När man läser om hur en del ryttare/ tränare/ försäljningsstall osv betett sig (läs: agerat som rena djurplågarna ibland) är det lätt att ställa sig frågan hur detta har kunnat fortgå i ibland många år utan att det blivit rättsliga konsekvenser och dylikt.
Jag har själv funderat en del över detta för det kan absolut tyckas märkligt att man tex arbetar för någon i flera ÅR utan att, om inte annat avsluta sin anställning för att man inte står ut med det som pågår på arbetsplatsen.
Anledningarna till ovan tänker jag kan vara flera.
Jag jobbar ju själv med våldsutsatta kvinnor (våld i nära relation) och där är begreppet ”normaliseringsprocessen” mycket vanligt förekommande.
Mycket enkelt förklarat är det sällan som en våldsutsatt person blir detta omgående av sin partner utan det sker oftast smygande och i början med ganska långa och ojämna mellanrum. Och efter x tid, när våldet har trappats upp har man som utsatt blivit så van att man inte reagerar på samma vis som en utomstående, klartänkt person.
Om vi ska översätta detta till en ungdom som arbetar hos en våldsverkare inom hästbranschen så KAN bristen på reaktion bero dels på detta, dels på rädsla för repressalier, rädsla att inte bli trodd, rädsla att inte få ett nytt jobb.
Kanske blir man också osäker på vad som egentligen är ”rätt och fel” om våldet mot djur liksom (bort)förklaras av den långt mer erfarna arbetsgivaren som man kanske har sett upp till i många år.”Man måste visa vem som bestämmer”, ”om man inte sätter dom på plats kan det bli farligt” kan vara kommentarer som man som anställd matas med och som kanske, i alla fall i början, låter vettiga och kan försvara även rent våld?
Sedan tycker jag att det är intressant och säkert ytterligare en förklaring, att det i både fallet med försäljningsstallet i Kristianstad och inridningsstallet utanför Skurup är så att anställda hävdar att kvinnorna inte utsatt ALLA hästar för våld utan att en del hästar faktiskt har haft det bra.
Dessa hästars ägare framför allt kan ju säkert vittna om att allting fungerat tip-top och att de är såååå nöjda och detta, tillsammans med mer än väl uppnådda resultat (många sålda hästar och många diplom på unghästvisningar) gör att folk fortsätter att engagera dessa personer.
Hade ALLA hästar varit darrande nervvrak, fulla av piskränder och med sår i munnen hade verksamheterna garanterat inte kunnat fortsätta att attrahera nya kunder men så har det absolut inte varit. Och har man bara en viss andel superhästar att visa upp blir det svårare (men givetvis inte omöjligt) för den som vill peka finger att göra detta och få gehör. Det är så lätt att man avfärdas som okunnig, lögnare, avundsjuk osv.
Om vi ska gå tillbaka till mina paralleller med en våldsutsatt person är det inte alls ovanligt att omgivningen är fullkomligt ovetande och rejält chockade när det uppdagas att partnern anklagas för våld. ”Man hen är ju så trevlig” är en vanlig åsikt.
Våldsutövaren har förmåga att vara selektiv i sitt agerande och vet många gånger mycket väl när hen kan gå över alla gränser för normalt beteende och när det gäller att ”passa sig”. Och behandlar som sagt inte alla likadant.
Jag minns för övrigt mycket tydligt en kommentar från en person som ibland tränade för en av de få personer jag med egna ögon sett slå hästar på de mest brutala vis.
Personen skrev i ett inlägg på nätet något i stil med att våldsverkaren ”verkligen var en person som månade om hästar” och jag minns att jag tänkte ”är du på riktigt” men det VAR den som skrev säkert och jag ”vet” att hen aldrig hade accepterat att träna för någon som var det minsta våldsam.
Men uppenbarligen fick denna ryttare inte se den brutala sidan av tränaren…..
Till sist måste jag nämna en annan parameter som jag berör i mina inlägg ibland; ankdammen vi hästmänniskor simmar i.
När ”alla känner alla” är det inte lätt att vara en visselblåsare om man dels inte har många ton skinn på näsan dels behöver vara rädd för att förlora kunder, inte få vara med på vissa event och träningar, bli nerdömd på tävlingar/ bedömningar, inte få stallplats eller vad det nu kan handla om som man fruktar, befogat eller ej.
Jag är ju själv en ganska gapig person i vissa sammanhang och kanske är det tur att jag numera har eget stall för annars hade en del stallägare kanske inte velat ha mig som hyresgäst av rädsla för vad jag skulle kunna ha synpunkter om?
Detta är mina mina tankar och teorier- hur tänker ni?
Jag tänker att den svenska Eliten är antingen en hög jävla fegisar eller så håller de på med precis samma saker och därför håller tyst.
Denna person tex har det varit tal om i flera år, de kan inte påstå de inte vetat något. Ett annat problem är ridsportsmedia. Det har tipsats om denna ryttare till både Ridsport och Hippson men först när fd anställda gick till Aftonbladet med sina bevis hakade de båda på. Fegisar, fegisar, fegisar.
Hästskötarna kan jag bättre förstå, dels av de orsaker du nämner men också för att de förmodligen kunde att de var ju de som gav dessa stackars hästar vård och kärlek. De gick ju emot CA:s regler och skötte om dessa hästar fast hon sagt de skulle lämnas utan vård. Äcklig människa.
De verkar ju VILJA att deras egna sport kommer långsamt att försvinna som de håller på.
Hur som helst har jag noll respekt för elitryttare efter alla avslöjanden om MEDVETEN misshandel.
Jag tror att många är fega och en del sysslar med ungefär samma saker.
Människor ÄR enligt min erfarenhet oftare fega än modiga. Det är lätt att tycka massor tills det blir skarpt läge.
Tyvärr tror jag att många i hästvärlden har en alldeles för hög tolerans för våldsamma metoder och tvång generellt. Det finns ju mängder av bilder och videor ute i det öppna på otroligt hård ridning som försvaras brett och av många. När man redan accepterar den typen av ridning så tycker man kanske inte att det ”är så farligt” om någon ”tar i lite för mycket” ibland. Helgstrand till exempel har ju blivit kritiserad i många, många år för hur det sett ut helt öppet, men många har avfärdat detta med att ”barfotaryttare som inte vet något skall hålla käften” typ.
Jag tror inte att tillräckligt många verkligen vill ha förändring. Det är lättare att sticka huvudet i sanden än att erkänna att man är del av ett system där hästarna skadas. Mängder av bilder och videor avfärdas som ”ögonblicksbilder” eller med att ”har du inte själv tävlat OS…” När det till slut dyker upp något som är långt, långt över gränsen för det acceptabla då måste man låtsas vara illa berörd men inte ens då blir det någon riktig reaktion.
Jag tror absolut att det ligger mycket i det du skriver!
Jag vet att CA är bestämd mot hästarna. Diva har inte fått några synliga men och inte heller Effi.
Men det jag ser och läser nu kom faktiskt som en chock för mig. Så fruktansvärt, hoppas verkligen hon får djurförbud!
Jag förstår dig- du har ju varit en oerhört nöjd elev i många år och verkligen hyllat CA i alla sammanhang. Och det betyder inte att du har haft fel utan visar för mig bara att inget är svart eller vitt. Som jag skrev så kan man behandla vissa människor/ elever/ hästar på ett sätt och andra på ett annat. Absolut inget försvar givetvis men en förklaring hur vissa kan vara nöjd och andra absolut inte.
Klockren analys! Man undrar vad som gått på tok i jakten på medaljer och diplom hos ”eliten”. Visst pengar och ära, men vilken sorglig liten människa man är om det sker på bekostnad av ett av jordens snällaste djur.
Tror att den absoluta majoriteten vill sina hästar väl vilket inte ska glömmas bort i debatten. I den bästa av världar skulle rättsväsendet ta hand om dessa avarter och inte folkdomstolen, men så ser inte verkligheten ut tyvärr. Hoppas folk kan rösta med plånboken framöver och inte låta sig förblindas av poppisnamn för dagen.