Redan för många år sedan blev jag varse att det finns en hel del ”rädda ryttare” och en bekant skapade till och med en internetgrupp som hen döpte till ”rädda ryttares ring” då.

När jag studerade fenomenet en del blev jag rätt så fascinerad över hur pass vanligt det ändå verkade vara med hästägare som på olika vis är rädda för sina hästar och/ eller ridning men som ändå biter ihop och vill fortsätta med sin hobby/ livsstil.

En del av mig har svårt att förstå hur man under en längre tid och helt frivilligt vill utsätta sig för det enorma obehag som en del av dessa hästägare verkade känna inför hästen / ridningen men samtidigt så tänker jag att ”man” kanske hoppas på att det ska gå över/ bli bättre…ja, jag vet inte.

Eller så pendlar man i sin rädsla och upplever den inte alltid lika stark och kanske till och med har roligt under längre eller kortare stunder?

Själv har jag aldrig varit rädd för mina hästar eller upplevt något obehag i hanteringen av dom annat än ytterst temporärt- exempelvis ibland när jag skulle rida ut min galenpanna Kreon.

Jag var nog aldrig rädd egentligen men tänkte att jag lätt SKULLE KUNNA BLI det om han hade kastat av mig säg… 2 och på sin höjd 3 gånger. Då hade jag nog velat sälja honom TROR JAG.

Och jag ser ju hur det är med hoppningen sedan jag ramlade av sist och skadade min nacke.

Jag var redan innan dess relativt ”höjdrädd” men det har absolut förstärkts därefter och frågan är om jag någonsin mer kommer att hoppa hinder över en meter- jag tvivlar…

Men å andra sidan var det många år sedan jag tävlade i hoppning och det är ju dressyr jag VILL ägna mig åt så på ett sätt kan det kvitta.

Idag undrar jag om ni är rädda för något specifikt som har med hästar att göra och vad det beror på?

Försöker ni att övervinna rädslan eller har ni resignerat?

Jag vet tex en person som känner stort obehag inför lastning beroende på en skada personen ådrog sig för många år sedan men personen lastar ändå om hen måste men undviker det helst.

Sedan finns det dom som inte vågar rida ut och till och med ryttare som helst inte vill galoppera ens i ridhuset och tja…man kan vara rädd för allt möjligt helt enkelt.

När det gäller mig själv känner jag tveklöst igen mig.

Minns tex då jag ramlade av för snart 1 år sedan och fick så fruktasvärt ont i nacken så det var inte sant.

Jag hade väl gissningsvis sträckt allt som gick att sträcka i nacken, kunde knappt vrida på huvudet, hade som sagt jätteont i VECKOR men nog f…n skulle jag rida. Gick ju sådär kan man säga och under en träning för Olof sa han faktiskt till mig för då satt jag så ”konstigt” (för att avlasta smärtan) att Vicke blev helt förvirrad och inte alls gick som han brukade.

Tog flera månader innan jag kände mig helt återställd…eller jag skulle nog säga att jag är det till 98 %  då jag fortfarande kan vara lite stel i nacken ibland.

Vid förkylning rider jag alltid och har även gjort det då jag haft bältros, öroninflammation, ”kristallsjuka” (sätter sig på balansen), sprickor i revbenen osv.

Jag tycker ofta att andra människor är ”klena” som sjukskriver sig för vad jag anser vara ”minsta lilla” men det kommer kanske att straffa sig i längden och gjorde det säkert vad gällde min nacke som högst sannolikt hade läkt fortare om jag tagit det lugnare (även fast rörelse rekommenderades tror jag inte att just ridning var det bästa….).

När det gäller hästen är det lite kluvet- så länge den inte är halt är jag rätt så ”hård” och kan rida fast ben är svullna eller det finns olika sår- så klart så länge hästen känns som vanligt i övrigt vilket alltid brukar vara fallet. Här tycker jag att jag har en bra koll på vad som är bra för hästen, går tex svullnader ner av ridning tycker jag att det är bättre med motion än stillastående men det beror ju så klart på av VAD svullnaden har uppkommit (kan ju vara en så enkel sak som lite mugg tex).

Men skulle hästen vara halt; ja då jäklar är det ingen väntan som gäller utan jag vill ha den kollad av veterinär nu, genast och meddetsamma även om vissa skador säkert hade kunnat läka även utan att man anlitar en hästdoktor. Men för mig känns detta bäst oavsett och jag kan inte slappna av annars.

Är ovan något ni känner igen?

Man ska inte göra sig lustig över folk som har dyslexi eller kanske missförstår vad saker och ting egentligen heter men ibland blir det bara för tokigt eller vad sägs om:

Scenskada (en person som ville veta andras erfarenhet av senskador).

En person ville veta om en beteckning var korrekt men skrev betäckning.

Tömkörd jord (en person som ville köpa en tömkörningsgjord).

Sedan gäller det även att kolla autocorrect på sin telefon för DEN kan verkligen ”få till det” ibland 🙂 !