En mycket trevlig sak som händer med ojämna mellanrum, inte superofta förvisso men ibland (senast härom dagen), är att läsare hör av sig till mig för att berätta hur mycket de uppskattar bloggen.
Och det gör mig så klart glad för utan ”samspelet” och feedbacken från läsare så hade jag lagt ner bloggen för länge sedan.
Jag vet att en del bloggare har stängt av kommentarsfunktionen på sina bloggar eller i alla fall hotar att göra det men det kan jag garantera er att jag aldrig kommer att göra.
Jag VILL veta vad mina läsare tycker i olika frågor och även om de inte alltid håller med mig och jag har också lärt mig massor av läsarnas input.
Det jag tycker är extra trevligt är att jag vet att jag har en del läsare som inte är ett dugg intresserade av hästar, varken mina eller några andra 🙂 .
De läser bloggen ändå, enligt egen uppgift för att ”jag skriver så bra” och det är givetvis ett högt betyg och mycket smickrande.
Jag har tidigare skrivit om att man inte ska vara rädd för att ge beröm om man tycker att någon förtjänar det och detta är ett exempel på ovan.
Sedan är det ganska naturligt att man inte kan hålla med en bloggskribent eller vem som helst för den delen i precis allt; jag tycker inte ens som Henrik i alla frågor i hela världen för att ta ett exempel 🙂 .
Om man däremot verkar störa sig på precis ALLT som jag skriver och BARA förmår skriva kritiska kommentarer (jag har ett fåtal sådana ”vänner” på Facebook och hade några bloggläsare tills de tack och lov gav upp) förstår jag inte riktigt grejen med att ”följa” en sådan person. Mig hade det kostat mer energi att störa mig så på någon att jag t.o.m. måste skriva muppiga kommentarer för att visa detta i tid och otid.
Men det är inte heller lätt med det skrivna ordet och framförallt om man inte känner varandra IRL.
En del tolkar allt som ”hugg” och kritik, andra maskerar allt möjligt genom tusen smajlisar och tja….det är nog bara så det är.
Nä jag förstår jag inte heller riktigt vitsen med att följa någon om man bara ligger och lurar och väntar på att hugga så fort man kan. Sedan då påpekar saker i lite förtäckta låtsasvänliga ord. Bara för att ändå sticka till lite sådär. Sen så fort du eller någon annan ser igenom skenheligheten och bemöter så blir det antingen helt tyst eller en helt orimlig reaktion. Jag tänker att det är små, ensamma och bittra människor som inte har så mycket av ett eget liv.
Håller med !
Varför bevaka/följa någon bara för att leta fel ? Tyder på att den personen har 1) för mycket tid 2) har någon form av problem med sig själv. ??!! Och mår bättre av att ’slå på ’någon annan ?!
Det är inte produktivt att sprida missnöje ! Även om kritik ibland kan behövas. Jag har märkt att berömmer man någon- vem som helst – som gör ett trevligt och bra jobb- kan vara Ica kassörskan eller någon på telefon tex skadehanterare på försäkringsbolag
(Tyvärr ofta förekommande med djur) – Så blir dom alltid lika förvånade ?? Tydligen får dom bara negativ kritik! – annars tas deras service för given.
Håller med Din andra följare – Du skriver bra ! Klokt och med rolig underton.
Jag har gjort samma märkliga iakttagelse; många verkan nästan chockade när de får beröm! Sorgligt att det ska sitta så långt inne hos en del att uppmärksamma andra positivt. Vad kostar det? Inget.
Jag berömmer ofta mina arbetskamrater tex och faktiskt även chefen om hon gör något bra och varför inte?
Men däremot vet alla som känner mig att jag INTE är falsk när jag berömmer som tyvärr en del faktiskt också är.
Jag säger/ skriver aldrig att något är fint/ bra och dylikt om jag inte menar det.
Men att ge ärligt beröm har jag inga problem med. Jag får själv ofta positiva kommentarer om både Molly och Vicke tex och helt oombedd och vet ju hur glad jag blir så varför inte glädja andra tillbaka?
Det jag tycker är extremt intressant är att dessa smånjugga, pikande personer håller sig långt borta när det kommer ett inlägg som detta. Under senaste dagarna har jag sett två tjuvnyp mot dig och din ponnys hull på andra SoMe. Tråkiga, okunniga och smått elaka. Jag är övertygad om att de följer din blogg, men såååå tyst. Jag är en person som var har sticka ut hakan och gör det utan att bry mig särskilt mycket. Men jag är alltid öppen för åsikter och diskussion. Jag vet ju att du såg inlägget på insta om Baltis, där jag påpekade att man typ ska ha lite mer kunskap innan man slänger ur sig massa skit. Denna person, som jag öht inte känner skrev ju ett helt rabiat, hysteriskt svar. Möjligt att det är din vän, men jag som jobbar inom psykiatrin måste ändå få viska- ”lågbegåvad”, småaktig och genuint elak. Som sagt jag ber om ursäkt om det är din kompis men det svaret jag fick var totalt neurotisk, affektlabilt och skrämmande.
Jag har lite olika taktik hur jag bemöter kommentarer som jag uppfattar som tjuvnyp. Beror delvis på mitt humör, vem det är och graden av pik, medveten eller ej.
Ofta gör personen bort sig själv enbart genom sin kommentar och utan att jag behöver slösa tid på att kommentera. Ibland svarar jag vänligt för att inte sjunka till samma låga nivå och i enstaka fall sätter jag ner foten. Nyligen skrev jag faktiskt privat till en person att hen hade gjort mig både ledsen och sårad. Fick tyvärr ingen respons alls (om inte tystnad räknas som respons i sig) men då vet jag det liksom….
Jag är verkligen inte perfekt och har gjort bort mig många gånger men om någon klart hade påtalat att jag sårat personen hade jag definitivt bett om ursäkt. Det behöver inte betyda att jag håller med personen i sakfrågan men är ett erkännande att man gjort fel/ sårat någon. Att inte fatta detta eller skita i vilket är otroligt lågt tycker jag.
Nä du har rätt, ibland bäst att tiga ut dem. Men kan man inte be om ursäkt när en person påpekar att den blivit ledsen då har man fått en mycket dålig uppfostran och saknar rent folkvett.