Ni som hade häst när ni fick ert första barn- blev det som ni tänkte och planerade i förväg med hästen eller ställdes allt på kant när barnet väl var fött?
Hur planerade ni och hur BLEV det?
Som med även andra saker i livet som man ägnade sig åt innan barnafödandet tycker jag ibland att den gravida hästägaren har haft lite väl naiva föreställningar om vad det faktiskt innebär att helt plötsligt få ansvar för en ny liten människa.
Men jag har också sett de som i princip fortsätter med hästeriet mer eller mindre som vanligt- med eller utan barnvagn i stallet.
Ja, det finns alla varianter och beror säkert också på ”tusen” olika saker som tex om man rent fysiskt KAN rida.
Vet de som velat men inte kunnat rida pga olika ”bekymmer” efter förlossningen så det behöver ju inte bara handla om vad man vill utan som sagt vad man klarar.
Och sedan har man ju olika nätverk och partner eller ej och det påverkar säkert också.
Vissa har stor stöttning av både partner och föräldrar tex och då är det säkert också lättare att klara logistiken kring barn och häst än om man är en ensamstående förälder?
Ja som sagt; hur löste ni det och fungerade det bra eller inte?
Blev det som ni tänkte och om inte- varför?
Under senare delen av min graviditet red jag inte, men var i stallet såklart. Nu bor vi ju på egen gård och det har ju såklart underlättat en hel del. Jag var väldigt försiktig med ridning efter min förlossning eftersom det kan skada bäckenet vilket kan komma att visa sig massor av år senare. Däremot var jag ju i stallet mycket med barnvagnen. När Lina var i tvåårsåldern var jag igång med hästeriet fullt ut igen. Däremot har jag skippat mycket med städning och fix av hemmet för att i stället bara mysa med dottern <3
Jag var 23 när jag fick mitt första barn. Min sambo spelade då fotboll i div 1, så han var nästan aldrig hemma så jag fick reda mig själv. Jag minns att jag byltade på grabben rejält och lade honom på att hästtäcke i stallet medan jag mockade och grejade. Sen fick jag ju springa ut lite snabbt när han sov om kvällen, för nattning av häst. Det funkade. Jag red tills det började sparka i magen, då kändes det läskigt. Har ju alltid haft lite explosiva hästar, så det var inte läge att chansa. Minns inte hur länge jag väntade efteråt, men har aldrig haft foglossningar och sånt, så det var väl när jag läkt ihop som jag började igen 🙂 Barn nummer två minns jag inte ens hur jag gjorde, hon fick liksom bara hänga med, plus att hon ju hade en storebror som kunde passa henne lite. Bor ju på landet med stallet precis utanför fönstret, annars hade det ju varit besvärligare.
Jag har ju inga barn själv så den biten kan jag inte uttala mig om, men däremot är det, FÖR MIG, ingen hit att föräldrarna drar med sina barn till stallet. Visst en liten i barnvagn går ju bra, men sen blir de större och går själva och drar åt alla håll, skriker och bråkar och är en allmän säkerhetsrisk (utöver irritation). Nu blir jag väl lynchad för det, men tycker inte de hör hemma i stall med stora och lynniga djur. Knappt ens om föräldern har stenkoll, vilket de mer sällan har, iaf i mitt stall.
Håller helt med dig. Är både en säkerhetsrisk och irriterande.
Haller ocksa med.
Det blev ju inte riktigt som jag tänkt mej… Jag red nästan halva graviditeten, sen lånades (rid)hästen ut och den som var pensionär stannade hemma ihop med inackorderingarna (vi har egen gård). Fungerade bra MEN när dottern var 1 månad fick ridhästen en senskada (trampskada) och då valde jag att ta hem henne igen. Så i börjar var det ett himla pysslande med promenader två gånger om dagen och en bebis som skulle ammas. Detta var i november så de flesta promenaderna blev före eller efter att maken åkte till jobben så det var pannlampa på som gällde. Även min pappa ställde upp som barnvakt före han åkte till jobbet ibland, eller efter de gånger han jobbade natt. När hästen var ok att rida var även jag det så så satte vi igång samtidigt, kände att det var svårt att hinna med så valde att betäcka henne på våren sen och rida försiktigt. När fölungen var född och avvand var dottern 2,5 år och då kändes det lagom att ta upp ridningen mer ”på riktigt” igen. Hon har alltid fått vara med i stallet, först i vagnen och sen varit med och mockat osv. Däremot inte haft henne springande runt benen på några hästar utan stallet har fixats när hästarna varit ute. Nu är hon 9-år och har egen ponny så vi kan rida ihop. Så kul att dela intresse!
Tror det är stor skillnad på hur man kan göra när man har eget stall mot att vara inackorderad
Mina barn har alltid varit med men har gjort som Petra, fixat stall när hästarna varit ute
Ridit har jag gjort när mannen kommit hem
Men visst har det blivit mindre ridning för egen del, barnen har ju olika stadier
Nu har jag en på gymnasiet, en på högstadiet och en på förskola
Mycket läxläsning
Kan även tänka mig att det är annorlunda om hästeriet är ens jobb
Jag lånade ut kusen från någon vecka innan bf. När barnet var född väntade jag några veckor (bröt svanskotan vid förlossningen)och sen var jag medryttare på min egen häst. Perfekt!
När barnet var knappt ett så skadade sig hästen och fick nästan ett års konvalescens. Under den tiden tränade jag andra hästar. Satte sen igång min egen igen. Jag har ingen medryttare och vill heller inte ha. Hästen går på lösdrift för att spara tid.
Min mamma är barnvakt där tiden inte räcker till och min sambo är världens underbaraste människa som ”låter mig hålla på” med det jag älskar.
Man kan alltså säga att det blev bättre än jag förväntat mig.
Sonen är aldrig med mig själv i stallet men däremot åker vi gärna dit hela familjen.
Graviditeten var bra, men… Sen blev inte riktigt som jag tankte mig, da maken var hopplost gammalmodig och liksom satt och vantade i huset pa att jag skulle komma tillbaka in och radda honom fran den skrikande bebisen, alternativt att han kom ut dar jag gick och stressade och forsokte mocka hagen snabbt da jag vet att de vantade pa mig i huset… sa han kom ut med skrikande bebis och gav till mig… sa slutade ongen forstas att skrika… grr… ’du ar sa bra pa det dar’… jaha… for att jag GOR DET HELA TIDEN, ditt pucko! Na, det var en trist period. Hade tva gamla hastar, en som gradvis blev haltare och darfor inte reds, salde galna stoet nat ar innan, bestamde mig att inte kopa ny just da, da jag anda inte kunde ha en tavlingshast igang. Sa det var bara knog och inget kul i flera ar. Nar dottern var 5 ar kopte jag ny tavlingshast och sen har det varit bra sen dess! Nu ar hon ju inte en skrikande bebis, och da klarar maken av det bra. 🙂
Birgitta, kanske nästa ”samvetsfråga”? Om (små)barn hör hemma i stallet eller ej, ”offentliga stall” då.
Absolut! Kommer under veckan!
När jag var gravid hade jag en klar plan som innefattade medryttare mm, men så fick jag komplikationer och lånade därför ut hästen ett halvår – därefter såldes den till en ryttare i det stallet. Ungefär ett år senare köpte jag en ny häst, som vi då hade i ett litet stall på landet, sonen var med mig ibland och jag försökte planera in mina besök så han sov middag när jag grejade i stallet. När han blev lite större fick han vara med och mocka och packa hö-påsar, funkade väldigt bra eftersom stallet var så litet och vi gjorde detta när stallet ändå var tomt på dagen. Att ta in bara min häst och borsta och pyssla lite funkade också fint. Red gjorde jag dock aldrig när jag var själv med barnet. Nu har jag istället häst på en stor anläggning som ligger mkt nära bostaden, sonen är nu 7 år och OM han är med i stallet när jag rider så sitter han snällt på läktaren. Eftersom stallet ändå är fullt med lektionsbarn så tror jag inte att just mitt barn stör mer än ngt annat gör. Han vet vilka regler som gäller i ett stall och förhåller sig rätt duktigt till dem;-). Självklart föredrar jag givetvis att åka till stallet utan barn men ibland så finns det liksom inget val när man har egen häst, och då tänker jag att man får göra så gott det går… Livet med häst har absolut ändrat sig sedan jag fick barn, och det krävs väldigt mkt mer planerande än innan, men jag tycker ändå att det fungerar ok.
Det kravs helt klart mer planerande, aven nar barnet ar litet storre. Vi har stallet bredvid huset, men vi bor i slutet av en liten (otrafikerad) atervandsgrand, sa det kan vara bilar som kommer for att vanda, eller fotgangare som gar forbi pa vag till skogen. Man ser inte stallet fran huset eller vice versa. Nu nar min dotter ar litet storre och fornuftig sa lamnar jag henne i huset och hon far komma over till stallet om det ar nagot, men det kanns val inte HELT ok. Hon ar inte villig att hanga i stallet sa mycket som kravs for att jag ska hinna alla sysslor, och maken ar ju inte alltid hemma. Rida kan jag endast gora om hon passas av nagon annan eller inte ar hemma, alternativt att hon foljer med mig pa sin ponny forstas. Har ingen ridbana – DET skulle underlatta oerhort!! Min drom nu ar att bygga en, men forst maste vi fixa huset sa det kommer inte bli nagon ridbana pa nagra ar atminstone. Under vinterhalvaret rider jag pa tis/tors (da dottern gar pa ’breakfast club’ i skolan sa maken tar dit henne tidigare och jag slipper ’the school run’ – som tar oerhort lang tid trots att det bara ar ca 5km till skolan, da det ar enorma koer och skolbuss inte finns att tillga for oss). Beroende pa vad hasten behover sa har jag aven en hasttranare som kan rida en eller flera dagar i veckan, sa det har varit losningen nar dagarna ar korta, medans pa sommaren rider jag pa kvallen antingen med dottern efter skolan eller sjalv efter att maken har kommit hem. Det ar litet pyssligt och inte blir det sa mycket hasttid som jag skulle vilja ha, men mer och mer allteftersom dottern blir aldre och mer intresserad (tyvarr helt ointresserad av rykt och mockning, nar blir barn intresserade av att hjalpa till ordentligt med detta???).
Forresten, nar dottern var bebis hade jag med henne i stallet, pa ryggen (min rygg alltsa, inte hastryggen!) och mockade med henne pa ryggen osv. Det var inget problem tills hon blev for stor och tung, innan dess sov hon oftast pa ryggen. Kande mig som en infodingskvinna, haha, fast behovde iaf inte ga tre mil med vattenambaret pa huvudet, tack o lov! 🙂