Foto som kärleken tog på lillan i veckan. Även han blev helt betagen av det lilla livet.

Ja, den gångna veckan började både på bästa och sämsta vis skulle man kunna säga; anläggningens föl föddes samma morgon som Soya avlivades.

Förlusten efter min underbara hund är svår även om jag redan då hon fick epilepsi för 3 år sedan anade att hon inte skulle bli så gammal som whippets vanligtvis blir (minst 10 år, Soya blev strax över 8).

Men som många påpekat och som både jag och min fd man känner så var det rätt beslut ur min hunds perspektiv och jag har alltid hävdat och varit övertygad om att djur inte lider av att tas bort- det är de som finns kvar som mår dåligt.

Det har varit 7 fantastiska år med denna lilla varelse (hon var 1 år gammal när vi köpte henne) men jag kommer ändå inte att köpa en ny hund- mina arbetstider, vare sig jag skulle börja jobba dagtid eller fortsätta med mitt nattarbete tillåter inte ett hundägande.

Visst finns det hunddagis men det är inget för mig och jag känner också att jag inte är intresserad av lägga den tid JAG anser man bör på en hund.

Soya köptes ju när jag var gift och min fd man har alltid haft huvudansvaret för passning och motion på vardagarna så då var förutsättningarna annorlunda.

Vad gäller veckan glädjeämne, lilla fölis så vilar inga ledsamheter över henne i alla fall och hon är så gosig som tänkas kan.

Vicke är också alltid ett glädjeämne och vi tränar vidare mot nya mål.

Träningen för Olof i tisdags gick bra att vi har fortsatt på samma ”spår” på egen hand under den gångna veckan.

En vilodag och 2 dagars uteritt har det ocskå blivit.