Idag funderar jag på hur otroligt mycket i ens djurliv som kan eller bör präglas av ”säkerhetstänk” och hur olika vi resonerar i denna fråga!
Någon vågar inte ha grimma på i hagen.
Andra tycker att man är dumdristig om man tömkör utan hjälm.
Att ha hunden lös KAN innebära att den sticker och blir överkörd.
Ibland tycker jag att vissa är försiktiga in absurdum men visst…skulle den som gör tvärtom råka ut för en allvarlig incident är det lätt att säga ”vad var det jag sa…”.
Själv har jag nog alltid varit mer oförsiktig än genomsnittet och det har väl gått bra…hitills.
Men jag försöker att bättra mig för att INTE ”stå där” men var drar man gränsen?
Soya rusade omkring på åkrarna utmed farligt trafikerade vägar i närheten av vårt hus- det hände henne aldrig något men tänk om….
Med Molly ska jag vara mer noga men att ständigt gå och dra i ett koppel- nej, det är inte min grej.
Vicke är mycket mer elektrisk än alla sina föregångare utom älskade galningen Kreon så även här har jag fått tänka om ibland.
Rider tex i princip aldrig ut utan graman men OM jag skulle ramla av och han springer med den runt benen- då är DET farligt (vill inte rida med skarpare bett eftersom det inverkar hela tiden vilket gramanen inte gör).
Borde kanske rida med väst men det känns inte heller som min grej även det säkert hade hjälpt OM jag ramlade av.
Att leda 2 hästar som jag ofta gör är också en potentiell fara- nyligen dog en kvinna i Sverige då hästarna sprang över henne.
Svårt det där…även med kalkylerade risker.
Tänker ni mycket på säkerheten? Hur gör ni detta i praktiken?
Jag har nog ett hyfsat säkerhetstänk på så sätt att jag är rätt noga med hur jag gör saker. Jag leder t ex ytterst sällan två hästar och jag har fokus på hästen jag leder. Detta beror kanske främst på att jag hanterar unghästar och vill att de ska lära sig ”hur man gör” – då måste jag vara uppmärksam. Jag har även blivit fostrad i att se riskfyllda situationer och undvika dem. Jag är däremot inte överdrivet ängslig och går och målar upp en massa farliga scenarier hela tiden. Jag känner mig för det mesta trygg, även när jag hanterar hästar som inte är trygga i sig själva. Väst använder jag om jag tycker att det behövs – dvs att det finns förhöjd risk att åka av eller att få allvarliga skador. I praktiken brukar det handla om terränghoppning eller ridning av unga hästar. Hjälm när jag longerar, löshoppar eller tömkör känns för mig lika självklart som när jag rider – jag kan faktiskt se en större risk med att gå snett bakom en häst, i sparkvinkeln, än att sitta på.
Det jag faktiskt aldrig gör, och vet många duktiga tränare som inte heller gör det, är att tömköra utan staket. Det är så lätt att det blir knas med olyckor som följd, kvittar hur snäll häst jag har. Jag vet nog inte någon som tömköra som inte tappat hästen minst en gång.
Amen to that!! Min tränare tappade min 4åring i hagen när han sparkade bakut och fick ett ben över tömmen och hon kunde inte hålla honom, så det blev cirkus runt hela hagen tills han inte orkade mer. Inte kul.
Förr tömkörde jag på vägar en bra bit från anläggningen men sedan jag tappade Kreon med mååååånga veckors konvalescens som resultat gör jag inte detta längre.
Egentligen dumt att tömköra på stubbåkrar också men de jag har gjort det på har i alla fall legat i direkt anslutning till stallet/ anläggningen= inte så långt att springa om hästen kommer lös. Men ABSOLUT en risk – det erkänner jag men där låter jag det faktum att Vicke går så himla bra där gå före säkerheten. Händer dessutom typ 1-2 gånger om året så inget jag brukar göra. Skulle inte heller tömköra någon annans häst där.
Tack! för att du såhär okomplicerat lägger fram dessa ”spöken” på bordet så att man får fundera, reagera, kanske tänka om, kanske bli säkrare på att man gör rätt… Bra att du tar fram både de självsäkra och de extremt osäkra åsikterna. Lika naturligt. Det hjälper på sätt och vis mig som är så väldigt osäker, rädd och ”förutseende” in absurdum. Hur man än gör så kan man aldrig gardera sig helt. Men sunt förnuft och flexibilitet räcker rätt långt. Bra tankar! 🙂
Tack! Ja, det är inte lätt det där för när det handlar om tex en 600-kilos häst så kan man egentligen ALDRIG vara säker på någonting.
Det gäller väl att försöka att vara så säkerhetsmedveten som man kan utan att det liksom begränsar hela ens hästhållning tänker jag och där är man ju väldigt olika.
Ska man hårddra det så är ju om man ska GENERALISERA uteritter mycket farligare än att rida i ridhuset, att ha flera hästar i hagen farligare än att de går ensamma, att hoppa farligare än att rida dressyr osv.
Det betyder i min värld inte att man ska låta bli det som är farligare men man ska tänka efter och göra kalkylerade bedömningar.
Men åter igen- med djur vet man aldrig….