En sak som jag tycker är intressant är att jag direkt ser på mina hästar, framför allt på den bortklemade Frenchie faktiskt, skillnad mellan när det är minsta lilla barmark eller när tjock snö täcker hagarna.
Så fort det går att få fram ens det minsta grässtrå och ”beta” så överger dom det utlagda stråfodret (som de slukar i stallet) fast gräset är flera månader gammalt och inte ser det minsta inbjudande ut.
På bilden min tidigare ponny som var ett ännu bättre exempel; han i princip totalvägrade stråfoder ute oavsett årstid eller snö/ barmark.
Det mängd som syns framför honom är typ 1,5 kilo hösilage och han tog några tuggor och tackade därefter för sig 🙂 .
Mina som är ute dygnets alla timmar, typ… de som jobbas är inne ett par timmar.
Men de har alla fri tillgång på silage. O de kan vara ute på äventyr o beta föera timmar, sedan återgå till balen o kommer de in o de finns silage i boxen så slukar de även detta.
Så min summering är
De är matvrak
Frenchie går först runt och provsmakar det trista gräset lite överallt, sedan kan han äta lite hösilage, sedan beta osv.
Så han går lite fram och tillbaka (Bibbi också men inte lika tydligt) men det märks att han helst vill beta.
Ja det märks tydligt att de älskar att beta. Trots fint hösilage så går de och gnager efter gamla gulnade strån i leran. Och vid uteritt så kan Sammy dra ner huvudet och dra av en repa gult visset fjolårsgräs. Man tycker nästan synd om dem…
Instämmer! Längtar efter nytt gräs!