Jag tycker ofta att man brukar få 2 frågor av andra hästägare när man berättar att ens häst är halt; dels vilket ben hästen är halt på och dels om hästen är mycket halt.

Medan jag kan förstå den första frågan då det tex kan handla om återkommande hälta på samma ben förstår jag egentligen inte den sistnämnda även om den säkert är ställd i välmening.

För i min värld spelar graden av hälta mycket liten roll för diagnos och prognos.

Så klart tycker man väl mer ”synd om” en häst som är jättehalt och knappt vill stödja på sitt ben men som sagt så behöver inte graden av hälta indikera hur allvarlig skadan är.

Det finns hästar som man knappt märker är halta men som ändå är det i många månader eller där det till och med har blivit kroniskt medan ”hoppande på 3 ben” kan gå över på en dag om det har kommit av en nervsmäll.

Jag minns att en veterinär också sa detta till mig då Archie hade fång; att graden av smärtpåverkan inte avgjorde fångens utgång; det finns hästar som inte är speciellt smärtpåverkade som man ändå får ta bort efter ett tag medan andra kan ha jätteont i början men ändå bli friska.

Så det där med ”lite halt = snabbt frisk” är något jag tror att många VILL tro men enligt min erfarenhet är det inte alls så som regel.

En tröst i det fruktansvärda elände när ens häst är halt tycker i alla fall jag är vetskapen om att man är långt ifrån ensam om detta.

Man behöver liksom inte känna det som att det är något ”fel” på en som hästägare eller att man borde ha dåligt samvete för ”alla” har eller får en halt häst förr eller senare- det är min erfarenhet i alla fall.

Och i många, många (de flesta?) fall så är man fullständigt ”oskyldig” som ägare, dvs man behöver inte lasta sig själv för den uppkomna skadan så vida man inte är av uppfattningen att det bästa är att förvara hästen i en madrasserad box dygnet runt, året runt. Fast jag tror banne mig att även en sådan häst hade lyckats skada sig…i ren frustration om inte annat.

Nej, som i mitt eget fall känner jag att mitt samvete är lika vitt som nyfallen snö; jag kan faktiskt inte komma på en enda sak där jag känner att jag borde ha gjort annorlunda eller låtit bli något.

Vickes nuvarande skada har uppkommit trots att han inte har ridits ett enda pass så att han har känts helt slutkörd, all ridning har skett på bra underlag, träningen för Christina och X har inte varit utmattande, jag har inte ens vågat hoppa ett språng sedan förra hältan och vid all uteritt så har jag varit supernoga med att antingen bara skritta eller trava och galoppera bara där underlaget varit bra.

I hagen har djuret gått med frambensskydd sedan han slog sig på ett framben för 3 månader sedan, han har gått ensam och inte kunnat jagas/ sparkas av någon annan häst och hagen har varit plan, utan stenar eller annat att trampa på och också till 90 % utan för mycket lera.

Så nej; jag vet inte vad jag kunde ha gjort annorlunda och samtidigt ge hästen ett drägligt liv?

Han är ju köpt som tävlingshäst i dressyr så träna ”måste” jag men träningen kan jag inte hitta några fel på alls.

När jag var ung och obetänksam kunde passen både bli på tok för långa och med en massa ansträngande ridning som KUNDE slita på hästen (mycket ridning på volt tex) men den tiden är sedan länge förbi.

Nåväl…vi får väl se vad veterinären anser om det hela och som vanligt höll jag på att säga så kommer jag inte att hymla och hyscha med resultatet.

Läste nyligen på en blogg att bloggägaren, vars häst hade blivit skadad och behandlad av veterinär, ansåg att detta var något som andra inte hade att göra med (dvs vad som felades hästen) och därför inte ville skriva om det på bloggen.

Själv anser jag förvisso att man absolut själv måste få bestämma vad man vill skriva om men för MIG personligen hade det känts väldigt märkligt om jag för egen del inte ville berätta om Vickes skada.

Dels är jag en väldigt öppen person med det mesta och skriver väldigt ärligt om både mina träningar och tävlingar sedan åratal tillbaka och dels är min erfarenhet att ”allt kommer fram ändå- på ett eller annat sätt”. Och oavsett vilket så känner jag som sagt inte att jag har gjort något som jag behöver skämmas över eller som andra kan anklaga mig för så jag lovar som sagt att återkommer och berätta när vi varit hos veterinären.