Jag har skrivit om detta förut och jag kunde konstatera det under den senaste dressyrtävlingen igen; dagens (tävlande) dressyrhästar skiljer sig såååå mycket från de som fanns på banorna för 15-20 år sedan.
Jag minns ju hur otroligt fin andra ryttare tyckte att Heron var (rent utseendemässigt, några gångarter att häpna över hade han inte) och det VAR han men medan han då kunde vara kanske 1 av 2-3 fina hästar i en klass så skulle han idag vara en av 10 i en klass med 15 startande, även på LA/ MSV C-nivå.
Det är samma sak med Vicke som både jag och de flesta domare anser är fin/ flott/ snygg- jag ser hur många andra hästar som honom varje gång jag tävlar.
Det är bara att konstatera att de ”stabbiga, kortbenta halvblodens” tid är förbi, nu är det långbenta djur med smäckra halsar och rejäla muskler som dansar fram.
Utvecklingen har onekligen gett oss i alla fall VACKRARE hästar tycker jag och i de flesta fallen även mer rörliga och elastiska.
Positivt på det stora hela men trist läge om man har en häst med alldagligt utseende och ordinära gångarter- då får man verkligen kämpa även i de lättare klasserna medan man när jag började tävla mycket mer kunde lyckas ”bara” hästen var lydig och gjorde det den skulle på rätt plats.
Är detta något ni också sett eller håller ni inte alls eller bara delvis med mig?
Jag håller inte med 🙂 utan tycker fortfarande att man ser att hästarna ser väldigt olika ut, även om de såklart alla presterar på en bra nivå och nivån har höjts sedan tidigare.
Se t ex topp-10 på EM i Aachen ifjol höst. Alla är fantastiska men Valegro ser inte alls ut som Undercover som heller inte alls ser ut som Desperados, för att inte tala om NipTuck eller Delgado eller för att ta en häst som tyvärr inte kom till start Isabel Werths Bella Rose <3
ALLA hästarna på den här nivån är fantastiska (är man inte så väl bevandrad i startfältet kan man jämföra de fyra svenska, Tinnes Anton, Patriks Deja, Emilies Miata och Minnas Santana) men de ser verkligen inte alls likadana ut och skulle vara svåra att ställa emot varandra. Men alla "fungerar" på högsta nivå…
Jag tycker det ger en tilltro om att det inte går att gå på en exteriörbedömning av föl eller ens ett teårstest, man måste träna och rida bra och tro på sin häst (och sen behöver den vara frisk och bra att rida såklart) för att faktiskt se hur stor potential den har. Jätteroligt 🙂
Olika ja men alla är de vackra och ändamålsenligt byggda för dressyr.
Du ser inga stabbiga, kortbenta djur a la Svenska arméns hästar…
Håller med. Det är väldigt många långbenta hästar på tävling som ser flashiga ut. Men iaf här uppe hos oss, så är det ingen garanti för att lyckas bäst. Tycker fortfarande att takt och lydighet verkar väga tyngst, och det känns bra i magen. Dock så blir det ju så att de lite mer flashiga hästarna kan hämta in många poäng på tex gångarter och ökningar som väger upp ev taktfel och andra missar.
Håller helt med ang fördelar med ”flashiga” gångarter- där har man en del gratis anser jag.
Och jag kan inte uttala mig om exakt hur det ut i hela Sverige men hävdar med en dåres envishet att konkurrensen är så mycket tuffare i Skåne (och Stockholmsregionen) än i vissa andra delar av Sverige.
Detta är ju inte heller så konstigt eftersom så många proffs har sina stall här.
Givetvis finns det vackra/ fina hästar i hela Sverige men medan det i hela Norrland kanske finns 1000 så finns det 10.000 i Skåne (bara påhittade siffror).
Nåväl, så här ser världens bästa dressyrhäst ut:
http://www.horseandcountry.tv/sites/default/files/images/content/valegro-having-his-feedcheck-saracen-launch.jpg
Inte är han den mest ädla och vackra häst vi sett?
Och inte lär han vinna så många utställningar?
Men han är BÄST på dressyr tillsammans med sin ryttare. Det känns bra tycker jag 🙂
Visst har typen betydelse! Min förra häst var byggd m lång rygg, korta framben, grovt o lågt ansatt hals o tja liten o lågställd helt enkelt. Jag tog upp henne t msvB, på programridning…. hon utförde alla rörelser helt ok, var lösgjord o stadig i formen o på hjälperna. Men pga hennes byggnad hade hon en form som inte alls tilltalade domarna. På tävling låg vi oftast på 55%, faktiskt oavsett om det var LC eller msvC. Vi fick låga poäng rätt igenom (utom fri skritt där vi ofta klämde i m 8), sits o hjälper fick jag tex ofta 6 på…. Jag frågade faktiskt domare hur vi skulle kunna höja oss, o fick då svar att hon gick för lågt pga av sin kroppsbyggnad, men att det inte är den ”siluett” man vill se… Ngn enstska gång fick vi högre bedömning av ngn domare som premierade lydnad o lösgjordhet men jag slutade faktiskt tävla, det var liksom inte kul, o jag fick rätt dåligt självförtroende. Min nya häst tog jag ut, hon är långbent som en modell 😉 snygg o absolut i uppförsbacke, vi fick över 68% trots felridning o trots att hon var spänd, tittig o lite tjafsig i munnen (vilket vi också fick kommemtarer på) själv fick jag plötsligt 8 på sitsen! Denna häst är inte heller i närhet av gamla hästens nivå i skolning o vi är inte heller så samkörda som ekipage.
Så jag måste nog ändå säga att typ av häst gör skillnad….
Det där gör mig faktiskt beklämd att läsa. Inte bara det att du blev nerdömd då, utan att du blir ”uppdömd” nu. Inte vad man hoppas på från svenska domare.
Min Diva är ju av den gamla typen, korta framben och djup bål. Hon fick dubbeldiplom som treåring och kom 10 av 17 i rikssto och 33 av 47 i tidernas tuffaste breedersfält (3-åringar). Jag tycker hon är hyfsat fin, men domarna gillar henne mycket, hon var den enda av gammal halvblodstyp som var med. Så jag tror att det är så att utstrålning, rena fina gångarter med bra påskjut, korrekt exteriör och bra gångarter (Diva flashar inte med frambenen) verkligen kan gå hem. Icke att förglömma är vem som utbildar och visar/tävlar, sätter man som jag gjort, upp en av Sveriges bästa unghästutbildare så ger det ju resultat. Så summan av kardemumman är att jag är bländad av den ”nya” dressyrhästen, men domare ser förhoppningsvis förbi skalet och går rakt på kärnan 🙂
Tror jag säker, att man får lite extra poäng om du har en snygg häst-det ser liksom aldrig lika ”dåligt” ut. Men en häst med gång vinner alltid, oavsett typen skulle jag säga.
Fast jag tycker att typ och gång i mångt går hand i hand.
De långbenta rör sig oftast bättre än sina kortbenta artfränder av gammal modell.