Här en artikel med en hel del självklarheter tycker jag.
Men som så ofta konstaterar jag att hästar ÄR individer och att mycket få saker kan appliceras på alla.
Jag, som både har stått i flera olika inackorderingsstall och jobbat på ridskola i många år menar att hästar utan tvekan har olika sätt att äta både vad gäller hastighet, mängd och preferens liksom hur lätt de har för att gå upp i vikt.
Jag har sett hästar äta upp 1-2 kilo hösilage inom loppet av minuter medan tex Vicke kunde äta i myrtakt allt medan han drog runt massvis med foder som han sedan aldrig skulle få för sig att återkomma till.
Samma foder (rent givetvis) kunde jag slänga in till andra hästar som kastade sig över det.
Jag är väldigt glad att jag har hittat ett system som fungerar för mina hästar för även om fri tillgång 24/7 nog är det mest tidsbesparande och enklaste sättet att fodra på så tycker jag att spillet utomhus blir för stort och det blir stora mängder som bara trampas ner till ingen nytta.
Min ponny vägrar att ens äta stråfoder ute så honom hade ingen metod hjälpt annat än om allt gräset försvann möjligen för även på vintern och t.o.m. när det har snöat vill han inte ha hösilage. Möjligen 1-2 kilo i värsta snön….
För både ponnyns och Frenchies del försöker jag att hela tiden ha koll på ungefär hur mycket de äter och lägga fram en aningens mer mat än detta. De får gärna lämna lite för då är det för mig ett tecken på att de kunnat äta så mycket som de vill men jag vill som sagt inte ha kilovis med foder utspritt i hagen. Det sköter Frenchie så bra i boxen redan men det kan jag strö med till ponnyn i alla fall så det går inte till spillo.
Att hålla hästar på en strikt och snål stråfoderranson har jag mest sett negativa effekter av; hästar som blivit fixerade vid mat, tjurat och av hunger ätit sådant som de annars hade ratat.
Inte så mkt nytt under solen in den studien;-)
Min erfarenhet är precis som din att hästar är väldigt olika i sitt förhållningssätt till grovfoder, jag har haft allt från hetsätare till riktiga kräsna typer haha.
Mitt motto, precis som ditt, är att hästarna ska känna att de får äta sig mätta, samt inte hinner bli superhungriga inför utfodringarna. Men hur man löser detta beror mkt på hur just den hästen är; bästa hästen (ur denna synpunkt) var ett sto som vi brukade skoja om att vi skulle kunna ställa in en storbal till, och att hon hade hushållit med detta på bästa sätt, hon hetsåt aldrig, men var inte heller svårfödd eller kräsen (trots rent fullblod), drällde aldrig runt med maten utan åt snyggt och prydligt. En annan slängde i sig maten (resulterade i magproblem), så där blev lösningen att ha ett kg löst i boxen och resten i finmaskigt. Jag vill gärna ha hästarna på halm så att de kan plocka i sig lite av det också.
Efter många år i olika stall har jag förstås också sett fenomenet när ägarna tror att hästar blir feta av sitt foder, dvs yttepytte i höpåsarna och spån i boxarna, vilket alltid resulterar i hästar som är likt krokodiler när man ska fodra dem…
Word på hela din kommentar!
Och det är så ledsamt att se dessa bokstavligen svältfödda hästar kasta sig över mat.
Min ponny skulle man utan tvekan kunna ställa in en storbal hö till, han skulle kunna ransonera den perfekt. Frenchie hade också kunnat ha en storbal hos sig MEN han hade dragit runt massor i boxen på exakt samma sätt Vicke gjorde.
Ponnyn är sedan han började äta PPID-medicin en aningen åt det tunna hållet vilket jag tillskriver medicinen eftersom han var tjock innan dess. Och medicinen ändrar ju deras ämnesomsättning, på gott och ont. Frenchie är en mer slimmad modell av häst och måste hållas under uppsikt så han inte blir för uppdragen.
För mig har det alltid varit viktigt med fri tillgång på strå. Dvs bete, hösilage, hö eller halm. Erbjuder man detta och de ratar det (förutsatt att fodret är ok) tycker jag inte man behöver oroa sig ett dugg. Jag oroar mig aldrig – faktiskt!
Det måste vara skönt att aldrig oroa sig! Önskar att jag kunde känna så men tyvärr; svårt att styra sina känslor tycker jag ffa när oron utan tvekan kan vara befogad.
För min ponnys del är ju risken för ett nytt fånganfall absolut inte inbillad och vad gäller Frenchie skulle han lätt kunna se uppdragen ut och i förlängningen bli för smal om jag inte aktivt höll noggrann koll på hans hull, vad han äter och i vilka mängder osv. En för tunn häst skulle absolut oroa mig, ffa eftersom jag kräver prestation av honom och han dessutom ska visas på tävlingar. Ponnyn ”gör” ju inget (rids ej) så hans kondition/ uthållighet osv är inte lika viktig men han får så klart inte heller se ut ”hur som helst”.
Under alla år som vi haft stall (sen 94) och oavsett antal hästar som stått där vilket som mest varit 8 och som minst 2 så har det alltid varit lugnt och tyst vid fodring, ett litet ”hummande” gnägg som mest men inga bankningar i väggar eller skrik som det kan vara i många stall. Troligen beroende på att de alltid fått mkt grovfoder och därför inte så vrålhungriga när det fodras. Bråkas inte heller vid fodring i hagen, det kan vara att ngn häst ska knuffa undan en anna från en hög men då tar den bara en annan hög och så är det inte mer med det.
Jag är inte förvånad. Man behöver bara gå till sig själv ha ha ha.
Vrålhungrig blir jag sur och lättretlig och det gäller nog för de flesta.