Idag finns det många sätt att bli bedömd vad gäller dressyr och ofta kan man vid enbart deltagande eller om man uppnått en viss procent även få (köpa) en rosett.
En del arrangörer lockar med jättestora rosetter vilket får mig att undra hur stor betydelse, om någon, en rosett har för er?
Bryr ni er om rosettens utseende? Vad gör ni av era rosetter? Tittar ni på dom x tid efter ert tävlande, visar ni dom för omgivningen, är de uppsatta i stallet tex?
Och vad gäller Pay and ride och online-tävlingar; värderar ni resultatet från dessa (procenten) lika mycket som de från en traditionell tävling?
För egen del bryr jag mig inte det minsta om hur en rosett ser ut och efter att jag har fått den tittar jag typ aldrig mer på den. Jag sparar den men i en låda så det är inget jag visat upp eller tar fram för att njuta av 🙂 .
Vad gäller Pay and ride tyckte jag domarna, när denna bedömning infördes ofta gav ”glädjepoäng” och jag vet att en del ryttare blev väldigt (negativt) överraskade när de sedan gav sig ut på ”riktiga” tävlingar.
Numera känns inte skillnaden lika stor men det kan vara en felaktig uppfattning från min sida?
Onlinetävlingar har jag själv aldrig deltagit i och skulle inte värdera alls på samma vis som varken en Pay and ride eller en traditionell tävling.
En stor del av utmaningen i att tävla anser jag är själva ”bortaplans-momentet” med allt vad det innebär (en tävlingsbana hästen ibland aldrig ens har sett, övriga deltagande hästar, publik, högtalare osv) och att rida ett specifikt program där vs hemma tycker jag inte alls går att jämföra.
Att få programmet bedömt med siffror och skriftlig feedback kan absolut vara nyttigt men jag skulle liksom inte ta för givet att den sammanlagda procenten reflekterar vad jag hade fått på en vanlig tävling.
När jag var barn / ungdom, (80-tal), fanns inte pay and ride. Man åkte på clear round-tävlingar. För att få en rosett var man tvungen att hoppa felfritt alternativt uppnå en viss procent. Det gjorde, enligt mig, rosetten lite mer värd även om man blev placerad på typ tjugonde plats. Man hade ju ändå presterat något!
De rosetter jag fått i barnklasserna då ALLA fick, (även när jag trillade av och inte fullföljde tävlingen), har jag inte sparat. Jag kände aldrig att jag hade förtjänat dem.
Mina andra (få!) rosetter, från 1-6:e placering, är kära minnen som jag tar fram då och då. Tänker en stund på min första ponny som inte är i livet längre, innan jag ömt stoppar ned rosetterna i sin låda igen.