Skrivet
En sak som jag tycker är lite konstig (eller inte….) är att jag och min fd man under våra nästan 15 år tillsammans ALDRIG smittade varandra när vi var förkylda!
Och samma sak med Henrik och mig?!?!?
Nu har vi inte hunnit vara förkylda så jättemånga gånger under det 1,5 år vi känt varandra men ändå?
Är detta någon ni känner igen?
För jag tycker ofta att det pratas om hur ”man” hela tiden smittar ner varandra i en familj men känner som sagt inte alls igen det för egen del?
Skrivet
Idag har vädret varit helt underbart och jag har till och med gått utan mina termobyxor och jacka 🙂 !
Red ett dressyrpass i ridhuset nyss och tränade framför allt på skolorna i allmänhet och slutorna i synnerhet.
Olof påpekade att de blivit mycket bättre och det har de men det finns en del kvar att önska för att inte bara få betyget 6 eller till och med 5 på tävling som ju inte är ovanligt.
Nu njuter jag av att det är fredag- har jobbat en natt extra så 4 nätter denna veckan och det känns som att jag knappt har sett Henrik eller hunnit göra annat än att förkylningssnörvla i soffan.
Molly fick en cykeltur i solen vid lunch så nu kan jag fokusera på att ta det lugnt!
Skrivet
Skrivet
Jag läser ibland på en blogg hur ryttaren ”både skrittar fram och av på hårt underlag” och blir lite full i skratt varje gång eftersom just denna hästägare utför ALL TRÄNING i ridhus, med extremt få undantag på utebana sommartid.
För mig blir det komiska att ryttaren liksom verkar tro att dessa minuter på ”hårt underlag”, i skritt dessutom, på något sätt bidrar till att hästen får omväxling vad gäller underlaget- i min värld gör det varken till eller från.
Om jag själv pratar om att ”variera underlaget” så menar jag ”träningsunderlaget”, annars kunde man ju lätt hävda att hästen får så varierat underlag i hagen (ibland är den geggig, ibland frusen osv) att detta räcker….
Nåväl- alla blir vi saliga på vår egen tro även om just underlagets betydelse är en av de vettiga saker jag själv har läst att man forskat på/ undersökt.
Idag undrar jag hur ni tänker kring att variera underlaget?
Tänker ni liksom medvetet på detta, typ ”nu har jag ridit i ridhuset 2 dagar i sträck- dags att galoppera lite i skogen” och beror det då på underlaget eller enbart variationen?
Finns det underlag ni undviker?
Funderar ni över underlaget när ni anmäler till olika tävlingar typ ”X ryttarförening har så djupt underlag på framridningen så dit åker jag inte”?
Själv har jag sett i förhållande till andra nog alltid varit lite manisk vad gäller underlaget och mitt ägande av Heron i så många år är en absolut bidragande faktor.
Hans gångarter tyckte jag påverkades mer än genomsnittshästens av olika underlag och eftersom jag gärna ville förbättra dom så fanns det tveklöst underlag som jag skydde, mycket djupa diton tex.
Detta har suttit kvar i mig sedan dess och jag är måhända överförsiktig vid uteritter tex- där andra glatt hade travat och galopperat tänker jag alltid efter om det finns risk för en vrickning eller dylikt.
Nu HAR vi ju så många vettiga ställen att rida på så jag behöver liksom inte riskera något vid uteritt- men så klart kan ju hästar trampa fel oavsett och det har även hänt mig med halt häst till följd.
När jag tränar hoppning eller dressyr är jag väldigt noga med underlaget- som ni vet är jag ju så petig att jag till och med harvar vår utebana innan nästan all ridning på den 🙂 .
Vad gäller tävlingsplatser tycker jag numera att i princip alla ställen har så väldigt bra underlag att jag inte funderar över detta innan anmälan.
På Herons tid var det faktiskt stor skillnad- detta var ju innan fibersanden tex och många hade djupa, mörka ridhusbottnar med gissningsvis en massa nertrampad gödsel som blev jättetungt att dra runt i.
Idag lägger väl många klubbar så mycket pengar på underlaget att de också blir ”maniska” 🙂 och har folk som går runt och plockar bort bajs på framridningen- alt för att bibehålla kvalitén så länge som möjligt.
Och för att svara på mig egen fråga så ja, jag försöker att tänka på att variera underlaget men att dess kvalité är viktigare än variationen per se dvs jag rider hellre 5 dagar i rad på ett ”perfekt” ridhusunderlag än att jag byter ut något av passen mot ett djupt och stenigt underlag för att ta ett extremexempel.
Men jag travar gärna på asfalt, varierar mellan mjukare och hårdare underlag- så länge hästen kan gå stabilt på dom.
Skrivet
I morse var det noll grader när jag kom till stallet på morgonen och elva plus när jag körde dit på eftermiddagen- ett välkommet uppsving!
Med lite sol på detta fick Vicke och jag en skön och lugn uteritt med lite klättring.
Annars hostar och snyter jag mig vidare- det tar alltid lång tid innan mina förkylningar och jag skiljs åt.
Skrivet
Lyckligt slut!
Skrivet
Denna kommentar från en av mina ridande vänner får utgöra bakgrund till dagens inlägg:
Letar ju efter en tränare som även vill och kan sitta upp på min häst och göra ”lite nytta” dvs sådant som jag själv kanske inte är lika bra på eller ens kan. De flesta jag pratat med sitter INTE upp på elevernas hästar och det tycker jag är synd. Sedan absolut, jag förstår skaderisken som detta medför, men samtidigt hade det tillfört så himla mkt mer. Jag vill dessutom ha en tränare som är MKT bättre än mig, alltså inte bara rider på ”medelnivå”…
Ja, vad säger ni mina läsare?
Håller ni med eller inte? Spelar det någon roll för er om er tränare kan och vill sitta upp på er häst och spelar tränarens utbildningsnivå roll?
Jag behöver väl knappast ens svara på mina egna frågor (men gör det ändå ha ha ha) eftersom ni ju vet hur mitt upplägg med Olof ser ut.
Så ja; för mig just nu spelar det absolut roll!
Medan hästen grundutbildas spelar tränarens utbildnings och gärna TÄVLINGS-nivå mindre roll men ju mer utbildad hästen blir desto mer avgörande blir detta vid val av tränare.
Jag har själv så liten egen erfarenhet av att tex rida seriebyten med många olika hästar så om detta skulle börja strula under inlärningen vill jag tveklöst ha en tränare som kan sitta upp. Just byten är väldigt ”sårbart” att sitta och trixa med själv om det blir problem- det fick jag bittert erfara med Décima så det misstaget gör jag inte om.
Jag är ju dessutom intresserad av att utbilda min häst så högt det bara går även om mitt mål inte är att tävla svår dressyr så även därför ”måste” jag ju ha en tränare på en viss nivå.
Skrivet
Som ni säkert har förstått är jag väldigt förtjust i min fina häst och ibland så gör han mig ännu varmare om hjärtat än vanligt.
Som idag när han var bästa ”lekpappan” åt en pytteshettis i Olofs ridhus.
Ett litet barn skulle rida lite samtidigt som jag red fram och ponnyn, som är en fd lektionshäst ville hela tiden springa till Vicke så det var svårt att styra den pga detta.
Så jag bad barnet att helt sonika trycka upp ponnyn i häcken på Vicks och så kunde hon både trava och galoppera utan bekymmer medan Vicke gick så samlat och fint framför.
Flickan tackade så artigt efteråt och jag blev som många gånger förut stolt över min häst som man kan göra så mycket roligt med!
Jag vet att hans förra ägare lät barn rida på honom så han är van sedan länge 🙂 .
Så det blev guldstjärna redan innan lektionen och ännu en efteråt- min känsla var jättefin under hela passet.
Har de senaste veckorna konstaterat att just Olofs ridhus är det stället där Vicke går bäst och liksom kommer till ro direkt och det har mindre med Olof att göra för han går jättebra från första steget, dvs långt innan Olof ens ÄR i ridhuset.
Hemma har vi ju den berömda kortsidan med halmen där han spänner sig ständigt (liksom 9 av 10 hästar men det hjälper ju inte mig) även om han ”så klart” går bra på hemmaplan också.
Men Olofs ridhus är alltså tydligen favoritplatsen (hans utebana inte så mycket) och detta är mest bra men lite ”missvisande” också.
För även om det är bra att vi får ut maximalt av träningen så måste jag berätta för Olof att det han ser ändå är ”Vicke at his best” så att han liksom inte tror att hästen alltid går så för i skenet av det skulle tex våra tävlingsresultat te sig väldigt konstiga.
Men det är det jag strävar efter nu; samma känsla var jag än är som i Olofs ridhus; det är målet 🙂 !
Skrivet
Pratade nyligen med en arbetskamrat om varför man tycker att vissa saker är så himla roliga; i vårt gemensamma fall Tiffany Persson tex 🙂 !
Och vi var överens om att det beror på att det bakom galenskaperna och det överdrivna och tillspetsade finns lite eller ganska mycket sanning och igenkänningsfaktor trots allt och precis så kände jag när jag läste denna lustifikation av Anna Hassö!
Skrivet
Jag har nyligen avslutat 10 dagars semester och även om jag inte hade planerat in något särskilt så njöt jag för fullt.
Och på tal om semester; vad brukar ni göra på er ledighet?
Reser ni bort eller föredrar ni att stanna hemma?
Tycker ni att det här med att ha djur (häst eller andra djur) påverkar er lust att resa?
Själv är jag väldigt glad över att ha en sambo som VILL resa; det har alltid varit ett av mina intressen även om det har fått stå tillbaka en del genom åren och av olika anledningar (för dålig ekonomi i ungdomen, ointresserade partners osv).
Jag ska inte förneka att både hund och häst påverkar mitt resande; inte så att jag AVSTÅR från att resa men att vara borta mer än en vecka skulle tex i dagsläget kännas som ganska svårt.
Att hitta folk som tar hand om djuren i några dagar/ en vecka är mycket enklare än att tex resa bort i 2 hela veckor så det ska mycket till för att jag skulle göra det.
Sedan handlar det för mig till viss del också om vad det är för resa man ska/ vill göra; åker man på en sol och bad-resa tycker jag att en vecka är fullt tillräckligt och skulle inte tycka att det var värt att vara borta dubbelt så lång tid.
Jag och Henrik har sagt att vi hellre åker utomlands 2 gånger om året à en vecka än reser iväg i 2 veckor en gång; i alla fall till de resmål som vi hoppas kunna genomföra det närmaste året.
Sedan finns det absolut resmål där 2 veckor hade varit mer lämpliga eller vad man ska säga; ska man tex resa runt i Asien tror jag att en vecka hade blivit för kort.
Senaste kommentarer