Som jag skrev igår är jag väldigt glad att avverkningen i ”min” skog går mot sitt slut (den har hållit på i flera månader) eftersom den har begränsat mina uteritter ganska mycket.
Som jag har berättat flera gånger var Frenchie rejält istadig vid uteritter när jag började rida ut ensam efter att ha köpt honom men detta gick över relativt snabbt och ganska enkelt och jag har sedan dess kunnat arbeta honom mycket bra i alla gångarter i skogen.
Men det har skett med eftertanke och planering, jag har undvikit vissa vägar medan jag har sett till att skapa en väldigt trygg runda som vi oftast rider och där risken för överraskningar av olika slag är liten.
När avverkningen började märkte jag att Frenchie ibland inte ens ville gå in i skogen fast maskinerna bara hördes på långt håll. Och pressade jag så glimtade hans tidigare istadiga sida fram (vägra att gå framåt och backa) på ett sätt jag inte ville ha tillbaka och inte alls var bekväm med.
Så vi har undvikit skogen uppsuttet och bara promenerat där när skogskillarna inte varit där och då har det gått bra.
Nu kan jag rida som vanligt igen eftersom trädfällningen verkar vara avslutad och det bara återstår att transportera bort allt virke och det kan jag ha bättre koll på.
Hade det varit för x år sedan hade jag måhända varit mer bestämd och tyckt typ ”han får banne mig LÄRA SIG att gå i skogen no matter what” men nu är jag både fegare och vill inte SKAPA bekymmer om det inte behövs.
Att ramla av är aldrig önskvärt men i min värld mycket värre i en skog än i ett ridhus och jag vill så klart undvika det till varje pris oavsett.
Och hade Frenchie börjat med dessa ”jag ska inte gå och tvingar du mig så backar jag in i vad tusan som helst”-fasoner när jag kräver att han ska utföra sin HUVUDSAKLIGA arbetsuppgift (träna för att fungera som min tävlingshäst) så hade jag fått adressera problemet annorlunda men nu känner jag bara att ”nä…det får vara så”.
Det är gott nog att kunna rida ut i skogen och galoppera där, rida seriebyten och skolor osv eller skritta på långa tyglar när miljön är ”normal”.
Jag behöver inte tvinga en ovillig häst att gå där medan träd brakar till marken på x avstånd eller annat som hör till skogsavverkning dånar i krokarna.
Att alla mina tidigare hästar (exklusive den ännu istadigare Kreon) hade accepterat att ett träd föll över deras huvud må så vara men de var som de var och Frenchie är inte som dom och det får vara ok.
Jag älskar detta djur så mycket och vill inte bråka och fightas med honom om det inte behövs och jag vill som sagt verkligen inte riskera att ramla av heller.
Den här gossens tack och lov mycket sällan förekommande stråk av istadighet är något jag vet om och hoppas kunna hantera för det får så klart inte komma till uttryck både ”här och där” och det gör det inte heller.
