Häromdagen slog det mig att ett hästägarskap i vissa delar kan liknas vid ett förhållande/ äktenskap.
Förhållanden går sällan på räls och det kan ibland uppstå tvivel; ”är det här rätt”, ”ska jag göra slut” osv.
Den ena parten eller båda tvivlar, man har dåliga perioder som går över eller inte.
Bestämmer man sig för skilsmässa kan det ibland vara en utdragen process; ena dagen är man 100% säker på att skiljas, nästa dag motsatsen. Och så kan vissa vela i månader eller rent av år.
Ibland har man en eller flera vänner som man anförtror sig åt och ältar samma gamla visa om och om igen.
Vännen kanske ibland inser låååångt före en själv att ”det här är dödsdömt”, ”du borde lämna” eller ibland motsatsen; ”skärp dig för fan”.
Ibland kanske man lyssnar på sin vän och ibland fortsätter man bara att älta utan att göra något åt sin situation. Ibland löser det sig ändå, ibland är man olycklig i många år eller resten av livet. Typ.
Jag har sett det fler gånger än jag kan räkna och delvis upplevt liknande scenarion för egen del, dock inte med Henrik.
Och exakt samma sak har jag sett och själv upplevt med hästägande.
Hästar och ägare som borde skiljas åt men där olika saker gör att så inte sker.
Man vill inte sälja en vän, man känner ett misslyckande som man tror att man kan fixa, det är svårt att både köpa och sälja hästar och massa andra anledningar.
När det väl är gjort och hästen lämnat gårdsplanen kan man också, som i ett förhållande känna ”varför gjorde jag inte detta tidigare” eller så ångrar man sig och inser att gräset inte var grönare….
Känner ni igen er eller förstår vad jag menar?
Jag har vare sig varit gift eller haft häst, men det låter inte helt orimligt som jämförelse.
Yes, så sant.
När jag och min sambo flyttade ihop.
Talade jag om att jag är hästnörd ut i fingertopparna.
Han brukar skratta och säga att den marknadsföringen stämmer och är mer omfattande än han kunnat ana.
Så lämpligt då att vi bestämde oss för att bygga stall… brukar säga att han aldrig behöver ha bekymmer över vad jag är eller gör… är lätt att hitta i stallet och är någon av våra hästar borta, så brukar vi komma tillbaka efter någon/ några timmar.
Fast du kanske tänkte på förhållandet till den enskilda hästen..
Och ja! Det stämmer verkligen där också.
Hej Cia,
Förstår inte riktigt Din berättelse ?? Det enda som framkommer är att Du har en tolerant sambo som var förvarnad om Ditt intresse och att han aldrig behöver oroa sig för att Du är ute på dumheter då Du är i stallet…..
Har både varit gift ( numera änka) och haft ett antal hästar. På sätt och vis påminner det om varandra. Man ger sig in i en relation som man tror/vill ska vara tills döden skiljer en åt. Sällan blir allt så underbart. Dock är hästar aldrig elaka eller gör medvetet dumma saker. Men man kanske ändå inte passar ihop ?? Jag inser idag när jag är äldre och klokare att vissa hästar jag ägt borde jag sålt för bådas vårt bästa.
Dock tänkte jag då att man inte kunde ’vara så elak’ man gör sig inte av med sin häst, hund, barn etc.
Idag tänker jag annorlunda. Dock är jag väldigt känslig vad gäller hunden. Han är egentligen alldeles för stor o stark för mig nu när jag inte längre är frisk och stark men älskar honom för mycket. Har mer överseende med honom än jag hade med min man på slutet.
Haha! Senast ihår sa tränaren: ”ni är som ett gammalt gift par!”, så ja, visst ligger det något i din observation