I den sista delen som avhandlar personer som jag upplever som energitjuvar tänkte jag ta upp de som säkert eller möjligen har någon form av psykisk diagnos.
Jag vill verkligen poängtera att det jag skriver om är mitt eget sätt att uppfatta och hantera saker i vardagen och inget som jag har vetenskapliga belägg för eller har studerat forskning kring. Men det hjälper mig och kan kanske hjälpa någon annan?
Ni har kanske också råkat ut för människor som beter sig på ett ”inte socialt accepterat sätt”? Eller så har ni ”bara” jättesvårt att förstå dom; hur de tänker?
Jag har ibland tänkt ”driver människan med mig” eller ”spelar hen dum eller vad är det frågan om”.
Någon gång har förklaringen kommit från personen själv och handlat om att personen har någon form av psykisk diagnos som gör att hen beter sig på ett visst ”oacceptabelt” eller elakt/ konstigt sätt. Och även om man inte ska få gömma sig bakom sjukdom i vilken utsträckning som helst så kan jag lättare acceptera whatever om jag vet att personen ”är sjuk”.
Men inte alla är öppna med sina diagnoser och framför allt så finns det säkert massvis med odiagnostiserade personer som antingen inte vill rota i sitt inre eller ens tycker att de har ett avvikande beteende som beror på en diagnos.
Med detta sagt menar jag inte heller att alla som just jag tycker är ”knepiga” minsann har en diagnos men det hjälper mig att tänka att det kan vara så.
Sedan skulle jag inte kasta detta på personen eller ens antyda att ”du har nog någon diagnos…det är därför du beter sig så här” men som sagt, för mig själv, i mitt huvud gör det att jag inte lägger onödig energi på beteendet/ personen.
Ja. Det är oftast väldigt synd om människor med ”äkta” diagnoser. Ska förklara ”äkta” nedan. Men i vissa avseenden har det blivit som att vi lever i de lättkränktas samhälle, där man tävlar om att få uppmärksamhet för sin problematik eller använder den som ursäkt till att fara ut och inte kunna behärska sig eller talar om för andra vad de får och inte får göra, för att det ska passa ens problematik, vilket gör att många andra får leva i en konstlad värld runt personen.
Har några exempel: en gammal kollega som hade problem med mat. Krävde att man inte skulle diskutera mat under lunchen, ingen fick kommentera vad andra åt eller fråga efter ingredienser så hen hörde, för då blev det stort liv. Det var naturligtvis synd om hen, jättesynd, men att diskutera mat och utbyta småprat om mat och recept hör liksom till umgängesformer för väldigt många. Någons kollegas mat luktade gott och man ville ha inspiration osv, men nej.
Annan som mår dåligt över sin kropp. Inte överviktig, utan ångestfylld kroppsuppfattning. Så då får ingen annan heller kommentera när någon kollega köpt något nytt och fint, skaffat ny klädsam frisyr eller piffat till sig på annat sätt. All konversation ska vara utseendebefriad. För de flesta andra av oss gör en trevlig, uppskattande kommentarer oss glada, men när människor som har problem ska förbjuda det, så är det… tråkigt. Sedan är det synd om människan som mår dåligt, självklart, men hela världen kan inte anpassas till att hen har problem.
Eller bråk när synskadade med ledarhund går på samma restaurang som en med svår allergi, vem är det mest synd om och vem har ”rätt” att vara kvar?
Jag har tex extrem höjdskräck. Löjlig höjdskräck. Gillar inte höga byggnader, rulltrappor, våningar mot atriumgård, lågt staket, broar etc. Men, det är mitt problem, jag kan inte förvänta mig att hela världen ska sluta lägga konferenser, möten etc där detta förekommer. Ja, det är skitjobbigt för mig, (och ja, jag har självklart gått i allehanda terapier som inte hjälpt), men det är mitt problem, ingen annans.
Sedan har vi alla uppförandediagnoser idag. Är chef inom skolan. Utan tveka finns det barn med stora medfödda problem att sitta still, koncentrera sig, de har ingen uthållighet att traggla glosor eller multiplikationstabeller etc, de slåss för deras känslor är så stora osv, osv. Deras föräldrar sliter och kämpar järnet. All heder åt dem.
Men sedan har vi de, många, föräldrar som inte tränar sina barn och ger dem rätt förutsättningar. Barnet tränas inte i att sitta still och göra ingenting. Även om de skriker och tycker det är tråkigt, utan att föräldern ger barnet en mobil, eller någon annan form av rolighetsbelöning (självklart börjar man kort och tränar och ökar tiden).
Det är obegripligt hur deras föräldrar tror att barnet sedan ska klara av att under en lektion sitta still i 40 minuter, med 25 andra barn, och låt oss erkänna, alla ämnen tycker inte alla barn, inklusive jag själv, är jätteroliga alltid. Jag förstår inte hur dessa föräldrar tänker. Jo, de tänker att skolan ska fixa det, men läraren har samtidigt 24 andra elever att ta hand om. Och kunskaper att lära ut, vilket är det viktiga. Att hälften av undervisningstiden, ibland mer, försvinner för att barn inte är tränade för uppgiften är tråkigt och inte okej. Jag är självklart stor motståndare till friskolor, men, jag kan faktiskt förstå att man som förälder som värnar om sitt barns utbildning, sätter sitt barn i Engelska skolan och andra koncerner där elever med problematik sållas bort. Inkluderingstanken, att alla barn hör hemma i en klass, utan att samtidigt ge resurser att ta hand om de barnen, eller lagliga befogenheter att kunna ta ut barnet när de förstör för andra barn, lektion på lektion, år efter år. Ja, det är hemskt. Det är dock inte de otränade barnens fel, det är en resursfråga, men som parantes, många av dessa otränade barn förstör andra barns skolgång, och tillåts göra det eftersom det är breda massan som (återigen!) alltid ska ta hänsyn till den som har svårt att anpassa sig.
Eller barn som inte tränas i att kunna ta nej, utan sätter igång och skriker och testar gränser (det gör alla barn), om barnet sedan nästan alltid får som de vill, hur ska de klara sig i en grupp, där det är gruppens bästa och inte egots bästa som gäller? -Kalle, vi har matte nu, du kan inte gå ut och leka med gungorna just nu, du får göra det på rasten. —NEEEEEEEJ, stort drama som följd och lektionstid som går till att få Kalle att kunna acceptera att han inte får gunga just nu. Sådana utbrott har alla barn, men när det sker flera gånger om dagen förstör det för de andra barnen.
Har barnet inte heller faktiskt fått delta i att göra tråkiga sysslor hemma, som att städa efter sig, duka, osv saknar det ofta uthållighet. Det är lätt att bara sätta en padda i händerna på ett barn som tycker att det är tråkigt, men livet är inte superkul alltid. Och i skolan ska man lära sig om franska revolutionen, om algebra och lära sig nya glosor för att utöka sitt ordförråd och helst lära sig multiplikationstabeller också. Nej, det är inte roligt alltid. Och har barnet aldrig tränats i att få traggla på, utan alltid komma undan med något roligt och en belöning så fort det är något monotont, så är det svårt att hänga med i skolan.
Eller läsning. Läser man inte för barnet är det ofta, men inte alltid, långt ifrån, motigt för barnet att läsa och det kommer efter sina klasskamrater. Men då skyller man på något annat. Och så sätter man för enkelhetens skull en diagnos på barnet, när det i själva verket handlar om bristande träning hemma. Sedan finns det självklart barn med lässvårigheter också.
Diagnostiseringen idag har gått helt över styr, i en del vanliga klasser, på vanliga skolor, har mer än 50% av eleverna diagnoser, och läkare och psykologer är alldeles för försiktiga i att kontrollera hur barnet tränats och uppfostrats, antagligen för att inte kränka någon, för gud vet hur förbjudet det är att ha någon synpunkt på en uppfostran. Tänk om du är på restaurang och någon har två skrikiga ungar som springer runt och förstör de andra gästernas upplevelse. Även på McDonalds kan barn uppföra sig. Det finns människor som går på Donken på sin lunchrast och behöver en lugn stund. Inte ha ungar som skriker och springer. Gud nåde om du som gäst, eller ännu värre personalen, skulle säga till, det skulle bli spaltmeter i media. Och kanske skulle du få höra att barnen har en diagnos och inte kan bättre, trots att föräldern inte lägger två strån i kors att ens försöka stötta och hjälpa sitt barn att uppföra sig i situationen.
Jag tycker uppriktigt synd om de föräldrar med barn som har ”riktiga” medfödda diagnoser, där barnet inte kan, som nu behöver ”dela diagnos” med de barn som egentligen bara är otränade och saknar föräldrar som tar sig tid att utveckla sina barn. Alla otränade, ouppfostrade barn där det skylls på diagnoser gör att allmänhetens förståelse och empati med de barn och föräldrar som faktiskt har medfödda svårigheter och där föräldrarna aktivt tränar sitt barn att sitta still, inte slåss, inte skrika osv, men där det trots det är svårt, går förlorad. Känsligt? Ja, i högsta grad. Och återigen, det finns utan tveka barn och ungdomar med medfödda, stora svårigheter, inget snack om det. Men de är inte lika många som får diagnoser, en pyttebit av dem.
Jag tror att vi kommer att se ännu fler människor som inte kan bete sig, och där det ska vara okej att de inte kan det, för att de har en diagnos, och som tar ut sin oförmåga på andra, tyvärr. För så ser samhället ut i Sverige idag. Det är alltid de som gör som de ska, som ska anpassa sig efter de som inte gör som de ska.
Och återigen, är du förälder till ett barn som har medfödda svårigheter och där du lagt tid och energi på att hjälpa ditt barn men hen trots det inte kan, ta inte åt dig av texten.
Maria: som förälder till ett barn med svår ADHD så håller jag med din text fullständigt. Som förälder till ett barn med svårigheter så jobbar jag hårt på att minska risken för utbrott, stökiga miljöer osv. Aldrig i livet jag skulle skylla dåligt uppförande på diagnosen, blir det tok är det JAG som misslyckats som förälder att förutsäga svårigheterna i situationen jag satt mitt barn i. Det märks också skillnad i skolan på de som förstår att förutsättningarna gör all skillnad för de barn som faktiskt har problem. De vill så gärna men miljön kan vara överväldigande, hur anpassas den? Hur rättade jag barnet när det blev fel, så det lugnade eller gav jag dåligt samvete så det blev ännu värre explosion? Och så alla ”normala” ungar som gärna retas och petar på barnets känsliga punkter, så jäkla elakt.
Du har alla mina sympatier och ALL min beundran, Magdalena. Jag jobbar på en skola för bara elever med diagnoser (många skulle ha kunnat undvikas med träning och engagemang i hemmet från tidig ålder) och föräldrarna får slita ihjäl sig idag i ett otacksamt skolväsende som stjälper snarare än hjälper, med föräldrar som är bokstavligen helt slut som följd. Rektorer som till varje pris ska ha in barn som inte klarar all stimuli, alla intryck, alla nya moment osv, osv, under en vanlig lektion i en klass med en lärare hela dagar. Lärare som har krav att få igenom alla elever med godkänt betyg eller godkänt nationellt prov, och samtidigt ska vara förstående och ha empati och kunna hantera och framförallt ge tid till barnet som är i svårigheter, och ringer hem och ber föräldern prata med barnet för att det stör. Som om föräldern inte gör det. Ja, ni som gör det alltså. Som får kämpa i åratal för att ert barn ska få den hjälp och det stöd som det har rätt till. Som blir så slut att förhållandet/äktenskapet ofta kraschar för all energi går åt till att fightas för barnets rättigheter och förekomma, förebygga, planera och underlätta för barnet. Ofta utan stöd. Med bup som ofta bara vill skjuta fram undersökningar och se om problematiken växer bort. Med andra föräldrar som blir irriterade. Och så vidare. Jag vet precis vilket helvete nu har, åtminstone från sidolinjen. Och jag förstår ju att ni som lever i det upplever det gånger hundra.
Därför måste det vara otroligt irriterande och frustrerande att ditt barn ska liknas vid, dela resurspengar med, och skjuta skott för barn och ungdomar som har samma diagnos och där föräldrarna inte tränat, uppfostrat och sagt nej till sina barn. Det förra är en stor, gigantisk svårighet som förmodligen kommer att innebära svårigheter i barnets hela liv. Det andra är lata föräldrar, men där samma diagnos är satt.
Dålig liknelse kommer här, men det är som människor med förlamande ångest, sådan att de inte kan lämna hemmet, de lider svårt i alla möjliga sammanhang, men de har samma ångest som en som har klimatångest eller ångest för vad man ska ha på sig. Det finns ångest och det finns ångest. Att på riktigt framhålla sin ångest för att man inte vet vad man ska ha på sig, med en handikappande ångest är en skymf. På samma sätt tänker jag att det måste vara för dig när du ser ett barn som inte kan uppföra sig och där föräldrarna inte försöker förebygga, avleda och prata utan bara skyller på diagnosen. Vad fasiken, sabla inte ner en svår adhd-diagnos med föräldrar som inte vill eller kan uppfostra sina barn eller träna och förbereda dem för de färdigheter barnet behöver kunna senare, genom att bunta ihop alla i samma adhd-diagnos. Det är en skymf mot dig och de som har det som din familj. All respekt, omtanke och kärlek till dig och de som har det som du, Magdalena!
Jag håller inte med dig om allt men jag håller med dig om mycket. Jag anser att man tyvärr ofta skyller ifrån sig på diagnoser. Jag förstår att det är tufft att anpassa sig om man har en svår diagnos och jag kan köpa vissa annorlunda beteenden hos en person med svårigheter så länge personen jobbar på det men när man enbart skyller ifrån sig går det inte. Jag upplever ofta att skolan dessutom säger att barnen inte kan göra/lära sig vissa saker för att dem har svårigheter. Det blir inte bra för barnen i slutändan.
Detta görs dock även utan diagnoser. Det gjordes även när jag gick i skolan. Jag var själv ett barn som inte hade den lättaste situationen i skolan och tyvärr fick jag inte det stödet jag behövde från skolan utan det var mina föräldrar som lärde mig i stort sett allt för att skolan sa ”hon kan inte lära sig läsa för att hon är så långsam” (det var så bråkigt i klassen att jag inte klarade att hålla fokus på skolarbetet utan tankarna flög iväg, dessutom hade jag och har inte fortfarande den starkaste koncentrationsförmågan). Efter två år ungefär slutade det med att jag och mina föräldrar spenderade all (!!!) vår fritid på att jag skulle klara skolan och till slut gick jag ut skolan med fina betyg. Jag är så glad för att mina föräldrar kämpade för mig men det hade gått så mycket lättare om lärarna hade trott på mig och ifall föräldrarna hade uppfostrat sina barn i klassen (samt såklart att lärarna hade gjort sin del).
Jag tror att man genom att sluta skylla på barnens svårigheter också kan undkomma mycket mobbning och taskigheter mot både elever och lärare i skolvärlden. Jag vet inte hur många gånger jag har hört från lärare, elever eller föräldrar att den personen inte kunde styra att hen kallade någon för idiot eller hora (eller vad det nu kan vara). Då tänker jag att om barnet har så stora svårigheter att den inte kan undvika att säga sådana saker i ren ilska behöver det barnet ha hjälp och då kanske man ska ifrågasätta om den ska vara i ett vanligt klassrum där andra barn kan råka illa ut. Dock tror jag inte att de flesta barn har så stora svårigheter i sig själva utan jag tror det (oftast) handlar om en på ett eller annat sätt bristande vuxenvärld. Antingen dålig uppfostran eller att barnet far illa på något sätt.
Mina föräldrar var under min uppväxt familjehem till min syster (hennes föräldrar orkade knappt träffa henne mer än enstaka gånger och tog inget ansvar alls) så jag har stor förståelse för barn med olika svårigheter (hon hade andra svårigheter än att just vara familjehemsplacerad) och från riktigt SVÅRA bakgrunder. Att jag tar upp familjehemsplaceringen är för att det kan skapa svårigheter som liknar allvarliga diagnoser mycket. Jag har sett hur mycket det kan påverka barnen och jag har full förståelse för att barn kan bli utåtagerande när dem mår dåligt MEN jag har också sett hur det kan påverka barn när dem blir utsatta för andra barns aggressioner varje dag både i klassrummet och utanför. Det kan rentav förstöra hela barnens tillvaro och flera år av deras liv. Barn har dessutom svårare att hantera dessa situationer än vuxna har.
Min upplevelse är att de barn i min närhet (och överlag) som har stora svårigheter (både utåtagerande och icke utåtagerande barn) och de barn som kämpar för att lära sig inte får det dem behöver i skolan delvis för att vissa föräldrar (och en del lärare) inte har uppfostrat eller tror på sina barn utan skyller på att dem har en viss diagnos eller har svårigheter. Det skapar problem för ALLA barn, även de barn det gäller. Det gäller ÄVEN barn som beter sig bra men har det lite svårt i skolan ändå. Dessa glöms ofta bort och man säger lätt att ”den kan inte lära sig”, ”den är lat” eller ”den har den här diagnosen/svårigheten” (i detta fall ofta från skolans håll i brist på resurser enligt min erfarenhet). Om ett barn inte lär sig eller beter sig illa är det väl ändå upp till BÅDE förälder och skola att göra det som krävs (och det man kan som förälder) för att det ska ändras, inte skylla på att barnet har en diagnos eller liknande. Det förstör enbart för barnet och de människor och främst barn som finns runt omkring. Beter barnet sig illa måste man som förälder (och skola) ta ansvar för det. Har barnet så stora svårigheter att den inte kan kontrollera sig utan att göra livet surt för andra får man göra vad man kan för att barnet ska vara i en miljö anpassad för barnets svårigheter/sätta till resurser. Ibland har man samhället emot sig och det är inte lätt som enskild privatperson vilket jag förstår. Det är inte de föräldrar som verkligen försöker som jag riktar mig till utan jag riktar mig till de föräldrar/skolor som skyller på att barnet har en diagnos eller svårighet och därmed låter den ha ett dåligt beteende eller gå miste om sin skolgång. Det gäller oavsett om barnet verkligen har svårigheter eller inte.
Eller förresten, när jag läser igen så håller jag med dig om precis allt du skriver. Jag skulle kunna skriva en hel bok om det här ämnet. Det väcker så mycket känslor och tankar. Jag är förmodligen bland dem yngre som läser här på bloggen. Det är många år sen jag gick i grundskolan men en del av de problem som finns idag fanns redan då så jag känner igen mig i en del av det du skriver. Man pratade kanske inte lika mycket om diagnoser då men man sa att barnens dåliga beteenden och inlärningssvårigheter berodde på deras svårigheter och sedan gjorde man ingenting åt det. Har barnen svårigheter, oavsett om det är p.g.a en diagnos eller ej, måste man som förälder och skola åtminstone försöka göra något åt det.
Jag har barn i min närhet idag och jag ser fortfarande samma problem, fast i kanske lite annan form och mer utbredd, som jag gjorde när jag gick i grundskolan efter alla dessa år som gått. Det gör jätteont att se vad barnen i grundskolan får råka ut för. Hade det varit en vuxen som råkade ut för samma saker, för att vissa har svårigheter, skulle man aldrig acceptera det. Vissa saker hade blivit polisanmälda.
Oj så bra skrivet!
Utan att varken ha en större inblick i skolvärlden eller ha egna barn är jag benägen att tro dig till 500%.
Vi lever tveklöst i de lättkränktas och bortskämdas samhälle och minsta motstånd i livet ses som antingen något oöverstigligt eller som någon annans fel och som någon annan också ska fixa!
Vad bra förklarat!
Jag har stor medkänsla med de som har olika diagnoser och funktionsvarianter för jag har själv levt med ångestsyndrom sedan jag var barn. Däremot har jag svårt att acceptera attityden att ”jag har minsann X diagnos så jag kan inte styra mitt beteende”… Okej men jag har också en diagnos som kanske aldrig någon kommer att märka på mig men som är jättejobbig ”inuti”, jag kan inte lägga massor av energi på att göra vardagen enklare för någon med (verklig eller påhittad) ADD eller autism, för då kraschar jag mentalt sedan. Alla vuxna människor måste ta ansvar för sitt eget beteende tycker jag, och det vet jag att många med diagnoser gör och anstränger sig jättemycket, så precis som du skriver Maria så förstör det enormt när en del både med eller utan ett verkligt problem tar diagnos som en ursäkt för att inte anstränga sig och träna på det jobbiga/tråkiga/normala.
En stor eloge dock till de som anstränger sig, som förälder eller med diagnos, för att hantera vardagen trots utmaningarna som kommer med att vara ”otypisk”.
Ja, jag håller med. Med undantaget att det finns barn som har så stora svårigheter att de inte kan kontrollera sig.
De behöver träna och få konsekvenser, så att de som vuxna kan fungera och inte orsaka sig själva eller andra ont. Därmed inte sagt att det är rätt att andra ska ta dåligheter under deras träningsperiod. Men så ser tyvärr svenska skolan ut. Alla elever ska inkluderas in i absurdum. Det är också därför det finns skolor som Engelska skolan osv. Marknaden ordnar det politikerna inte fixar. Kommer ni ihåg innan covidtester blev tillgängliga? Läckberg mfl skapade mottagning och tester för dem som kunde betala. Ramaskri av gemene man. Med rätta. Politiker och FHM var för långsamma. Marknaden kommer alltid att fixa det konsumenten vill ha. Och i det här fallet vill föräldrar ha en skolgång för sina barn, där de inte kallas hora flera gånger om dagen, eller behöver ha hörselkåpor (jättevanligt idag) för att inte få huvudvärk av allt stök. För att elever som egentligen inte kan vara eller ska vara är i klasserna och förstör. Också för att skolan inte får göra något. Små barn får inte bes lämna klassrummet, för där är det tillsynsansvar. Stora barn kan du be lämna, vill de inte (vilket de flesta inte vill för de vill ha en maktkamp) kan du inte ta i dem, för då blir du anmäld till Skolinspektionen och blir av med legitimationen. Detta vet alla elever och de flesta tycker att det är jättekul att få demonstrera sin makt så, fortsätta störa för andra och vägra gå ut. Ingen ska behöva ta skit; men skolan är som den är. Galet. Det är helt rätt att inga vuxna skulle ta det som barn idag, hela dagar, vecka efter månad, blir utsatt för. Det hade räckt att en kollega sagt hora till mig en gång så hade det blivit konsekvenser. Eller hotat mig att så. Eller slagit.
Vad gäller vuxna som far ut är det bara ett No-no. Det finns inga ursäkter att bete sig. Det är säkert lätt att tro, om man har det svårt själv, att alla andras liv är så perfekt. Men, ingen vet vad som pågår i en annan människas inre, man kanske väntar på ett jobbigt mammografiresultat, partnern kanske börjar försvinna iväg och man befarar skilsmässa, man kan ha en förälder som är döende, man kanske gråter varje dag man ska gå till jobbet pga stress, man kan ha ekonomiska problem och så vidare och så vidare. Bara för att man står upp behöver det inte det betyda att livet är bra. Och därför borde alla alltid utgå från att inte vräka ur sig sin egen frustration eller sitt dåliga humör på någon annan. De flesta av oss kämpar för att hålla näsan ovanför vattenytan. Ingen förtjänar skit från någon bara för att denne inte kan uppföra sig.
När jag gick i högstadiet användes min klass (som var väldigt lugn och mogen) ibland för att ta emot barn (alltid pojkar) med beteendeproblem för att de skulle lugna ned sig. Nu handlade det om en bråkstake i taget, så det fungerade faktiskt ganska bra, det blev en slags kamratfostran. Nu i efterhand kan jag dock se att det litegrann var så att vi fick agera ”kuddflickor” för utåtagerande killar. Nu var ju jag tonåring i en småstad på 90-talet och det skulle ha blivit fullständigt ramaskri om någon kallade någon för ”hora”, samhället hade en mycket lägre toleransnivå för dåligt beteende då…
Det känner jag också igen från min egen skolgång, att de ”snälla flickorna” skulle fostra de ”bråkiga pojkarna”. Tyvärr blev det rätt ofta motsatt effekt.
Jag kan köpa det här med friskolor så länge det finns ett vinsttak men i övrigt håller jag med dig. Vissa barn borde antingen få betydligt mer resurser eller tas ur de vanliga klassrummen åtminstone under en tid för att de andra barnen runt omkring ska behöva utstå psykisk misshandel (för det är vad det är) under sin skoltid.
Vad gäller vuxna som far ut så finns det vissa tillfällen som jag kan förstå att det har hänt när någon har bettet sig riktigt illa men det är extrema undantag och då skriker man givetvis inte könsord etc. ändå. Sen är det givetvis inte bra gjort eller okej. Men vuxna som får utbrott av elakhet, olika maktspel eller bara allmänt inte kan kontrollera sig. Det är givetvis inte okej.
Oj så bra skrivet av er allihopa! Jag instämmer till fullo. Tack för intressant och tänkvärd läsning.
Jag har flera psykiska diagnoser bla EIPS, ADHD, GAD och autistiska drag.
Jag är tvärtemot vad många kan tro oftast en väldigt omtyckt person på ex arbetsplatser. Det brukar ta en vecka för nya att lära sig min lite hårda jargong, sen är det alltid mig de kommer till och tyr sig till. Jag kan bli lite arg men jag är aldrig, aldrig sur. Ställer alltid upp och gillar att göra det. Det värsta jag vet är lynniga personer som ändrar sig från en dag till en annan eller jämt är lite sura. Jag har alltid ett vänligt ord, leende eller skratt till hands och det är det jag oftast får höra från kollegor!