Den som har en (enligt mig) lynnig personlighet som jag skrev om igår låter enligt min erfarenhet oftast denna gå ut över mer eller mindre alla medan de som jag tycker har vad jag kallar en selektiv lättkränkthet gör en skillnad på vem de utsätter sin kränkthet för.
Om den lättkränkta utser någon som sin måltavla så är det ingen ände på huggiga kommentarer, otrevligheter, subtila påhopp och dylikt. Det sagda eller skrivna kan således både vara väldigt uttalat eller mer inlindat och svårt för alla att se igenom men den som drabbas känner det.
Ibland är det inte bara vad som sägs som är otrevligt utan sättet kan absolut också vara allt annat än ok där personen kan skrika, svära, raljera osv.
Jag har träffat personer med detta drag både privat, på tidigare arbetsplats och på nätet.
Att bli drabbad av den selektiva lättkränktheten tycker jag kan vara väldigt energi-dränerande, framför allt om man liksom ”måste” utsättas (för personen).
Eftersom beteendet är just selektivt har jag märkt att det finns en hel del personer i den gemensamma omgivningen som är fullständigt oförstående om man skulle berätta om eller rent av beklaga sig över vad man utsatts för- dessa personer känner inte alls igen beteendet utan kan många gånger tvärtom uppfatta kränkaren som jättetrevlig.
Jag hade tex en arbetskamrat för tusen år sedan som betedde sig många gånger rent ut sagt för djävligt mot oss i arbetsgruppen. Men när jag betraktade hur personen agerade och pratade med kollegor utanför gruppen var det som att titta och lyssna på en helt annan person och de som överöstes med denna vänlighet skulle nog inte ens tro oss som drabbade av motsatsen frekvent.
Mitt råd om man känner sig utsatt av en person enligt ovan är att om möjligt undvika all kontakt.
Står man tex i ett stall som drivs av en lättkränkt person så flytta!
Är det någon på nätet (Facebook tex) som jämt hugger på allt ni skriver; ta bort personen som vän eller blocka den.
Värre är det om personen är en arbetskamrat eller en närstående; då får man helt enkelt försöka hålla kontakten till ett minimum tycker jag.
En tröst är att beteendet ibland kan vara ett tecken på omognad och då gå över med åren.
Många gånger anar jag också att beteendet har att göra med eget dåligt mående och även om det inte är en ursäkt….absolut inte…så kan det vara en förklaring.
Får mig osökt att tänka på den ena i ett par som uppför sig på liknande sätt när de är själva eller har förfinat sin teknik så det hår att göra illa partnern bland folk utan att andra märker. Sen när/om den utsatta reagerar så ser alla andra den som labil och den elaka får en massa medkänsla. Att inte bli trodd när man berättar om sin utsatthet är hemskt.
Just i dysfunktionella relationer finns det många i omgivningen som skulle svimma om de fick veta sanningen om en partner med detta beteende. Eller så skulle de inte tro en sekund på den som försöker berätta….
Fy vilken mardröm att ha en sån kollega eller i arbetsgruppen.
Folk som beter sig så går i min värld under epitet psykopat!
Det är ju inte helt sällan dessa inriktat sig på att vara vidriga mot få perosner…. De utövar sitt våld mot.
Ja, tyvärr la jag hur mycket tid som helst på att tänka på denna person på min fritid.
Och tyvärr funkade jag så i alla fall förr- slösade bort många, många timmars tankar under lång tid på sådana idioter.
Jag hoppas jag kan släppa det på ett annat sätt om det skulle hända idag.
Tipset att försöka undvika personen är bra… Jag läste någonstans att om man är utsatt för en narcissist så skall man försöka göra sig själv lika ointressant som en grå sten för den personen, så går de vidare.
En av mina värsta energitjuvar är människor som oombett ger sin (negativa) åsikt om saker och ting, typ ”du passar inte i uppsatt hår” (när man har uppsatt hår) eller ”vilka fula gardiner, du har så konstig smak”. Jag skulle aldrig säga så till någon, jag kan ge min ärliga åsikt om jag blir ombedd men då skulle jag snarare säga ”det var inte min smak” men inte ”du har dålig smak”.
Det sistnämnda kunde oftare hända mig tidigare, om jag inte tänkte mig för. Dvs att jag oombedd lät tungan glappa även om det handlade om något negativt som oftast inte uppskattades att jag sa.
Med stigande ålder FöRSÖKER jag att bara yttra mig om jag har något snällt att säga.
Dessa personer har man träffat ibland. Min erfarenhet är att det är dessa personer som även är elaka på annat sätt. Exempelvis ger syrliga kommentarer, får utbrott, kör med andra etc. När det gäller hästar så kan det exempelvis handla om att personen har starka åsikter om vad som är bäst för alla hästar och trycker på det på ägarna (ibland selektivt) samtidigt som de själva bir extremt kränkta och arga så fort någon annan andas. Samma personer upplever jag ofta höjer upp sig själva till skyarna och anser sig alltid ha rätt.