Funderade på detta fenomen nyligen- det är ju något man kan se, höra och uppleva i alla möjliga sammanhang men jag tänkte ta upp några exempel från min ”ridvärld”.
Nu hoppas och tror jag inte alltid att det sker medvetet utan en del människor utgår så mycket från sig själva att de har svårt att sätta sig in i hur andra tänker.
Det första exemplet kommer från min blogg där någon för ett tag sedan kände sig manad att påpeka att MSV C minsann var ”gamla LA”- läs: inte så värst avancerad klass att tävla (så tolkade jag andemeningen).
VARFÖR ens påpeka detta (då inlägget inte handlade det minsta om nivån på klasser etc) ?
Ja, för snart 10 år sedan fanns det 2 LA-program där skolor ingick och de hette LA5 och LA6 har jag för mig men blir det mindre ”värt” idag att tävla MSV C för att det en gång i tiden fanns liknande program som hette LA?
Nästa exempel kommer från sist jag tävlade.
Då jag påpekade för ett ryttare att det faktiskt var förbjudet att leda hästar på framridningen fick jag det märkliga svaret ”ja men det är ju en UTBILDNINGS-KLASS” ?!?!
Ehhh….för DEN ryttaren är det möjligt att MSV C är en utbildningsklass men det finns många hobbyryttare som aldrig kommer längre på tävling (eller ens så långt) så jag tycker det är ett ganska oförskämt uttalande som dessutom inte har det minsta med sakfrågan att göra.
Exempel 3 kommer från en diskussion från Facebook där vi diskuterade om det behövs ett förändrat uppklassningssystem inom dressyren för att förhindra att man kan ta ”hur många placeringar som helst” utan att bli uppklassad (något förenklat).
Några svarade ”men om du vill bli placerad är det BARA att rida bättre” och även sådana kommentarer tycker jag kan vara en form av förminskande.
Nej, det är verkligen inte ”bara” att rida bättre- det finns hästar ”man” aldrig kan slå oavsett träning och påstår man motsatsen är man om inte annat väldigt naiv.
Om tex jag och Vicke skulle möta Totilas i vilken klass som helst, även LC, skulle han slå oss om vi båda gjorde prickfria ritter- helt enkelt pga sina fysiska fördelar.
Och så de som kläcker ur sig: ”alla kan rida på 70%, det är ju bara GANSKA BRA”. Grrrrr!!!!
Ja, det finns många fler exempel- som ni vet blir jag även sur när bloggare skriver saker i stil med ”idag fick jag bara 65 % när jag tävlade men det räckte till en seger”- även detta tycker jag är att förminska de som aldrig kommer så långt.
Nu ska man ju så klart få tycka och känna vad man vill men frågan är om man alltid måste säga och/ eller skriva det på det här sättet?
Samma där; man kan så klart skita i hur det uppfattas av andra men vad gäller tex ”storbloggare” som jag ibland läser har riktiga fans som andäktigt följer varje stavelse från bloggaren hade i alla fall jag funderat på hur kommentarer som ovan kan uppfattas.
Vad säger ni läsare?
Är ovan något ni känner igen eller har ni aldrig funderat i dessa banor?
Är det jag som läser in för mycket i vissa kommentarer?
Förminskar man andra känner man sig lite bättre själv. Åtminstone för stunden. Allt det du beskriver handlar väl egentligen bara om dålig självkänsla.
Sen vet jag iofs att jag själv blev lite besviken i höstas när jag red en msvB2 på lite drygt 64% eftersom jag själv upplevde ritten som bättre. Det kanske kunde uppfattas som drygt men var absolut inte menat så. Förmodligen eftersom jag ridit msvB4 o 5 på högre procent.
Min egen upplevelse av att bli ”förminskad” var för ca ett år sedan. Jag hade ridit en msvA och var så otroligt nöjd. Visserligen blev slutprocenten bara 57% eftersom hon kokade över efter sista galoppslutan och började byta i vartannat, var tredje i princip hela vägen in i mål.. Men eftersom hon gått väldigt bra hela programmet fram till dess och låg på över 67% tills det sprack var jag så glad och tänkte att snart kommer vi nog kunna rida en msvA på riktigt bra procent. När jag sa det till en stallkompis dagen efter fick jag till svar: ” Ja vi sa det igår..det är så himla gulligt..Hedwig kan verkligen inte sätta en fot fel i dina ögon”
Jag blev otroligt ledsen och kände mig dum och har faktiskt inte ridit någon mer msvA efter det.
Så här i efterhand är det ju uppenbart att hen inte kunde stå ut med att jag var så stolt och glad över vår prestation och ville trycka till mig så jag kom ner på jorden igen.
Vi blir förhoppningsvis klokare när vi blir äldre och det är oftast yngre personer som kläcker ur sig sånt här.
Vi som är halvgamla får försöka föregå med gott exempel och leva efter devisen: ”We rise by liftning others.”
Usch vilken taskig kommentar!
Och jag tycker att i alla all jag är mycket mer känslig när det gäller mina djur än med mycket annat och bryr mig ibland väldigt mycket vad andra säger/ tycker fast jag rent logiskt borde skita i vilket.
Vad gäller att vara missnöjd med resultat som andra hade gett sin högra arm för tror jag att det viktigaste är att vara tydlig.
Inte bara gnälla över vad man själv tycker är kassa procent tex utan FÖRKLARA varför.
Tex: ”Jag vet att många hade tyckt att 65 % i MSV B är jättebra men eftersom jag har ridit på 70 % säkert 10 gånger förut blir jag besviken när procenten dippar så här pass mycket”.
För så klart ”måste” man få tycka olika och har olika mått/ skalor som man bedömer allt möjligt utifrån.
Det var inte snällt sagt alls! På det igen!!! Andra har inte med er att göra. Sätt ditt mål och njut när ni närmar er målet oavsett procent! Hoppas verkligen du tar nya tag och startar MsvA igen.
På´t igen bara! I min vänkrets är jag självuttalad ”the crazy amateur-rider that loves her horses” och mina hästar sätter inte heller en fot fel! Klart som korvspad du ska vara stolt över hur din känsla var och vad ni som ekipage kan utföra tillsammans.
Genom att inte tävla vidare och försöka igen har du låtit denna kommentar ta makten från dig och styr dig (nu vet jag inte om det är enbart därför du inte ridit denna klass igen, men du kanske förstår hur jag tänker 🙂 )
Lycka till!
Tack för gulliga svar. Tyvärr skadade sig min häst i december (tåsträckaren)så jag har inte tävlat sen i höstas. Hon verkar vara på gång nu igen så får se om det håller och kanske det blir någon tävling också. Annars har jag en fantastisk unghäst efter Sezuan som jag köpte i februari som jag hoppas mycket på. Hon är så fin så där säger folk ingenting istället..
Håller med dig. Det är verkligen så inom vår sport och det är sååå trist. Jag har svårt att tänka mig att det ser likadant ut i andra sporter men vad vet jag…
Kan detta bero på att vi inte bara använder vår egen kropp utan även en partner som måste köpas för pengar och är utbytbar? Eller för att det inte är en lagsport och alla ses som konkurrenter? Bara en fundering. Jättetrist är det iallafall att det är såhär. Vi hästmänniska som har så mycket gemensamt borde verkligen hålla ihop och peppa varandra istället!
Det farliga med sociala medier och bloggar är att läsaren kan ”läsa in en underton” som inte ens finns där från början och ta illa vid sig. Exempelvis kanske jag inte är nöjd med ett resultat men då är det baserat utifrån mig och hästen som ekipage, inte vad alla andra i startlistan hade för bakgrund eller förutsättningar för denna klass.
Men det här med förminskande av andras prestationer är så barnsligt och jag är så glad att jag tagit avstånd från människor som uttrycker sig så. Tidigare stod jag i inackoderingsstall där detta beteende var en norm.
Det blev ju en intressant diskussion på detta tema på Linn Olssons blogg nyligen.
När hon skrev att hon var ”i tårar” (inga glädjetårar då) efter sitt livs andra start i MSV B och där hon fick 61 % förstår jag att flera reagerade, så även jag.
Om Jan Brink hade varit i tårar av dylikt resultat hade jag möjligen förstått det men när en vuxen person, som dessförinnan knappt har NÅGRA placeringar alls i dressyr, oavsett nivå gråter över 61 % i MSV B -tja då blir det väldigt märkligt tyckte jag.
Och trist då Linn verkar ha många följare som verkligen ser upp till henne och tycker hon är en förebild.
Men efter att Linn hade förtydligat VARFÖR hon var så besviken tycker jag att det inte alls var så märkligt som det lät från början.
Sedan kan det vara väldigt svårt att säga vissa saker till någon utan att det ska uppfattas som ett förminskande fast det kanske spontant låter så i mottagarens öron.
Jag sa för ett tag sedan tex oombedd till en person att jag ansåg att hen borde sälja sin häst.
Men jag förklarade också varför och utan att gå in på detaljer handlade det om att det enligt mig faktiskt började bli FARLIGT för denna person att fortsätta med denna häst (risk för allvarliga egna skador).
Och då vill jag inte ha på mitt samvete att jag sett något mycket riskfyllt men ignorerat det bara för att inte lägga mig i och riskera att göra någon ledsen.
Nu hoppas jag att denna person förstod min välvilja och inte tänkte ”vem tror hon att hon är” typ…
Viktigt ämne och jag håller med dig☺️
Är det inte ganska mycket förminskande kommentarer i vår sport rent generellt?
Tycker ofta att det är så att ”folk” verkar anse sig ha rätt till att pika och kommentera till höger och vänster, och någon eftertänksamhet för om något sårar eller inte verkar inte finnas. ”Läktarryttare” har vi väl alla stött på?!? Undrar om det är så i andra sporter också, om man sitter där på tennisläktaren och kräks ut högt och brett över hur dåligt ngn spelar? Eller i orientering?? ”Inte konstigt att det går bra för den personen har ju precis köpt helt ny utrustning för x antal pengar”. Det är ju precis så det låter i stall och på läktare…
Jag har extremt svårt att förstå mig på det här, varför helt enkelt inte bara glädjas med ngn när det går bra och stötta/trösta/supporta när det går mindre bra? Går det bättre för mig för att jag är taskig mot ngn annan?!?!
Jag håller verkligen med dig! Det gäller ju inte heller bara tävlingar, jag hör det om min ridning hemma. Jag skolar om oss till western och får skämtsamma gliringar om när jag ska komma till sans och börja rida på riktigt igen. Även om de skrattar känns det som om de ser ner på mina mål och min träning.
Alla ska göra på samma sätt, ha samma mål och rida på minst Msv nivå.
Hästmänniskor kan vara riktigt bittra och elaka rent utsagt. Tröttsamt, därför jag dragit mig undan från andra hästmänniskor, varför inte vara glad åt andras framgångar?
Det är nästan jobbigare att få sådana där (illa) dolda pikar än öppen kritik tycker jag. Förr kunde jag ta otroligt illa vid mig men nu brukar jag fråga ”hur menar du då?” Av ren illvilja skall väl tilläggas, haha, inte för att jag är intresserad av vad de menar egentligen…
Håller med och bra tips!
Minns en gång när jag kom tillbaka till stallet efter en tävling och vunnit min klass. Fick frågan av en person hur det gått och då jag berättat att vi vann fick jag inte en kommentar. Inte ens ett grattis. Sådant är också oerhört elakt tycker jag. Om hen för stunden mådde lite bättre vet jag inte, men generellt kan man säga att personer som beter sig på det sättet måtte må uselt själva och ha ett rejält dödstråkigt liv 🙂 så brukar jag tänka i dessa lägen! Då brukar det genast kännas bättre haha!
Som en motpol till en del neggopellar måste jag berätta om vår ”stallägarinna”.
Hon är inte det minsta intresserad av dressyr egentligen (hennes vuxna dotter tävlar i hoppning) men ibland hinner man knappt hem från en tävling förrän man har ett uppmuntrande sms i telefonen- även när procenten inte varit de bästa.
Jag skojar ibland och kallar henne min största supporter! Och det kostar så lite att glädjas åt andra.
Jag tror det handlar mycket om preferenser. För mig är en ritt på 61% något som säger att det är mer att träna på, så även 65%. Det behöver inte vara dåligt och nedvärderande men jag tycker inte man är klar att gå vidare i klasserna med dem resultaten. Ligger man mellan 64-68% på tävling gång efter gång så tycker jag att man ligger i rätt klass men du har något att jobba med. 61% är enligt mig bättre att gå ner en klass och öva dig stark där, 69% och uppåt flera gånger i rad är du klar för svårare uppgifter och bär avancera. Men jag gillar tanken om amatörklasser
Jag håller med ditt resonemang i alla dina exempel. Jag tycker det är så —- att jag själv inte ens vågar/vill ge mig ut på någon dressyrtävling för jag vet att så många skulle tycka både det ena och andra bakom min rygg. Och så gör jag så gott jag kan….
Det är ledsamt att läsa.
Samtidigt tror jag inte att du är ensam om att resonera så.
Detta är ett tråkigt fenomen i ridsporten (det förekommer säkert i andra sammanhang med iofs). Vi har nog alla upplevt detta i ngn form. Det är som när stallkompisarna bara frågar hur det har gått när det gått dåligt (för de vet ju redan hur det gått via Equipe), eller när de uppmuntrar ngn till att starta en klass de inte är redo för, mest för att kunna känna sig bättre själva. Fick kommentaren en gång när jag vunnit en klass med ca 20 starter, vann på 66 % och en bekant sa ”Grattis! Men vad tråkigt att vinna på så låga procent ändå”. I en väldigt trevlig ton så det tog ett par sekunder innan jag riktigt kopplade vad hon egentligen sa. Skitsamma för min del, jag orkar inte lägga ner energi på missunsamma människor men jag kan störa mig på själva principen eller behovet av att trycka ned andra för att själv känna sig bättre. Det är så fult och många är experter på att linda in det på ett snyggt sätt så man inte riktigt märker det förrän man tänker efter.
På tal om att inte vara nöjd med bra % eller bra placering så hade jag en tränare som kallade det för omvänt skryt. T ex ngn kommer hem och berättar att hen inte är så nöjd med ritten, det kändes inte så bra osv. Så frågar man efter resultatet och så klämmer hen ur sig att hen vann. Man liksom skryter utan att göra det öppet. För jag är minsann så duktig att jag vinner även när jag rider dåligt, till och med då är jag bättre än alla andra och jag kan därför ställa mkt högre krav på mig själv. Jag förstår att man kan vara missnöjd med känslan även om resultatet var bra men det blir liksom skillnad på vad man verkligen säger beroende på hur man väljer att uttrycka det….
Jag försöker verkligen att själv inte häva ur mig ngn pik, kommentera folk på läktaren eller missunna andra framgång. Det sista kan vara var svårast ibland när man själv har kämpat som en tok med sin billiga och svåra häst och ngn annan har resurser att köpa en superhäst och bara svischar förbi en i resultatlistan och klasserna för 1/4 av jobbet. Så klart att det kan kännas tufft ibland men så är det bara. Jag skiljer dock på missunsamhet och avundsjuka, jag missunnar ingen en fin häst och framgångar men jag kan tillåta mig att vara lite avundsjuk.
Håller med om och känner igen i princip allt du skriver om.
Minns en person på ridskolan där jag stod uppstallad innan som var otroligt intresserad av mina resultat om det hade gått dåligt. Då ville hen diskutera detta in i minsta detalj och nästan tjatade fast jag visade tydligt att jag inte ville prata.
När det däremot hade gått bra var intresset för samtal noll. Väldigt patetiskt.
Det omvända skrytet känner jag också väl igen- har bla en Facebookbekant som ägnar sig åt detta ofta. Jag får bita mig i fingrarna för att inte svara något dräpande när hen skriver saker i stil med ”idag var det inte lätt att tävla, en del missar men det blev ändå en blågul rosett på 72 %”. OK om man kan tycka så IBLAND men ALLA hens inlägg går i liknande stil.
Jag älskar för övrigt Equipe 🙂 . Följer ofta folk jag känner och kan gratulera spontant om jag ser att någon uppnått något bra resultat. Jag hann själv knappt komma ut från prisutdelningen i söndags förrän en stallkamrat hade skickat ”grattis” via SMS.
Jag brukar tänka att de som förminskar ofta är avundsjuka och inte sällan enbart läktarryttare på tävling. Ju duktigare man är desto mindre behov har man att hävda sig eller trycka ner. För ett tag sen tävlade jag i samma LA-klass som Minna Telde, när jag skulle hämta mitt spö på framridningen frågade hon mig hur det hade gått. Jag svarade typ skit att han var rädd för allt. Äh, det händer oss alla, på det igen svarade hon. Blev så glad över kommentaren och att hon brydde sig om ett ekipage som aldrig når längre än LA när det var en unghästklass för henne.
Tyvärr för vår sport så är det många ”små” och missunsamma människor som håller på med hästar, tråkigt, men vi som skriver här kan ju hjälpa till att förändra och det är härligt 🙂