Ett ämne jag själv tjatat om på bloggen hur många gånger som helst genom åren!
Och mina åsikter har inte ändrats över tid, tvärtom.
Nu kan jag dessutom se tillbaka på rätt många (+30) år med egen häst och konstatera att jag inte är den ryttare jag var då jag köpte den första.
Nu har jag aldrig varit ”tuff” i sadeln; aldrig velat rida i full galopp över fälten eller rida barbacka ens i ridhuset utan jag har valt att köpa vad jag trott har varit snälla, pålitliga hästar.
Jag har några exempel som jag känner till där en och samma hästägare med en dåres envishet fortsätter att köpa samma typ av häst och där denna ”typen” är helfel för just denna ryttaren men personen ger sig liksom inte.
Jag vet inte vad man försöker bevisa här och det blir inget roligt hästägande men det verkar lönlöst att försöka lägga sig i.
Själv är jag otroligt nöjd med att jag denna gången, precis som jag tänkte, köpte en både mindre och äldre häst.
Förstå mig rätt; jag tyckte inte att Vickes storlek (173 cm) var negativ men jag anade ändå att det kanske skulle vara lättare att ”komma om” en mindre häst och så känns det absolut med Frenchie, 166 cm.
Och vad gäller åldern så visst….en sorg är att Frenchie redan är 11 år och inte, vilket hade varit det ideala 7-8,men man kan inte få allt och att köpa en unghäst idag skulle jag inte drömma om.
Jag har gjort den resan flera gånger (Décima och Archie var 3, Heron 4 när jag köpte dom) och jag har haft fler underbara stunder än jag kan räkna med kvalitetsbedömningar, unghästchampionat och jag vet inte allt men den tiden känns absolut förbi nu.
Att jag vågade ta fighten med Frenchie när han var så…ursäkta….djävla dum att rida ut i början tror jag mycket berodde på att han var så ”gammal”.
Jag visste att han var riden i många år, att han var färdigutvecklad i kroppen osv.
Hade han varit 3-5 år gammal tror jag ”bara” att jag hade blivit jätterädd och kanske inte vågat rida ut till slut?
Nej, alla som köper en ny häst borde ha en klok tränare som de lyssnar på och som de kanske t.o.m. låter ha sista ordet innan eventuellt köp.
Jag pratade för ett tag sedan med en tränare som berättade att hen hade avrått en elev från en köp då tränare tyckte att hästen var för ”seg”.
Ryttaren köpte ändå och sitter nu mest och klagar på just ovan….
Så kan det gå och det kan även gå långt värre om hästen är fel på farligare vis och man tex skadar sig allvarligt.
Jag håller verkligen med. När jag i höstas förlorade min Masse, 24 gammal, egen uppfödning , haft 3 generationer med 2 egna uppfödningar, allt detta över 37 års tid , visste jag precis vad ville ha. Men blir ju inte precis modigare med åren. Så hittade jag min Sacramento (Sixten)Världens snällaste och mest pålitliga jag någonsin mött ( precis som min första, Dryad), och dessutom mycket trevlig att rida. Jag är så glad för denna killen.
Härligt när ett köp blir så bra!
Håller helt med dig. Det mest vågade jag gjort var att köpa en 7-åring (DiNozzo). Men han var å andra sidan den snällaste och mildaste själ man kan tänka sig. Det dummaste jag gjort var att köpa en 2-åring, visserligen ihop med mina döttrar. Hur tänkte jag där? Han utvecklades inte heller som tänkt utan såldes som tur var snabbt och smidigt som 5-åring. Min Barbie är nog det klokaste köp jag gjort. Jag kommer att hålla mig till äldre hästar om det blir någon mer även om de blir gamla väldigt fort. Mina snart 7 år med Barbie har bara rusat iväg.
Jag håller helt med.
Har alltid sagt att man inte ska köpa en Ferrari när man bara har körkort för moped.. Anser att min snälla Paint går under epitetet Volvo 240 och är helt nöjd med det. Jag vill att ridningen bara ska vara enkel, härlig och rogivande.
Det låter som en utmärkt inställning!
Jag köpte ju Diva som föl men har låtit tränare rida in och även fått ha henne i perioder sedan. I början red jag uteslutande hos tränaren. Det var även tränarens beridare som fick ta första uteritterna.
Du gjorde en väldigt genomtänkt setup- tyvärr gör inte alla det!
Om jag ska titta på ryttare i min egen ålder (+50) vill jag påstå att de flesta hobbyryttare inte bör köpa en unghäst.
Jag ser många ryttare i denna kategori som väger för mycket, har för dålig balans och ork, är för rädda och har för dålig erfarenhet och kunskap för att dels utbilda och dels ens ”klara av” en unghäst.
Allt ovan är TILLSAMMANS en dålig kombination; att tex väga några kilo för mycket är per se inte ”farligt” men allt tillsammans blir INTE säkert eller bra.
Jag såg även några skräckexempel när Vicke var till salu och +50-kvinnor kom för att provrida. En del orkade knappt sitta ner i kort trav 2 varv utan att skumpa och flåsa. Och detta på en snäll, balanserad häst! Hur skulle de ens sitta kvar på en yster unghäst?
Jag håller med dig i allt. Nu hade jag ju Misty när jag köpte Diva. Sen fick jag ju tyvärr ta bort henne men köpte ju Diego för att ha något stabilt att rida på. Meningen var ju hela tiden att min tränare skulle göra en tanthäst åt mig i lugn och och iom att jag hade Diego kunde C ägna sig åt Diva. Tog dessutom föl på Diva för att ytterligare lugna ner henne. Det första året jag red Diva var uteslutande under tränarens vakande öga. Oftast red tränaren först och jag sen.
Vad gäller vikt på unghästar ville jag ju att lättviktarna skulle bygga upp henne.
Nu har jag ju gått upp i vikt igen, Diva är 11 år och en grov häst. Har ändå tillfrågat tränaren hur jag ska gå tillväga och hon menar på att det är viktigt att Diva är uppvärmd genom ex tömkörning el longering ca kvart innan. Pass på ca 30 min och avskritt avsuttet.
Har man provat att ha hästar som man inte passar ihop och haft hästar som man verkligen passar ihop med så förstår man varför man ska ha don efter person! Det blir så mkt roligare och mer glädjefyllt när man passar med sin häst och känner sig säker. Behöver inte vara att alla ska stabila, snälla hästar men man ska passa ihop, då blir det bäst. Njuter av lyxen att numera ha en häst som passar mig som handen i handsken. Hon är het och känslig men snäll, arbetsvillig och trygg. Och som sagt så passar vi varandra, jag gillar denna typ av häst och min ridning funkar bra på denna häst, inbillar mig att hon trivs. Passar sällan ihop med valacker, är en typisk sto-ryttare.
Håller helt med.
Jag brukar tänka på vad någon sa till mig för tusen år sedan när jag var ny hästägare; ”ridning är så svårt ändå så man behöver inte göra det SVÅRARE genom att köpa en för svår häst.”
Och så är det verkligen.
Jag tycker tex att Frenchie, i alla fall här och nu, passar mig perfekt på många vis men det är givetvis ändå inte så att allting är fullständigt friktionsfritt på alla plan, 7 dagar i veckan, alltid.