfarenhet är att hästar som är lätta att hantera är detta i 99 % av fallen och oavsett miljö så det har liksom kvittat om vi varit hemma, på träning, hos veterinären eller på en tävlingsplats.
Hur gör ni när ni tävlar? Åker ni ensamma eller måste ni ha sällskap?
Har ni alltid samma personer som vill hjälpa er?
Jag åker ofta själv på tävling, även om jag inte har en häst som alltid kan ”uppföra” sig. Hur lär man dem det? Jag märker däremot att det oftast går bättre (alltså att han uppför sig bättre) när jag är själv, troligtvis så får han min totala uppmärksamhet då. Men jag undrar hur man lär en häst att inte krafsa eller vara otålig i transporten, både under färd och på plats, eftersom du uppenbarligen tycker att det är en hanteringsfråga?
Jag menade att det oftast är så att en häst som är ”uppfostrad” hemma är det på andra platser också. Så har ALLA mina hästar varit, tom Kreon som kunde vara tokig när man red ”borta”. Men så länge man inte satt på var det perfektion :).
Nåväl, OM jag hade haft en häst som stod och skrapade i transporten hade jag försökt att få den att sluta, antingen genom att smälla till den på benen med ett spö (inte hårt) eller distrahera den med hö. Fler idéer har jag inte på rak arm.
Om det var min häst, skulle jag fundera på vad det är som triggar beteendet – åker ni enbart iväg med transporten när ni ska till tävling, t.ex? Då kan du prova att lasta varje dag – sätter den igång då? Eller är det först när du kör iväg? Isåfall kan du köra en runda så ofta du har möjlighet (dagligen är ju aldrig fel, men det kanske man inte har tid med) UTAN att åka någonstans där något spännande händer. Börjar den skrapa med hoven redan när du gör den i ordning? Om så är fallet kan du göra den i ordning som för transport varje dag, MEN ställa in den i boxen ett tag.
Vad gäller att säga till eller smälla den på benen när den skrapar, så tror jag inte det är vidare effektivt – beror ju på hästen och när den skrapar, men allmänt sett skrapar hästar eller sparkar på boxdörren , för att få uppmärksamhet – vilken uppmärksamhet som helst (t.o.m. negativ). Så min erfarenhet är att det bästa sättet att bli av med sådant är att låta den skrapa och sedan ignorera TILLS DEN SLUTAR. DÅ genast ska den ha uppmärksamhet och belöning. Funkar inte lika bra i stort stall där många hästar står och bankar på dörren, te.x, så det kan ju bero på din situation. Men om hästen börjar skrapa så fort den står i transporten, skulle jag lasta. Vänta tills den skrapar. GÅ DÄRIFRÅN eller vänd ryggen till. Så fort den tar en paus i skrapandet så skulle jag belöna med en godisbit och uppmärksamhet, och börjar den skrapa igen blir det ”time out igen”.
Jag hade ett sto som blev helt galet så fort man började göra iordning med transportskydden osv. En längre period (någon månad) satte jag därför på transportskydden, ryktade/täckade eller vad det nu var jag skulle göra. Tog av skydden. Ut i hagen eller in i boxen eller något annat helt ointressant. Funkade bra och hon lugnade sig till slut, när inget roligt eller spännande hände efter att de satts på.
Då jag tävlar hoppning så har jag ALLTID någon med mig, ifall något skulle hända. Då kan den personen köra hem hästen om jag behöver åka på annat håll..
Kan ju alltid hända något, oavsett vilken gren man tävlar i.
Jag åker oftast själv, både tävling och ffa träning. Har alltid sett till att ha ”väluppfostrade” hästar som klarar av att bli lastade/står (tillräckligt) still i transporten/kan bindas i transporten. Självklart kan saker hända, och det är viktigt att man gör en egen riskbedömning av vad olika händelser får för konsekvenser. Åker man själv är det viktigt att de där hemma vet var man är och hur lång tid man beräknas vara borta. De på plats bör också veta om att man är själv. Fälttävlan har ju sk medical card, tycker vissa av dessa uppgifter borde vara obligatoriska och tillgängliga via TDB.
Kanske något att lägga i förslagslådan?
Jag åker i princip alltid själv på tävling. Följer någon med så är det endast som sällskap och inte för att jag behöver hjälp. Dessutom föredrar jag att åka själv för jag är inte speciellt social och trevlig när jag ska tävla.
Av praktiska skäl så har jag inga benskydd/lindor på framridningen och är det varmt så får jag hänga fracken på staketet/sargen. Och har jag glädjen att få vara med på prisutdelning så blir det varken vita benlindor eller guld/silver/brons-boots på ;). Kan väl ibland känna mig lite udda på en tävlingsplats när majoriteten av de tävlande har en hel stab med sig.. Men jag trivs med detta och min häst har fått lära sig att uppföra sig därefter.
Ett tips till den som har en häst som skrapar med frambenen i transporten är att hänga något i bommen fram som ”slår” hästen på benen när den skrapar. Nu menar jag inte slå i den bemärkelsen, utan något som gungar tillbaka mot hästens ben, tex en trästav som hänger i balsnören el dyl.
Jag och en stallkompis följer alltid med varandra. Bra när man har samma rutiner, tycker jag.
Intressant att läsa att så många åker ensamma! Min erfarenhet från dressyrtävlingar är att rätt många faktiskt åker ensamma, men andra kan över huvud taget inte förstå hur man kan göra det. När jag tävlade hoppning för många år sedan var det nog väldigt ovanligt, det hände att jag fick be en funktionär hålla hästen när jag skulle gå banan för att det inte fanns tid att lasta in och last ut igen… Jag har ju åkt ensam i alla tider tills jag träffade min man. Nu åker vi med varandra på tävlingar om vi har möjlighet – inte för att hjälpa till med hästen, det klarar vi bra själva, utan för att vi faktiskt gärna vill se varandra tävla. Men visst händer det att vi åker ensamma också. Ibland har vi ju dessutom med oss varsin häst till samma tävling. Det kan jag tycka är lite knepigt, även tävlingsvana hästar kan bli lite spända och jobbiga när de har med sig en kompis till tävlingen.
Har akt mycket ensam, men pa distanstavlingar behover man oftast hjalp, kanske inte pa tavlingsplatsen men om det ar mer an 30km ar det oftast obligatoriskt att ha en crew. Lasta brukar jag gora sjalv, fast nuvarande hasten ar inte riktigt redo for det annu, men siktar pa att klara solo-lastning ocksa. Hade hellre haft med mig nagon nar jag reser, men det ar ju inte helt latt att hitta nan som vill, om man inte har familjemedlemmar.
Åker i 99 fall av hundra ensam både till tävling och träning, har helt enkelt aldrig någon som är intresserad av att åka med. Häst är snäll och väluppfostrad och går att både ställa ifrån sig och binda upp vid behov. Går på transporten själv. Det knepiga är ju att gå banan om bangången sas ligger mitt i framridningen. Men har blivit expert på att lära mig banan genom att titta på andra ekipage, hoppar inte så högt att någon direkt stegning eller annat är så nödvändig, och skulle andan falla på finns det alltid någon ensam pappa eller sambo som dräller någonstans som jag bruker sticka tyglarna i handen på.
NU däremot har jag hittat en kille som inte bara tycker om att följa med till stallet och rida (!) utan som även gärna följer med på tävling. Jag har inget BEHOV av att ha hans hjälp, men det blir onekligen lite trevligare när man är två.
Är hästen sadlad i transporten om ni åker själv eller binder ni upp för att sadla?
Jag kör i princip aldrig Vicke sadlad till tävlingar- tycker det blir lite väl lång tid att stå med sadeln på.
Åker jag till X kör jag honom sadlad- dit tar det 25 minuter att köra och då lastar jag alltid ur direkt till skillnad från då jag åker och tävlar- då kan det dröja både en timme och mer från det att jag kommer fram och tills jag lastar ur.
Sedan är jag väldigt rädd om min sadel och kan dessutom relativt lätt sadla utanför släpet.
Jag binder inte fast Vicke någonstans utan håller honom i tyglarna och sadlar samtidigt.
Ett litet sidospår på detta ämne
Har för mig att du Birgitta har nämt någon gång att du alltid har hästen lös i transporten.
Om det stämmer, hur resonerar du då?
Ja, alla mina hästar har åkt lösa när de vants vid att bli transporterade.
Jag resonerar som så att det är lättare för dom att komma loss vid tex en avåkning om släpet skulle välta. Då vill jag inte behöva skära loss grimma/ grimskaft eller riskera att hästen stryps eller nåt.
Säkert överdrivet men lika överdrivet att tro att en häst på över 170 ska vända sig runt i transporten, för det är väl därför man binder dom?
Har för övrigt hänt mig 2 ggr på 25 år varav en gång med en häst som inte var min (Zack) men båda gångerna var det inga större bekymmer att lasta ut dom ”på fel håll”. Jag är ju som du kanske vet självutnämnd lastningsexpert 🙂 så då kan man kosta på sig lite ”gambling”.
OBS att detta gäller lättlastade, kloka hästar som står blickstilla i transporten och dessutom sysselsätts med hönät.
För övrigt har jag dörrar bakpå släpet, innanför lastluckan så det är lätt att lasta ut även en felvänd häst. Fast jag satte inte fast hästarna när jag hade vanliga bommar bak heller…som jag aldrig använde….
Inte heller fäller jag upp övre luckan bak annat än vid snöstorm eller monsunregn.
Kring denna lucka har det i åratal florerat ett falskt rykte att den måste vara uppfälld.
En sista grej: kör alltid med mellanväggen åt sidan- varför inte ge hästen maximal komfort?
Och varför man binder en häst som står intryckt av en mellanvägg övergår mitt förstånd….(om den inte är helt galen?).