Rubriken får ni ta med en nypa salt men lite sanning ligger det allt i den, det erkänner jag.
Som jag sa till Nina när jag kom för att träna med Frenchie i måndags så är jag såååå glad att jag snabbt insåg, om jag ens hade haft några tvivel innerst inne, att jag inte skulle köpa en unghäst utan en som var minst 6.
Och visst provred jag någon yngre men vågade ärligt talat knappt galoppera på dom 🙂 🙂 🙂 !
Jag HAR alltid varit en ridmässigt försiktig ryttare som liksom aldrig sett tjusningen med barbackaritter, vilda galopper och har aldrig skrattat om en häst brallat iväg och har ju också anpassat mina köp därefter.
Jag kan förstå om en del tycker att jag gjort vissa ”dumdristiga” saker genom åren; sådant de själva aldrig skulle våga/ vilja göra med sina hästar men då har jag känt mig väldigt säker på just min häst, inte bara Vickster utan även hans föregångare.
Och nu när jag lär känna Frenchie blir det så tydligt att jag absolut inte har blivit modigare med åren utan att min stallsituation på Ryhus tvärtom har gjort mig ännu mer försiktig.
Jag är till 99% ensam här och har ingen som kan hjälpa mig att lasta tex eller som skulle hitta mig om jag ramlade av i ridhuset.
Att tex ramla av kan man förvisso göra på precis varenda häst i hela världen men nog ökar sannolikheten rätt markant om man jämför en unghäst med en ringräv, det hävdar jag bestämt.
Och jag har läst om för många ”rädda kärringar”…ursäkta….genom åren för att vilja hamna där själv permanent. Att jag så här i början är lite nervös för vissa moment tycker jag är både naturligt och hanterbart men det får inte cementeras.
Mitt mantra har alltid varit att det ska vara roligt att rida och hur kul är det om man ofta har en klump i magen, är livrädd för vad hästen ska hitta på och nästan letar svepskäl för att slippa rida? Jag har sett och hört om dessa situationer hos fler ryttare än jag kan räkna och det har oftast varit just kvinnor i min egen ålder; mycket sällan män och/ eller personer under 30 i alla fall. Därmed inte sagt att det inte finns så klart.
Jag har även upplevt och läst om många ryttare som enligt mitt förmenande hade haft det hundra gånger lättare och roligare med en mer …tja…åldersadekvat häst, läs: äldre och utbildad.
Det finns ibland en övertro till både den egna förmågan/ skickligheten och till tjusningen med en unghäst som man ”får forma till sin egen stjärna” för tyvärr blir det inte alltid så att man får den häst man hoppats på (been there done that).
Inte bara för att en unghäst är ett oskrivet blad och kan utvecklas åt vitt skilda håll utan just för att man inte är ryttare nog att reda ut allt vad det innebär att utbilda en häst.
Jag har ju själv haft flera unghästar som under de första åren hos mig mest gett mig fantastisk glädje, tränings och tävlingsframgångar bla bla bla men jag vill nu, när jag tittar tillbaka ändå hävda att jag kunde ha haft det ännu, på olika vis ”bättre” om jag hade köpt äldre hästar.
Detta är vad jag har gjort idag och även om Frenchie utifrån min initial-kravlista är på tok för gammal är jag idag sååå glad att jag valde honom.
Jag har hans fd ägares ord ringande i mina öron; ”he will never throw you off” och hoppas verkligen att de stämmer!
Vad gäller bilden finns det inte på min världskarta att jag i detta nu skulle rida ut Frenchie på ett ponnyhack 🙂 , jag ryser vid blotta tanken!
Kan tyvärr instämma, åldern har absolut gjort mig räddare men att rida islänning (i mitt huvud iaf) gör att jag tänker att fallet till marken inte är så långt Så när han tar några bocksprång (av ren glädje) när vi galopperar på stubben skrattar jag mest ☺️ Hade jag däremot suttit på en av dina bjässar hade jag nog kissat på mig
Jag kan absolut förstå dig i sak och har ju nu också själv ”bytt ner mig” från 173 till 166,5 cm.
Inte pga avfallningsrisk men jag ramlar ändå hellre av från en mindre häst om jag får välja men ramlar så klart helst inte av alls 🙂 !
Birgitta Jacobson skulle jag ge mig på en gissning av ”min” är han typ c-ponny, sett till mankhöjden alltså dottern rider större ponnys på MCR ha ha ha… 166 är högt men ändå relativt rimligt tycker jag ✌
Håller med om varenda mening! Det är okej att inte tycka att det är en baggis att åka av, det KAN gå illa. Är dock avis på dem som bara tycker det, men har aldrig varit sådan. Känner igen precis allt du skriver.
Jag har faktiskt alltid varit rädd för att ramla av. Att jag har en vän som är förlamad från bröstet och neråt pga en ridolycka samt att jag själv efter min senaste avramling inte kände mina ben de första sekunderna har liksom inte minskat denna rädsla. Det är fan ett ögonblicks verk….
Samma här, har blivit mycket försiktigare med åldern. Och det är definitivt inte roligt om man är rädd.
Tycker tyvärr även att en del äldre hästar mest har gått i ridhus/ridbana och inte fått så mycket miljöträning så de kan vara riktigt läskiga att rida ut på till exempel.
Det värsta är tycker jag att när man väl blivit skrämd en gång så kan det vara så svårt att skaka av sig rädslan…
Jag förstår Dig definitivt. Att jag själv inte har häst beror på att jag bröt ryggen/bäckenet under en hoppträning. Detta på världens snällaste häst som aldrig gjorde något dumt men som blev skrämd när ett dåligt hinderstöd föll mot honom.
Jag blev inte förlamad även om det ett tag var tveksamt men det mesta löste sig efter ett längre tag. Dock ville jag efter detta inte längre fortsätta och efter mycket om o men beslöt jag mig för att lämna min häst till försäljning året därefter. Tyvärr blev han halt under försäljningsperioden och tvingades avlivas under en knäoperation.
När jag var ung var jag en av de där helt orädda ryttarna, jag kan fortfarande minnas känslan av att bara rycka på axlarna åt allt hästarna hittade på.
Idag är jag i ett annat läge, kroppen har fått sina törnar, jag har blivit äldre och är inte lika smidig, tror också att det gör skillnad när man får barn (har hört många som vittnar om samma tankar).
Jag vill absolut inte falla av och skada mig mer, men en olycka kan hända helt oväntat, och hur försiktig man än är. Några exempel på saker jag inte kunde förutsätta; ett barn trillade ner från läktaren under tävling, en duva fastnade mellan väggen och sargen, en plåt föll av från ridhuset (nej, det var inte storm), en fasan trillade ner från ett träd intill ridbanan, två grisar dök upp i skogen (obs ej vildsvin, det var tamgrisar som rymt), en kaninunge hade blivit instängd i ridhuset och fick total panik när den insåg detta, två barn och en pappa körde in på läktaren med rolerblades – inget av händelserna förutom gris incidenten orsakade att jag föll av men det kunde absolut ha gått illa för hästarna blev rejält skrämda.
Men sådant jag gjorde förr, som att sätta mig upp på hästar åt ngn annan som inte fixade att rida sin häst gör jag INTE idag. Ska jag falla av så är det från mina egna hästar iaf, och helt ärligt; är det ngn jag kommer att trilla av så är det den ytterst välutbildade herren på 22 år! Så ibland är ålder och utbildning inte till ngn större hjälp;-)
Men herregud Lena, vilka nästan osannolika incidenter!!!
Hästar är aldrig helt riskfritt att hålla på med men varför riskera mer än nödvändigt? Lite lagom försiktighet och omdöme är ju bara sunt. Jag skulle däremot nog kunna köpa en yngre häst igen, min nuvarande var 5 när jag köpte henne men riden bara i 4 månader. Temperamentet var (och är) dock underbart och jag såg till att ha ridhjälp i början, t ex så fick min tränare rida ut första gångerna då jag ville försäkra mig om att inte föra över mina egna issues på hästen då jag haft ett gäng riktiga svåra uterittshästar innan. Det var värt att lägga de pengarna för att forma henne rätt från början. Äldre hästar kan ju ha sina fel i utbildningen men kan också vara fantastiska, men då kostar de oftast därefter också. Viktigast är nog att hitta en som man själv känner sig trygg med, tycker ofta man får en magkänsla rätt snabbt för om hästen passar en själv. Det som jag tycker är skitläskigt är kanske inte det för ngn annan och tvärtom, det handlar oftast om rätt matchning, att man passar ihop. Min lilla dam skulle nog en del tycka var lite otäck då hon kan reagera och skygga blixtsnabbt men jag har aldrig känt mig så trygg på ngn annan häst, ffa är det flr att hon inte jagar upp sig, hon tittar, hoppar till och sedan är hon lika nöjd och avspänd som innan. Gäller bara att vara beredd och inte luta sig framåt för då ligger man risigt på det…
Jag håller verkligen med om att man får en bra magkänsla med vissa hästar och att det inte alltid är de hästarna man kanske skulle tro… Har ridit hästar som verkade halvt tokiga men som var väldigt modiga och gick förbi allt, och hästar som verkade nästan som om de inte märkte någonting men som plötsligt kunde bocka som på rodeo. Tycker vissa på ytan lugna hästar kan vara nästan lömska.
Så bra skrivet! Har trillat av både åt höger och åt vänster, i full galopp och i lååångsam skritt med helt om på stället och bockning…Har haft stora halvblod o har idag en liten Pre som kan bete sig som en stolle på linan men är cool och känslig när man sitter på. Precis som Anna skrev så är det lurigt med de där som verkar obrydda o helt plötsligt blir tossiga. Jag har verkligen fått jobba med min ridrädsla under senare år och med bra tränare som peppar och med egen mental träning så blir det bättre.