I förra veckan skrev en bloggläsare följande på tal om ett inlägg om bra och dåliga tränare:
Att de kommer i tid, inte babblar bort halva lektionen med folk på läktaren osv är självklarheter kan man tycka men vet att det inte alltid är så. Det viktigaste för mig är att vi har samma tankesätt eller filosofi kring hur hästar ska ridas, krockar det blir det sällan bra. Har ju sett en hel del skräckexempel genom åren med tränare som beter sig oproffesionellt, är rentav elaka och spydiga mot elever, har klara favoriter och hackkycklingar, hårda träningsmetoder, märklig utrustning mm mm. Ett framtida blogginlägg kanske, skräckexempel på tränare…
Jag valde att ta läsaren på orden och tänkte berätta lite om mina egna erfarenheter av ovan:
Den första tränaren jag kommer att tänka på direkt var förutom att han var hemsk på många olika vis även lysande som just tränare (att träna ekipage, se hästars förmåga osv) vilket måhända i alla fall delvis förklarar varför så många tillät sig själva att utsättas för hans beteende, så även jag under en tid.
En delvis annan förklaring är, hur sorgligt det än kan låta, att det var ”andra tider” för +25 -30 år sedan. Så som denna tränare betedde sig hade aldrig accepterats idag, den sortens ”pedagogik” eller snarare bristen på densamma hade renderat olika påföljder, det är jag ganska säker på.
För att ta några exempel så älskade denna tränare att stå i rampljuset och hade noga koll på om det satt folk på läktaren som kunde ”åtnjuta” hans verbala mobbning av något ekipage han valde ut i detta syfte just den träningen.
Han kunde göra sig lustig över och verkligen håna ryttaren på olika vis och tyvärr skrattade en del åhörare med; inte för att det VAR roligt utan av någon slags önskan att vara till lags/ rädsla eller…tja inte vet jag. Mycket obehagligt.
Tränaren kunde också vara rejält försenad till sina träningar, prata länge med alla möjliga som var i ridhuset just då, allt medan ekipagen fick hela framridningen framflyttad utan ett ord till ursäkt.
Ja, en sådan liten mobbare hade som sagt mist många elever idag men då svalde folk, tackade och tog emot.
En annan tränare jag endast ”råkade ut för” vid ett tillfälle för över 25 år sedan var en man, numera död, som kom för att hålla en kurs i tömkörning på min ridskola.
Vi var ca 10 anmälda varav de flesta (ridskoleelever) aldrig hade tömkört en häst.
Jag och en annan person tömkörde våra hästar ibland och den andra personen ställde sin häst till förfogande under kursen.
Jag vet inte vad som for i tränaren men hästen lydde enligt honom inte tillräckligt bra/ snabbt för han gav sig på den med långpisken så att hästen bokstavligen klättrade på väggarna (sargen) och dröp av svett. Hästen var helt panikslagen och visste till slut knappt fram och bak på sig själv.
Long story short mådde jag otroligt dåligt av att bevittna detta ”lärande” och vad de stackars ridskoleeleverna skulle ta med sig av detta kan man verkligen undra liksom varför personen som lånade ut sin häst ( mycket erfaren ryttare) lät misshandeln pågå.
Jag var tvungen att gå därifrån så om någon förklaring gavs i efterhand kan jag inte säga men inget ursäktar enligt mig det jag bevittnade.
Ja, detta var mina storys gällande 2 mycket namnkunniga hästpersonligheter i Sverige, imorgon kommer 2 andra exempel på inte så kända tränare.
Intressant- vet precis vem Du menar i första fallet. Vi stod ju på samma ridskola vid detta tillfälle.
”Tömkörningstränaren” var ridskolechef/ägde Djursholms ridskola för länge sen om det är den jag tänker på (ridskolan jag ”växte upp” på). Har hört hur han varit väldigt hästovänlig på många sätt – t ex satt hästar/ekipage i riktiga skitsituationer på hoppträningar ”på kul” – ville väl pressa hästarna till det yttersta för att se vad de klarar för eget nöje, med väldigt tråkiga följder för hästarna.
Usch!
Ah, så var det inte den person jag trodde. Jag har tränat tömkörning för en person som stämmer på beskrivningen men han var alltid extremt mjuk i sin hantering
Kanske är det en helt annan tränare men jag vill också påpeka att en del tränare kan vara som kameleonter. Medan de beter sig på ett vis mot några skulle andra personer inte tro sina öron eller känna igen något. Ganska creepy.
För många år sedan bevittnade jag själv hur en ökänd tränare gav sig på en häst. Något av det värsta jag sett. Och enligt mååååånga var detta inte en engångsgrej, tvärtom.
En tid senare läser jag en tjejs blogg där hon hyllar samma tränare och skriver något i stil med att han är så mjuk och hästvänlig. Hade jag inte haft ganska god kännedom om denna tjej hade jag varit övertygad om att hon skämtade eller ljög men hon menade absolut detta på fullt allvar och skulle heller aldrig acceptera hårda metoder mot sin häst…
Det var verkligen annat ”förr”. Och inte bara med tränare utan minns också hur många timmar man snällt satt i stallet och väntade på hovslagare….helt otänkbart idag!
Många tränare var oerhört taskiga mot eleverna (alla eller vissa) och en hel del inte särskilt snälla mot hästarna.
Kan ta hur många exempel som helst och klimatet var ett helt annat så man fann sig bara i det, idag är det tack och lov annat. Men även idag finns det tränare som kanske inte borde vara det…
För min del är det viktigt att tränaren också sitter upp på min häst och vet vilka förutsättningarna är. Att vi har samma tänk och samma mål. Att den tycker att vi (jag/hästen/ekipaget) är ok och ”duger”, det finns inte mkt värre än att rida för ngn som hela tiden ”gör ner” din häst och uppenbart inte gillar den. Tränaren behöver inte ”älska oss” alls men jobba med det den har framför ögonen på ett konstruktivt sätt.
Komma i tid och vara fokuserad på oss! Inte prata i telefon, med folk på läktaren mm. Jag är helt med på att vissa träningar kan avslutas tidigare för att hästen varit duktig/man uppnått det man tänkt, men man ska inte känna att tränaren skyndar sig att avsluta.
Instämmer i allt! Otroligt vad man fann sig i förr….
Och ändå hävdar mupparna i en massa grupper att ridningen var bättre förr. Minns med skräck hur både ungar o hästar behandlades. Och vilken utrustning där togs till både ett och annat och nu menar man att dagens dressyr är värre. Snacka om okunskap.
Nej allt var verkligen inte bättre ”förr”.
Sedan säger jag inte att det är bra med den lättkränkthet som har blivit så vanlig idag men att utstå mobbning, utskällningar och liknande som jag tycker var vanligare förr i hästvärlden var med facit i hand fruktansvärt och jag tror ändå att mycket har rensats bort.
Och utvecklingen har gått fram på så många plan; vad gäller pedagogik, utrustning, kunskap om allt möjligt, veterinärvård osv.
Tänk att vi hade en landslagstränare i flera år som kunde säga precis vad som helst till sina elever, det ger lite perspektiv på hur mycket bättre det mesta faktiskt har blivit.
Och som A-tränare sen 10 år så kan jag verkligen instämma vilka tydliga förebilder jag haft genom åren och vilka jag har tänkt att så ska jag aldrig bli.
Undrar om detta med att bara ta det som elev och att tränare kan bete sig hur de vill utan att ngn ifrågasätter kommer till viss del i alla fall från att ridsporten är sprungen ur militären. I militären ifrågasätter man inte ngn med högre rang eller som står högre i hierarkin, och det finns en tydlig hierarki som liksom levt kvar till viss del i hästkulturen. Är man dessutom känd och respekterad så kan man tydligen bete sig hur man vill. Har också sett en del skit, hårda metoder, spydiga kommentarer och ren mobbing. Många tränare som har svårt att acceptera att elever byter tränare eller provar ngn ny, tränare som pratar skit om vissa elever till andra elever osv. Ibland blir det nästan som en sektliknande situation där tränare hyllar en i en sekunden för att i nästa trycka ned en, får en att tro att det bara är denna tränare som kan få upp dig i klasserna och att alla andra har fel, om tränaren är elak så är det dig det är fel på. Det blir en sluten krets runt vissa tränare som till många delar påminner om en sekt eller ett dysfunktionellt förhållande där ens gränser för vad som är ok flyttas fram hela tiden, man lyfts till skyarna för att sen skjutas ned och man klarar inte att bryta.
Jag tror absolut att det ligger mycket i det där med ”det militära”. Och att man inte tänkte likadant kring pedagogik för 30 år sedan. Det märkte jag även i skolan.
En lärare på högstadiet slängde en av sina träskor mot en elev under en lektion (!!!) och ingen av oss drömde ens om att anmäla detta någonstans! Känns helt absurt nu när jag skriver det….
Och ja, det är nog lätt att det blir lite sektliknande i vissa grupper. Och kanske lättare i regioner där det är ont om tränare så att man nästan känner att man inte har något annat val?
Icke att förglömma innebär egen ridskicklighet inte per automatik förmåga att lära ut och en del elever kanske tjusas av möjligheten att träna för en ”kändis” utan att reflektera över vad denne egentligen kan hjälpa eleven med och på vilket sätt.
För mig är det tex viktigt att jag ska kunna applicera tränarens instruktioner och ridning av min häst på MIG SJÄLV. Jag skulle därför tex inte kunna träna för någon som antingen förespråkade hård ridning eller att man måste vara väldigt stark i sin hjälpgivning för jag vill inte rida hårt och orkar inte rent fysiskt rida med starka hjälper.