Redan för 3 år sedan hittade jag enstaka gånger päron på min utebana och jag kunde för mitt liv inte begripa var de kom ifrån.

Vi har inga päron i trädgården och inte heller våra närmaste grannar….

Jag brukar hävda att en lögn alltid blir avslöjad förr eller senare…om det så tar flera år….och uppenbarligen kan det även vara så med en del mysterier.

Nyligen löste nämligen en vän mysteriet med päronen!

Medan vi var ute och red (jag lånade hennes sambos häst) och på hemvägen, när vi precis hade passerat vår brevlåda säger vännen ”och där har vi ett päronträd” !

Och se på f..n! Bara kanske 10 meter från Bibbis hage finns ett stort päronträd! Om man tittar på den översta bilden så är trädet längst till vänster medan hagen döljs av ett rejält snår längst till höger så det är egentligen bara stigen som skiljer dom åt.

Att jag aldrig har upptäckt trädet får jag nog mest skylla på att jag nästan aldrig rider den vägen (den leder till ”Lill-skogen” medan jag i princip alltid rider i den mycket större skogen som ligger i motsatt riktning) samt att jag inte har för vana att stirra rakt upp i luften när jag rider 🙂 .

Men nu vet jag var päronen finns och kommer nog att plundra det på frukt vad det lider!

Jag vet att jag inte är ensam om att njuta av när ”ladan fylls”, dvs när man har säkrat stråfoder och strö för de kommande 12 månaderna.

Ensilaget kom för några veckor sedan och nu har jag även hämtat småbalshalm:

Igår fick jag hemkört en storbal halm:

Och förra veckan hämtade jag spån på snickeriet:

Just spånet måste jag oftast hämta ungefär varannan månad men halmen räcker i minst 1 år och det är en bra känsla hälsar hamstern 🙂 .

När vi flyttade till Ryhus låg dessa i en hög utanför ridhuset och varje block vägde säkert 100 kilo= ett jäkla jobb att köra iväg till tippen:

Vi kom på att vi kunde släpa bort dom till mellanrummet mellan stallet och gödselstacken där det efter att jag hade rensat bort meterhögt ogräs ”bara” växte gräs.

Detta gräs skulle med all säkerhet bli en lerig sörja uppblandad med spilld gödsel på hösten och att slira runt med en skottkärra där kändes inte så ultimat.

Så vi gjorde så här:

4,5 år senare kan jag konstatera att detta återbruk har fungerat jättebra och hade vi hittat fler plattor hade vi lagt ut dom också.

Fast vi la markduk kommer det upp gräs som jag sliter bort med ojämna mellanrum men detta är ändå mycket mer praktiskt än om hela ytan var gräs/ ogräs:

Bildbeviset!

Queen B får härmed anses vara fullt integrerad i familjen Jacobson där alla älskar godis.

Hon har äntligen fullt ut anammat våra ohälsosamma ovanor och äter numera både morötter OCH äpplen utan att fundera i x timmar och vela fram och tillbaka.

Som jag har berättat tidigare tror jag det handlar om att hon inte har fått/ varit van vid att äta äpplen men nu hjälper hon till med att rensa vårt dignande träd jättebra.

Bilden ovan försöker jag trösta mig med efter ca 3 långa och framför allt ovissa månader med Frenchie.

Även om det finns sådant så är det ytterst få saker i livet, och för mig inte ens en häst, som är lika jobbiga/ smärtsamma efter x tid- oavsett utgång.

Jag ser ibland hur en del människor har fastnat i större eller mindre sorg/ trauma efter whatever, ibland så till den grad att det blivit deras identitet.

Och även om vi människor utan tvekan har olika sätt att hantera våra känslor så kan jag tycka synd om dessa ”fastnare” för deras liv blir ibland rätt så begränsat och det finns många gånger hjälp att få.

Och varför jag sällan lagar mat …..