Det som jag nästan tycker är jobbigast när mina djur är sjuka/ skadade är hur otroligt negativt påverkad jag blir.
Så har det alltid varit och det blir tyvärr inte alls bättre med tiden fast jag numera har varit med om detta många gånger under +35 år.
Jag önskar verkligen att jag kunde vara mer laid back och inte känna att hela världen rasar för det GÖR den objektivt sett verkligen inte…herregud!
Jag vågar nästan inte berätta för en del människor hur jag känner utan försöker hålla uppe en hyfsat normal fasad medan de som verkligen känner mig och/ eller är likadana själv fattar precis.
Och ytterligare en grej som jag har märkt de senaste åren förutom själva ledsnaden och känslan ”tänk om någon kunde söva ner mig i x veckor och sedan när jag vaknade skulle hästen vara frisk” är hur fullkomligt förvirrat jag kan agera.
Jag är vanligtvis inte vimsig utan har tvärtom fullkomlig koll på det mesta men när tex Frenchie har varit/ är skadad kan jag agera som om jag är helt borta. Det är läskigt.
Några exempel:
Vid ett tidigare återbesök på klinik kom jag dit med Frenchie utan att observera att han hade trampat av sig en framsko (i hagen) !?!?
Jag höll på att skämmas ihjäl för veterinären såg så klart detta på ungefär 3 sekunder!
Hur..ursäkta…i helvete…. kan man inte se detta på sin egen häst?
Ett annat exempel, ej hästrelaterat:
Vi hade i vevan när Frenchie blev halt senast problem med att det kom ett skrapande ljud från tvättmaskinstrumman enligt Henrik.
När jag någon dag efter att han hade nämnt det gick ner för att ta ut tvätt från maskinen snurrade jag på trumman och det kom inget skrap-ljud!?!?
När jag påpekade detta för Henrik frågade han om jag inte hade märkt att vi hade en ny maskin!?!? Nä…uppenbarligen inte fast displayen på den nya maskinen ser helt annorlunda ut. Han hade förvisso glömt att berätta att en reparatör hade varit hemma och bytt ut den men ändå!
Tredje exemplet var från när min hovslagare kom för att kolla efter eventuell hovböld innan senaste veterinärbesöket.
Jag såg givetvis att det var Markus som klev ut ur sin bil men min hjärna gjorde ändå en ”felkoppling” och jag var en sekund från att säga ”hej Darling” som om det var Henrik jag hälsade på!?!
Sista exemplet var från själva veterinärbesöket då jag på veterinärassistentens fråga om hur gammal Frenchie är svarade ”10” (han är 12).
Så ni fattar graden av min tack och lov inte ständiga förvirring men som ändå är rätt så creepy!
Har ni upplevt något liknande?
Stress. Inget konstigt med det.
Jag sålde mitt Birth alarm härom dagen. Hade även två oanvända finally foal som jag lovat att skicka med. Tejpade ihop lådan o insåg sen att jag inte mindes om jag lagt ner mjölktesterna. Hittade dem ingenstans.
Skickade iväg paketet o bad köparen återkomma om de inte låg i paketet.
Det gjorde de..
Usch ja. Man mår inte bra när djuren är sjuka. Var sjukt orolig när Sixten blev halt i vintras ( bara i trav och bara i höger varv) . Antagligen en muskelskada, enligt veterinären, bara skritta eller gå varannan dag, under en och en halv månads tid. Men det blev ju bra. Nu skall bara Frenchie bli bra också. Tycker ändå det känns bättre när man får skritta dom.
Ja fy vad läskigt det är när man får den där hjärndimman. Jag har en ångestsjukdom så jag har nästan alltid mer eller mindre ångest över allt möjligt men när det är något lite större så går jag också alldeles ”överstyr” och blir nästan fysiskt sjuk. Inte hjälper det att tänka ”det är inte hela världen” eller att andas djupt heller när man är mitt i det…
Nej, rationellt vet jag att en halt häst är ”en piss i Nilen” jämfört med om jag själv eller någon närstående hade blivit sjuk men det hjälper inte att tänka så ÄNDÅ.
Och en vän säger alltid att hästarna blir friska FRÅN DET MESTA men inte heller det hjälper. Jag hatar det!
Jag blir precis likadan.
Det du beskriver kunde vara jag.
Jag känner mig fysiskt sjuk när mina djur mår dåligt.