Tankar som rörde sig i mitt huvud härom dagen när jag gick runt och kollade staketet mellan hästarnas hagar:
En del tycker ju synd om mina hästar som går ensamma men om Vicke verkligen ville gå ihop med den lille hade han lätt kunnat fixa det:
a) jag har inte strömmen påslagen och sådant lär sig smarta hästar snabbt
b) det låga staketet är en baggis för en hoppstammad häst på 173 cm
c) Vicke vet mycket väl hur man ”byter hage” på egen hand….
När han stod på en anläggning i Staffanstorp hände det säkert 4-5 gånger om inte fler att han befann sig i en annan hage än den han släppts ut i efter x tid.
Ingen såg någonsin hur det gick till; om han kröp under elbanden (svag ström) eller hoppade över (lågt staket) men faktum kvarstod; han tog sig ut utan minsta åverkan på hagmaterialet….
Det gick så långt att jag nästan hade ont i magen när jag skulle köra förbi hagarna på väg till stallet för jag anade att Vickes beteende inte skulle vara så populärt om stallägarna förstod vidden av det (jag hann oftast flytta tillbaka honom till hans egen hage innan någon annan märkte vad han gjort).
Hur gossen bar sig åt förblir ett mysterium; varför han gjorde det är lättare att förstå; de angränsande hagarna innehöll mycket mer gräs än hans egen nerbetade dito.
Detta är enda stallet han lekte utbrytarkung i och på Ryhus finns det lika mycket gräs både i hagarna och utanför. Så vinsten skulle vara noll så vida han inte ville sällskapa med den lille vilket han uppenbarligen inte vill.
Och den lille…tja…han är för rädd för den icke existerande strömmen för att försöka sig på några utbrytarkonster och gissningsvis för klumpig för att prova att hoppa.
Och för båda gäller att de trots allt är så flockbundna att ingen av dom hade sprungit mer än 10 meter bort från hagarna om de tog sig ut gissar (och hoppas) jag…..
Jag tycker själv att man måste få bestämma sådant själv när det gäller den egna hästen. Absolut mår de flesta hästar väldigt bra av att gå med kompis men jag kan tycka att det finns större djurskyddsproblem inom hästsporten som man sällan pratar om.
Tidigare har jag tyckt att ”hästar ska gå tillsammans” men jag har faktiskt ändrat mig. Jag tycker snarare att en häst inte ska behöva gå tillsammans med en häst/hästar den inte trivs/känner sig trygg med. Den ska inte behöva bli ”mobbad” och den ska inte heller behöva gå med en häst som stressar den för mycket eller där den ständigt tvingas till att ständigt leka/springa trots att den inte vill. Speciellt inte när de börjar bli äldre.
Dessutom har jag insett att min egen hästhållning haft fler brister än vad jag kanske har trott och vad har jag då för rätt att döma en annan hästägare som ändå sköter sin häst och hästen ändå verkar ha ett stimulerande liv.
Många skulle tycka att ”du har inte hittat rätt kompis” men hur långt ska man gå för att hitta rätt kompis?
Har man egen gård är det en risk att sälja sin sällskapshäst och det är inget man gör om man inte måste samtidigt som de flesta inte skulle vilja införskaffa två sällskapshästar till enbart för att hästarna ska ha sällskap. Man måste ha tid och råd att ta hand om alla hästar också.
Jag har faktiskt sett folk som har resonerat så att om deras hästar inte passar tillsammans så kommer dem skaffa nya sällskapshästar. Jag, som vet hur det är att ha för många hästar (två ridhästar i mitt fall) och hur mycket det kan påverka hästarna och mig, tycker att det resonemanget är helt galet. En sällskapshäst kräver också god omvårdnad.
Är man istället inackorderad kanske man inte vill prova att släppa ihop sin häst med stallets 15 hästar (eller vad det nu kan vara) i hopp om att hitta en häst som passar och man kanske inte heller vill byta stall flera gånger på ett år eftersom det inte är bra för hästen. Dessutom är det inte lätt att hitta rätt och bra inackorderingsstall för dig och din häst. Det krävs dessutom inte att hästen är en ”mördarhäst” för att två hästar inte funkar ihop.
Jag har sett och haft hästar som blivit rejält utfrysta eller gått med hästar som verkligen har stressat dem och det är inte roligt.
Min egen häst vill jag ha tillsammans med en annan häst eftersom han gärna vill ”sitta i knäet” på andra hästar. Han ställer sig utanför de andra hästarnas hagöppningar och vägrar gå därifrån och ställer sig så nära dem som möjligt i hagen. Det har ändå varit nära att han fått gå ensam ibland p.g.a hans intolerans mot hösilage, jag kan inte ha en häst med hur mycket diarré som helst för att han ska gå med andra hästar.
Jag har också varit med om folk som tyckt att min häst ”inte får ett naturligt flockliv” och ”inte får välja sina kompisar” eftersom att han bara har en kompis. För det första anser jag att det är mindre risk att han blir ”mobbad” om han enbart går med en häst eftersom de två måste ty sig till varandra om de vill ha en kompis. I naturen skulle han dessutom ha varit död för över 20 år sedan och förmodligen skulle han inte ha överlevt sitt första år. Han är 29 år, om jag inte hade gjort vissa onaturliga saker mot honom för hans skull hade han inte levt och så är det för de flesta vuxna hästar.
Naturligt i all ära men man glömmer att det naturliga faktiskt inte alltid är bäst och naturen är inte alltid snäll. Att en häst blir ”mobbad” eller liknande för att vi vill ha den på naturligt vis är inte snällt.
Att det generellt är synd om hästar som går ensamma i hagen är en allmänt spridd åsikt och även om jag kan förstå den har jag sett sådana avarter till följd av resonemanget att jag blir minst lika arg som de som har åsikter om Vickes och min ponnys ensamgående.
Läser ibland frågor på nätet som handlar om hästar som frekvent jagas/ skadas av sitt ”hagsällskap” och undringar vad man kan göra åt det. Eller hästar som jagas bort från den gemensamma maten.
Man vill i vissa fall ha hästar ihop in absurdum, kosta vad det kosta vill för den utsatta hästen. Nej usch.
Givetvis är det ultimata att ha hästar ihop/ i grupp men därifrån till att helt fördöma att hästar går ensamma tycker jag steget är väldigt långt.
Men detta är en diskussion vi haft många gånger på bloggen så den kan vi lämna därhän.
Mina funderingar och som inlägget främst handlade om var att jag är rätt så övertygad om att i alla fall Vicke lätt hade åtgärdat situationen om HAN önskar hagsällskap 🙂 !
Okej, då förstår jag!
Min mamma hade en riktig utbrytardrottning på 80/90-talet. Denna dam kröp under staketet och hoppade över det. Då var det ju rätt vanligt med taggtråd och den här hästen knöt upp taggtråden med mulen. Ändå rätt imponerande tycket jag. Hon har vid diverse tillfällen sprungit runt på stan på natten och blivit hämtad av polisen.
Hon stod själv ca 3-4 månader varje vinter och jag kan meddela att hon kunde också ha löst sin hagsitiation själv men hon rymde året runt trots en hage på flera km och kompisar ca 8-9 månader om året.
Vilket original!
Jag är mycket glad att Vicke eller andra hästar jag ägt för den delen, aldrig visat vilja att vandra omkring på vidderna på detta viset, det kan så klart gå rejält illa.
Jag stod ju i massvis av år på en stor ridskola i Malmö och precis utanför stallet går en mycket trafikerad väg där en lös häst lätt hade blivit överkörd. Här på Ryhus känns vägarna och fälten väldigt mycket säkrare förvisso men jag vill ändå inte jaga lösa hästar 🙂 !
De gånger Lillis smitit ut ur boxen har han vågat sig några meter från stallet och det räcker bra för mig (och Vicke som blev mycket upprörd i sin box).
Det var rätt tur att den här hästen levde i en bonnig småstad på 80/90-talet. Annars hade hon säkert råkat ut för några olyckor. Däremot gick hon omkring och åt äpplen i andras trädgårdar, något pinsamt för mamma kanske.
Mamma är ärrad för livet tror jag för det första hon har kollat (typ) är om stallet ligger bredvid en stor väg när hon har flyttat ha ha.
Min pålle hade nog också blivit upprörd om hans hagkompis gick ut, dock är det nog större risk att han själv rymmer.