För ett tag sedan var jag inne och läste i en ungdomsblogg och höjde mer och mer förvånat på ögonbrynen.
Bloggaren beskrev i dagliga inlägg hur det var på hennes praktik- ett mycket välkänt stall.
Vad som nästan chockade mig faktiskt var i vilka ordalag stället och personerna där beskrevs- det var en hel del som inte alls lät så trevligt för att uttrycka sig milt.
Nu har jag personligen aldrig besökt detta ställe men känner en person som verkligen har erfarenhet därifrån och just därför blev jag desto mer beklämd över hur naiv man kan vara som ung och liksom inte FÖRSTÅ att det inte är OK att skriva ”vad som helst” på en blogg även om det råkar vara ens egna uppfattning.
Om inte annat lär man ju ha gått miste om otroligt värdefulla referenser som man hade kunnat använda sig av på väldigt många ställen och dessutom har man kanske också verkligen sårat människor på vägen.
Det som nästan förundrade mig mest var förresten att jag såg att bloggarens egen förälder hade varit inne och kommenterat personens STAVNING på bloggen ?!?!?
Att denna, som VUXEN inte la fokus på INNEHÅLLET i stället var verkligen synd- tycker jag.
Men hur tänker ni?
Om ni har en blogg eller uttrycker er på annat vis på tex nätet; brukar ni försöka att vara väldigt hänsynsfulla mot igenkännbara personer eller ”kör ni hårt” och tänker att så länge man är ärlig och/ eller uttrycker egna känslor är det ok att skriva mer eller mindre vad som helst?
Jag får inte skriva vad som helst för mina föräldrar. Inte skriva elaka saker om någon då får jag inte ha bloggen mer. Jag vill inte vara elak och dum. Skriver man dumt så slår det oftast tillbaka.
Lika klok som vanligt Sandra :)! Och kloka föräldrar!
Jag började blogga när jag var 18 år och jag måste säga såhär i efterhand att jag inte var så himla ”blogg-klok” då. Jag skrev aldrig något elakt om någon annan men jag skrev ganska personliga saker om mig själv som jag inte skulle ha skrivit om idag. Även om jag var myndig så ser jag tillbaka på mig som ung och dum och jag ser fler i den åldern som idag bloggar väldigt öppet om personliga saker och uttrycker sig väldigt stensäkert om saker som de kanske inte har hunnit få så mycket erfarenhet av. Nu för tiden tänker jag alltid efter flera gånger innan jag delar med mig av något på nätet, men jag kommer säkert att se tillbaka på mig själv om fem år och tycka att jag var ung och dum nu med…. (jag är 25 nu).
Det är ett väldigt intressant ämne, det här med vad barn, ungdomar OCH vuxna delar med sig av på internet. Tyvärr har jag många vuxna, äldre än mig, på facebook som t.ex. skriver negativa statusar om sin arbetsplats. Läskigt att de inte alls verkar tänka på konsekvenser.
Absolut ska man tänka sig för vad man skriver om både sig själv och andra på nätet- av många olika anledningar.
Läste nyligen att en bloggande ung hästtjej beskrev sig själv som ”nymfoman”.
Oaktat allt annat man kan tycka om så personliga statements på nätet så tänker jag att det är sådant som kan locka till sig ”skumma typer” i inte så goda avsikter.
Konstigare saker har ju hänt och tjejen är på inget sätt anonym utan skulle tvärtom vara otroligt lätt att spåra och hitta om man ville det.
Och att råka ut för att något äckel stod och väntade på en utanför stallet i tron att man som nymfoman vill ha sex med allt och alla skulle då inte jag vilja råka ut för.
Ja, ja…nu fantiserar jag friskt men som sagt; man kan banne mig råka ut för allt möjligt om man inte är försiktig, både på nätet och IRL.
Vad gäller all möjlig frispråkighet är jag verkligen glad att Internet inte fanns när jag var ungdom.
Jag är även idag i ”mogen ålder” tämligen frispråkig och ”ohemlig” men kanske mer IRL än på nätet och när jag var runt 18-20 var det ingen hejd på vad jag kunde ha åsikter om, ganska starka sådana (allt var så mycket mer svart eller vitt än idag dessutom).
Jag gissar att jag, om jag hade bloggat som 20-åring aningen hade blivit superkändis à la Perez Hilton eller (mer troligt) hade fått äta upp all smörja jag obetänksamt hade öst ur mig så det räckte och blev över.
Man kan nog aldrig prata tillräckligt om vett och etikett på nätet… Jag har sagt det innan och jag säger det igen – folk får ta konsekvenserna själva av vad de skriver för saker på nätet men när det gäller barn och ungdomar (dvs ej myndiga personer) så måste föräldrarna ta sitt ansvar och ha koll. Jag sitter med vid en del rekryteringar och om folk bara visste hur vi kollar upp de som söker tjänsterna så kanske de inte skulle lägga ut riktigt så många fyllebilder på FB t ex…
Man behöver ju dessutom inte ha en vidöppen FB. Själv har jag en stängd FB där bara mina vänner kan se mina inlägg. Och jag är dessutom bara vän med personer som jag faktiskt känner och pratar med i verkliga livet och då blir det mer självklart att det jag lägger ut på FB kan jag också stå för till 100% för jag hade likaväl kunnat ringa och berätta samma sak om man ska hårddra det. Detta gör dock inte att jag lägger ut/skriver vad som helst på FB, integritet är ett ord som jag gillar ganska mycket… :)
Har sett ett konkret exempel pa detta alldeles haromveckan: vi intervjuade 5 personer for en tjanst i var firma. En av dem namnde flera ganger pa sitt CV att han hade ett Twitter-konto med 40,000 foljare. Givetvis kollade jag pa det, speciellt som han namnde det mer an en gang liksom, och lat som det var nagot som han var stolt over. Nar jag sag det blev jag helt paff: dar var en bild pa honom i ett linne (dvs som en undertroja, vitt), och inlaggen var fulla av grova svordomar och oanstandigheter, om TVpersonligheter och annat. Han hade dessutom brett pa med antalet foljare – det var 34K, inte 40K! Vilket ju fick honom att framsta i litet lojlig dager bara det. Om han inte namnt sitt Twitter feed pa sitt CV hade jag inte kollat det, men nu blev jag nyfiken och googlade de andra 4 ansokande ocksa, men hittade inget speciellt. Nar han val kom pa intervju var han HYPERnervos, sa till den grad att man knappt kunde prata med honom och nar han blev fragad om sitt Twitter var han ratt stalld… Kanske en nyttig laxa. (vi anstaller inte honom, av manga anledningar, men just hans Twitter var ju verkligen inte nagot som forbattrade hans chanser).
Hade jag arbetat med att anställa folk hade jag tveklöst kollat upp deras aktiviteter på nätet genom Facebook, Instagram osv.
Man kam få reda på en hel del önskat och oönskat den vägen har jag märkt.
Smygrasister, exhibitionister, mobbare osv är inga jag hade velat ha i min arbetsgrupp i alla fall.