En läsare skrev så här igår:
Nu vet inte jag något om dina åsikter och jag vet givetvis inte om du vill men just det här med stallägare som inte kan bete sig kanske är något att ta upp i ett inlägg? Dels stallägare som aktivt mobbar folk och sen stallägare som är gränslösa antingen inte följer avtal alternativt lägger sig i inackorderingarnas vård av deras hästar. Man pratar ofta om inackorderade som inte kan bete sig (vilket såklart händer också) men min upplevelse är att det är ett vanligt problem att stallägare inte är sjysta även om det givetvis inte gäller alla stallägare. Du måste givetvis inte skriva om detta men det vore intressant tycker jag.
Och ja, jag nickar igenkännande när jag läser ovan.
Jag har själv stött på mycket knepiga stallägare genom åren, inte alltid i stall jag själv stått i men stall jag besökt eller där vänner haft sina hästar.
Skulle jag skriva om allt jag sett, hört och upplevt hade en del av er kanske trott att jag överdriver medan andra bara hade instämt pga egna bittra erfarenheter.
Att det blir osämja mellan stallägare och de inackorderade tror jag beror på många olika faktorer.
*Personkemi- man ”matchar” helt enkelt inte med alla människor.
*Att det finns så många olika sätt att sköta om ett djur och att många betraktar sitt sätt som det bästa eller rent av det enda och sin häst som sitt barn.
*Att det inte finns tydliga regler i stallet eller att stallägaren tillåter att vissa eller alla bryter mot reglerna. Eller så ändrar stallägaren själv reglerna lite när det passar.
*Att alla helt enkelt inte är lämpade att driva en inackorderingsverksamhet liksom inte alla passar till att sitta i kassan på ICA, jobba med barn, köra buss eller whatever.
Det som jag tycker är det mest otäcka med att vara inackorderad är att man i mångt är ”helt i händerna” på stallägaren.
Passar det inte kan man i princip bli uppsagd på dagen och ibland av väldigt konstiga anledningar eller ingen anledning alls.
Många försöker luta sig mot att de har ett kontrakt där uppsägningstid osv finns reglerat men jag skulle ärligt talat inte vilja stanna en timme i onödan i ett stall där jag inte var önskvärd.
Att det sedan inte alltid går att snyta ut ett annat, lämplig stall ”på dagen” är tyvärr en bitter erfarenhet fler än jag gjort….
Jag har och har haft vänner som stått ut med mycket de egentligen avskyr, några har blivit rent av kränkta och påhoppade av stallägare på ett sätt som jag vill påstå är ren vuxenmobbning men de har ändå bitit ihop eftersom själva stallet passat på olika vis. Ganska förfärligt tycker jag som utifrånbetraktare.
Är detta något ni själva känner igen?
Finns så många olämplig stallägare. Värst är de som har mkt tid…de kan ägna evigheter åt att kontrollera och tjata. Stod i ett stall där man var tvungen att fjäska för stallägare, vilket hennes bekanta och släktingar gjorde. Vi som inte gjorde det blev snabbt paria. Vi blev exempelvis inte inbjudna till julunchen(som hölls i stallet). Vi tröttnade snabbt och flyttade. Men man häpnar över en del vuxna människor betedde och tror som du…ingen hade trott på allt man hade berättar om alla märkliga människor i stallen.
Nu har jag bott och haft häst både i Skåne och Stockholm och det är viss skillnad i vad som oftast går fel, men en sak som de har gemensamt är underminerade hagar med obefintlig skötsel och omvårdnad av marken vid in- och utsläpp. Det är mer regel än undantag att hästen får stå med lervatten upp till knäna för att tas in, vilket också är en säkerhetsrisk för människan (att sugas fast och fastna och inte komma undan) om fler hästar börjar bråka. Det går att åtgärda.
Överlag sköts stallen i Skåne betydligt proffsigare än i Stockholm, men Skånes stall har ofta små hagar (som vintersäsongen bara är lera).
Andra saker som inte är okej: Ofta ljuger stallägare om frekvensen av omvårdnad/harvning av ridbana/ridhus. Och går en maskin för det ändamålet sönder kan det dröja månader mellan harvningarna. Som dressyrryttare vill jag inte snubbla runt eller att min häst inte kan utföra olika rörelser för att spåret är svårt att ta sig ur.
El på tråden. Skakar på huvudet. Hade en häst, världens snällaste, men som helt enkelt gick ut ur hagen om det inte var tillräcklig kräm i tråden. Var alltid supertydlig med det när jag letade ny plats, och alla stallägare sa alltid att det var såå bra drag i tråden och sedan när vi kom så var det ibland ingen el alls eller ingen el vissa dagar. Och så blev de sura när min häst gick ut. Eftersom jag har haft eget stall och är uppvuxen på gård vet jag att det krävs massor av arbete att skarva tråd som gått av snyggt, rensa under undertråden och laga tråden med omsorg, men det arbetet var inte så många beredda att göra.
Det var mina stora frustrationsmoment. Här i Stockholm har jag stått på ett stall där det som skulle ingå i hyran (enligt skriftligt avtal) mineraler, rätt mängd hö och visst kraftfoder bara försvann och inget nämndes om det utan stallägare trodde på riktigt bara att vi inte skulle märka något. När jag ifrågasatte blev jag anklagad för allt möjligt, inklusive att jag var otrevlig som tog upp det(!) För att det funkar ju verkligen så i övriga livet att man kan ta betalt för något, inte leverera det överenskomna och att kunden bara fortsätter betala och är nöjd… nä.
Den andra sidan. Sedan trivs jag inte att vara själv hemma i stallet med bara mina hästar heller. Har försökt hitta inackorderingar, men de är också guds alla skapelser. Var tydlig med att jag upplät stallplats till självkostnadspris på 1000 kronor inklusive hö (inte ens självkostnad) för att få sällskap, men det finns folk som alltid vill ha mer och mer för de pengarna. Tillslut blev det heltidssysselsättning att ta hand om inackorderade. Eller de som bara dumpade sin häst hos mig. Mockning ingick inte än vid överenskommelse vid sjukdom etc, men det hoppades över, så luften i stallet blev under all kritik etc.
Slutsats: det är inte lätt. Har stått på stall med hyror upp mot 10000 där skötseln varit lika dålig som 2000-kronorsstall. Ofta för att det finns någon kändis på stallet, men kändisen har inte tid med det dagliga arbetet av att hålla gården i okej skick. Sedan har jag stått på stall för 1000 kronor (inte dagens pengavärde) där allt varit fantastiskt, men pga att det saknades ridhus och jag blev med vild unghäst var jag tvungen att flytta. Pengar är i alla fall inte avgörande för hur ett stall sköts.
Din kommentar var så bra att den förtjänar att jag svarar i ett eget inlägg!
Jag känner igen mig väldigt mycket. Jag upplever att en del stallägare tar på sig för stora skor och medvetet eller omedvetet utnyttjar att inackorderingarna ofta är i händerna på dem. Det pratas väldigt mycket om inackorderingar som ställer hög krav, inte betalar etc. och givetvis är det säkert också ett vanligt problem men så fort man pratar om att stallägare ibland beter sig riktigt illa så där man höra att ”stallägaren äger gården så det är bara att flytta” eller att det antagligen handlar om att man ställer för höga krav. Nej, det är inte så enkelt. Dels ger det inte stallägaren rätt att utnyttja sin maktposition och dels står man som hästägare där med ett vanedjur som inte mår bra av att flytta allt för mycket. Samtidigt har även inackorderade hästar och ägare individuella behov som ska tillgodoses.
I flera stall där jag har stått har man tydligt märkt att nästan alla trippar på tå runt stallägaren och att stallägaren varit gränslös och tagit beslut om andras hästar (exempelvis om vad hästen ska äta, om den ska ha kraftfoder och vilket, hö/hösilage etc.) utan att diskutera med ägaren och utan att veta hästens bakgrund alternativt att stallägaren inte följer avtal. Exempelvis i ett stall vi stod hade vi kommit överens om att vår häst som inte tål hösilage skulle prova hösilaget där och sen skulle han få torrhö om det behövdes. Det behövdes, det satt långt inne att få det kan jag säga, då hade vi ändå kommit överens om det långt innan vi skrev på kontrakt. Sen så stod jag i ett stall där man fick utskällningar i stort sett varje vecka och blev då kallad för jävla idiot, en person vägrade hälsa på en och då märkte man att hela stallet undvek den familjen och visst visade det sig att alla hade råkat ut för samma trakasserier från stallägaren. Dem ändrade på regler lite hur dem ville och man fick anklagelser för varenda sak som hände i stallet.
Jag försöker verkligen att undvika att ställa krav för att jag inte vill vara till besvär och för att jag inte vill hamna i otrevliga situationer med stallägaren och jag förstår att man som inackorderad inte kan kräva mer än det som står i avtalet men det som står i avtalet ska också följas och man ska inte behöva försvara varför man håller sin häst si eller så. Exempelvis, jag har fått mängder med spydiga kommentarer från stallägare om att min häst enbart äter torrhö trots att det står i avtalet att han ska äta torrhö för att annars kommer han få stora problem med magen och en del har t.o.m gett honom hösilage i smyg för att dem ”ska” minsann visa att han visst kan äta hösilage. Vi köper gladeligen torrhö till honom själva. Vi har försökt med så mycket för att få ordning på hans mage och vissa saker hjälper men inte helt så han har perioder då han är bättre och sämre i magen, hans allmäntillstånd påverkas inte och enligt veterinärer mår han inte dåligt av det och det kommer inte försvinna, han är 28 år och har varit så minst halva sitt liv, även hos tidigare ägare. Man vågar knappt ta upp något till en del stallägare för att man vet att dem tar allting som påhopp även om det bara handlar om att man vill veta något om sin häst. Givetvis finns det många bra stallägare och jag vill poängtera att i de stall där jag har stått har alla i stallet råkat ut för dessa saker så det handlar verkligen inte om mina krav utan om en sjuk hierarki som finns i många stall. Tyvärr kommer en del stallägare med direkta påhopp ofta. Det jag dock stör mig pop är att det är så accepterat inom hästsporten och att inackorderingar inte får prata om det utan att anses som allmänt besvärliga människor medan stallägare får raljera över dåliga inackorderingar som dem vill. Givetvis ska man även få prata om problem dåliga inackorderingar men det måste vara ömsesidigt och vi måste arbeta bort dessa sjuka hierarkier som finns på vissa ställen i vår sport. Jag förstår att det är tufft att ha en gård med inackorderingar men det är också ett val man gör och alla nästa har behov även inackorderingarnas. Det är verkligen en balansgång att inte ställa för höga krav och tillgodose sin hästs behov.
Sen insåg jag att det kanske var en överdrift med att många stallägare har kommenterat det där med torrhöt. Jag har inte flyttat så mycket men faktum är att det är en sak stallägare brukar hänga upp sig på och det är ändå ett antal som kommer med spydiga kommentarer och ska bestämma vad min höst ska äta etc. Sen så ska man som sagt givetvis ha respekt för stallägare också.
Har också haft två höätare, (inte samtidigt) båda fick svår diarré av även det torraste hösilaget, med kolik som följd. Känner igen mig till tusen. Har också fått köpa hö själv, utan prisavdrag på hyran där silaget ingått, och glatt betalat den extra kostnaden och haft det extra arbetet, men det skulle ändå ifrågasättas ständigt. Plus andra som bara skulle ”låna” en tuss vanligt hö och se hur deras hästar ställer sig till det. Tro mig, INGEN idag låter sin häst äta vanligt hö utan att det är 100% måste och befogat. Det är dyrt som tusan, mycket arbete, svårt att förvara (har stått i stall där jag inte fick förvara det), det snos gärna tussar av andra och det är väldigt meckigt att handla åt en häst bara.
Jag håller med! Min häst är allmänt känslig i magen (dock inte haft kolik som tur är) och för hans del kan det månader för hans mage att bli återställd så jag blir förbannad när folk ska hålla på att lägga sig i vad han ska äta. Ingen köper torrhö och är så noga med vad hästen äter för att det är kul. Man känner sig bara jobbig av att ständigt vara den som tjatar om att hästarna inte får äta hösilage i hagen eller att man måste göra foderbyten försiktigt.
Min och några få hästar till är dem enda i mot stall som står på box. Jag får en del kommentarer om att lösdrift är bäst o.s.v. Hur lätt tror folk det är att ha en (ranglåg, gammal dessutom) häst som inte kan äta hösilage på lösdrift som inackorderad när man knappt kan hitta en stallplats (än mindre komma med fler krav) alls åt den undrar jag.
Du belyser också många problem som jag råkat ut för och precis som du skriver så är det inte ett ensidigt bekymmer utan både stallägare och inackorderade kan bidra till allt från mycket dålig stämning till rena trakasserier och annat trist.
Vad gäller stallägare börjar jag undra om det ibland inte har väldigt mycket med ekonomi att göra?
Man BEHÖVER ha inackorderade för att klara ekonomin men retar sedan ihjäl sig på allt vad det innebär för man VILL egentligen inte ha folk där eller så har man från början inte gjort en vettig affärsplan vilket resulterar i att den tänkta vinster uteblir om man inte börjar mygla med en massa som drabbar hästägarna?
Jag vill ju själv absolut inte ha ”folk springande på Ryhus” så den biten fattar jag men har man tagit på sig att HA inackorderingar så får man ju sköta allt korrekt och inte som vissa mobba, få utbrott, säga upp folk bara för att osv.
Jag vet också stallägare som vill lägga sig i allt möjligt, ibland måhända av välvilja för att hästägaren ÄR okunnig men den inblandningen uppskattas verkligen inte alltid och är inte den man betalar för.
Ett stort problem som jag redan tagit upp är att en häst är ett jäkla stort djur som man inte bara kan ta under armen och gå hem med om det skiter sig med stallägaren och därför uthärdar en del allt möjligt för att inte bli utsatta.
Det kan säkert ha en del med ekonomi att göra men jag får också känslan av att vissa söker sig till ridsporten och till positioner som exempelvis stallägare för att dem har behov av att spela någon typ av maktspel. Vissa är nog också väldigt osäkra. Jag själv kan inte helt förstå det där med att man skaffar inackorderingar av ekonomiska anledningar eftersom inackorderingarna faktiskt kan flytta när som helst. Men jag vet att det görs och jag förstår om det handlar om större stall me fler faciliteter men jag har exempelvis aldrig stått i ett stall med ridhus.
Jag förstår också det där med att man kanske inte vill ha folk springandes på gården men jag håller med dig om att har man tagit på sig inackorderingar får man vara sjyst. Sen tycker jag inte att stallägare kan förvänta sig att det är helt perfekt på gården när man har inackorderingar. Givetvis ska inackorderingarna göra sitt bästa och inte förstöra men det kommer hända att hyresgästerna missar lite när man sopar eller något annat som kanske inte är hela världen men där inte alla är flexibla.
Sen angående det där med stallägare som lägger sig i det allt så anser jag i alla fall att man som stallägare måste lite på sina inackorderingar vad gäller vården av deras häst. I vissa fall kan det vara bra att ge råd men då måste man vara väldigt försiktig och se till att inackorderingen är mottaglig för det, inte bara köra på som att dem egna orden och åsikterna är sanning. Sen när man har gett råden bör man backa och aldrig gå till handling med en annan människas häst. Man har ingen aning om varför hästägaren tar dem beslut den tar.
Ger jag min häst hösilage eller något annat som påverkar hans mage negativt exempelvis kan det ta flera månader innan hans mage blir återställd, därför är jag jättenoga med vad han äter (även med sådant som för andra hästar är bra för magen) och blir upprörd när folk försöker få i honom sådant han inte tål eller för den delen hackar på mig om att han är dålig i magen eller äter torrhö. Han har haft dem här problemen hela livet och jag kämpar jättemycket för att det ska vara så bra som möjligt. Det här är något som de flesta stallägare inte verkar förstå och tycker att dem kan ge honom mat han inte tål i smyg eller för den delen skita i att ge honom sådant som är bra för hans mage.
Nog är hästar stora djur och det är inte så att man bara kan flytta dem i en hast direkt!
Jag vill tillägga att vad det gäller det här med att lägga sig i/hacka som stallägare anser jag inte att det är okej att göra det mot en person som är exempelvis tonåring heller så länge inte tonåringen gör något som verkligen inte är okej mot hästen eller håller på att hamna i en farlig situation. Ålder är också en aspekt i det hela.
Viktig aspekt!
Jag vet tonåringar som velat ha med sin förälder till stallet som ”skydd” mot taskig stallägare.
När föräldern var med vågade stallägaren inte hacka …..
Ja, jag tror (eller vet i en del fall) att stallägare tänker att det är bra business att ha inackorderingar. Man har ärvt en gård, investerar i ett ridhus, avsätter lite hagmark, vad kan gå fel? Ett problem tror jag är att eftersom det inte genererar tillräckligt med pengar måste stallägare jobba varje dag, året runt utan avbytare, och blir trött på skiten. Också pga den befogade kritiken om undermåliga hagar, dåligt foder, dålig staketskötsel osv. Sedan blir en del hemmablinda efter ett tag och ser inte allt som behöver göras för att upprätthålla standarden. Eltrådar ligger; det harvas inte, och trasiga boxinredningar ersätts inte. Och för att få lite lönsamhet drar man ner på grovfoder (väger inte utan kastar bara in på måfå, lite under tänkt)
Men det finns otvivelaktigt många konstiga hästägare också, speciellt bland billigare hästraser (långt ifrån alla och jag har en billig hästras själv, så ingen tror att jag drar alla över en kam). Två typexempel märks särskilt som jag stött på sååå många gånger i billigare stall och hemma hos mig:
1. Tonårsdotter får häst efter år av tjat. Föräldrarna kan inget om hästar. Tonårsdotter rejsar runt på åkrar/ vägar och skrämmer slag på andra ekipage hon möter, gör sig osams med andra i stallet eftersom ingen annan uppskattar att möta en skenande häst, tar med en massa kompisar som skriker i stallet, skrattar hysteriskt, kommenterar när hästen släpper sig och hur illa det luktar, röker precis utanför stallsörren, skrikpratar i mobil, även vid hästhantering och stämningen är tryckt i stallet. Efter ett år kommer tonårsdotter på att killar är roligare och … försvinner. Kvar står hästokunniga föräldrar som försöker sälja hästen, men ingen vill köpa en sönderstressad häst som sticker mest hela tiden, för att den är van vid det. Hästen slaktas, alla i stallet mår dåligt över hästens öde och känner sig skyldiga till att inte räddat den.
2. Trebarnsmamma utan egentlig utbildning inom sjukvården (dvs inte stor ekonomi) vill skaffa häst och släppa barn och hem. (Finns många bra exempel också, bl a min kompis, men de är inte lika vanliga enligt MIN erfarenhet, andra kan ha annan) Det går bra ibörjan, intresset från mamma och barn är på topp. Sedan kommer vintern, då tycker inte ungarna att det är kul längre. Och så behöver största ungen en ny vinterjacka, så det får dras in på skoning den här månaden. Sedan behöver mellanungen ny bandyutrustning, så då kan inte hästen vaccineras i tid, och föresten blir nog hyran lite sen också. Nästa månad vill stora ungen börja på ny hobby och måste skjutsas dit, så då kan mamma inte ta hand om sin häst den dagen. Månaden efter vill minsta barnet också börja på aktiviteten, så då försvinner en dag till. Nu har hästen slutats skos, trots att den stapplar fram på grusvägarna och är ömfotad till tusen. Men boots är för dyra. Det finns inte pengar till rätt mängd grovfoder, för ungarna blir större och kostar mer, så hästen blir smalare och smalare. De andra i stallet klagar. Hästen får kolik, men den är inte försäkrad för att täcka en bukoperation. Som tur är klarar den sig med veterinärhjälp (jourtaxa) hemma. Nästa månaden uteblir stallhyran för pengarna behövde gå till Jordbruksverket. Mellanbarnet börjar på fotboll och det är träning tre dagar i veckan plus match på helgen, ont om tid att ta hand om hästen, så stallkompisarna får rycka in. Hästen behöver kolla sina tänder sedan månader tillbaka, men det finns inga pengar, stallkompisarna samlar. Tillslut tar stallkompisarna mer hand om hästen än ägaren. Det pågår alldeles för länge och stallkompisarna blir mer och mer irriterade. Slutligen skänks hästen bort, tack och lov, men de flesta i stallet är trötta och slut och har investerat tid och pengar på en häst som inte är sin.
Dessa påverkar stallkamraterna, sedan förstår jag att träningsfolk i dyra stall ibland är jobbiga för stallägaren med alla krav.
Nej, det är svårt att dela stall, men som sagt, jag tycker inte om att vara själv heller. Och eftersom jag inte har ridhus (traileravstånd) och bara ridbana är klientelet som vill stå hos mig inga träningsnarkomaner som (oftast) behandlar sin häst som en kung. Därav ovanstående erfarenheter. En passus, jag vet, hoppa över om det inte intresserar. Och nota bene, ovanstående gäller inte alla.
Usch ja, känner igen likartade varianter av det du beskriver. Tyvärr. Stött på många hästägare genom åren som, oaktat ekonomi, inte haft TID för sin häst och bara det är sorgligt och galet på många olika vis.
Ska man tex stå i stall med ”frimärkshagar” måste man ”rasta” hästen ordentligt varje dag- det är min åsikt. Många har egentligen bara tid med häst 3-4 gånger i veckan men ska lik förbannat ha häst och vill inte ha medryttare.
Hästen blir svårriden pga så lite motion, då känns det ännu tråkigare/ jobbigare att rida, man hoppar över ännu fler ridpass och så är den onda cirkeln igång.
Vad gäller att tjäna på inackorderingar har jag berört detta massor av gånger; min bestämda åsikt är att ytterst få kan ha en vettig lönsamhet om man sköter allt som det ska och dessutom vitt.
När jag var tonåring hade jag en sommar häst i ett stall där stallägaren var så black för det mesta att han fick åka och köpa tiotalet halmbalar åt gången av grannen. Räckte ju bara några dagar, sedan var det tomt igen….
När vi nu diskuterar ”dåliga” stallägare känner jag mig själv så pass att jag vet att jag säkert inte alls hade varit en populär sådan. Jag hade retat mig för mycket på allt som hästägare kan få för sig att hitta på (sett det under +30 år) och jag hade inte kunnat vara tyst plus att jag hade blivit sur eller förbannad. Så för allas trevnad är det bäst att jag är ensam i mitt stall ha ha!
Ja, att ha häst tar ofantligt mycket tid OCH pengar. Och det är om djuret är friskt. Blir det sjukt kan det sticka iväg hur mycket som helst. Har haft häst under universitetsåren på csn, så jag säger inte att man som fattig eller uppbokad inte ska ha häst, men man måste ha buffert, alternativt backning. Vilket en del inte verkar tänka på.
Vad gäller tid… ja, det tar kopiöst med tid och har man en ganska oriden … ja, billigare hästras (återigen, har en egen, inget dåligt i hästraserna), i ett stall ute på landet utan bussmöjligheter kastar sig inte medryttarna över en, vilket många nyblivna hästägare tror, dvs, har man inte helpension för hästen får man vackert pallra sig ut sju dagar i veckan. Oavsett sjuka ungar, deras fritidsaktiviteter, sin hälsa, släktkalas osv.
Det tar ofantligt mycket tid och pengar. Sen så kan jag köpa att man inte åker varje dag men då måste man ha fullservice eller hjälpas åt med någon alternativt vissa lösdrifter där man hjälps åt med pass etc. och man då även hjälps åt med tillsyn så att hästarna mår bra etc. Jag kan t.o.m köpa att man köper/har en häst som man inte rider alls för att hästar är så fantastiska djur och man gör andra saker med den men då måste man köpa rätt häst för det och hitta ett stall där hästen får gå i tillräckligt stora hagar där den kan röra sig tillräckligt mycket. Sen får man aldrig tumma på att hästen ska ha veterinär, hovslagare etc. när den behöver det. Sen så håller jag med om att det är ett problem med hästägare som inte har ekonomi till det. Jag har sagt att till nästa häst vill jag kunna sätta undan minst 100 000 till ev. veterinärräkningar eftersom jag vet att det kan dra iväg och jag vill inte stå där och tvingas avliva en häst för att jag inte har råd att betala. Jag har sett hästar stå med kolik i fem dagar utan att veterinärer kommit ut och hästar som fått avlivas till följd av detta.
Det värsta jag har sett handlade dock inte om människor som hade bristfällig ekonomi. Min mamma hade en ponny som var född hos henne och var jätteduktig på både hoppning och dressyr (c-ponny som hoppade 140cm vid något tillfälle). Mamma lånade ut henne till sin svägerska och bror för att deras barn skulle lära sig rida på henne. Hon skulle inte tävlas och fokuset skulle ligga på dressyr och uteritter. Mamma tyckte enbart att dem skulle hoppa någon gång då och då för variation och skoj eftersom hon inte tyckte det var viktig att visa hur duktig hon var utan det viktiga var hållbarheten hos hästen. Hästen bodde där i fyra år och det gick väl bra men sista tiden blev mamma lite ouppmärksam. Det var hennes bror, hon litade på honom. Sen började hon märka att något inte stod rätt till och en kväll ringde dem och sa att hon fick fyra timmar på sig att hämta hästen innan dem skulle sluta ge den mat och vatten. Mamma fick i panik leta rätt på transport och åka fem timmar och hämta hästen. Det visade sig att dem hade åkt land och rike runt och tävlat varje helg. Hästen hade blivit halt och dem hade skitit i det så att hon hade hade 47 inflammationer i lederna, och hästen stegrade sig när man kratsade hovarna. Veterinären sa att hon aldrig hade sett något liknande och att det aldrig skulle gå. Sen hade dem snålat på maten. Dem hade använt henne som tävlingsmaskin och det är enligt min erfarenhet tyvärr rätt så vanligt. Mamman hade tydligen gjorde likadant mot sin storhäst. Nu pratar vi om människor som var mångmiljonärer, alltså kunde dem betala veterinärräkningarna, ändå behandlades inte hästarna som kungar tyvärr. Det tog två år innan ponnyn var helt återställd men hon levde tills hon var 28 år och reds i dressyr fram till sista veckan. Många skulle nog säga att mamma gick för långt men ponnyn överlevde och fick 10 bra år till från att hon blev helt friskförklarad och även sista tiden med skadorna var nog helt okej.
Det här är en av anledningarna till att jag inte vågar sälja och knappt låna ut mina hästar idag utan dem får hänga med mig tills dem går bort av ålder trots att dem kostar mig hur många tusenlappar som helst. Jag vågar inte ta risken att något liknande ska hända dem.
Jisses vilken historia! Ryyyys!
Även jag har haft häst som student med studielån (köpte min första häst då) men så jobbade jag också häcken av mig med stallskötsel så att jag inte hade någon stallhyra.
På tal om det här med hästägare och ekonomi. Min mamma som hade häst i många år fick sin första häst som 12-åring. Det var en traumatiserad D-ponny (arab/welsh) som hon sparat ihop till själv, hon var dessutom dräktig. Min mormor och morfar ville inte försörja henne så mamma fick börja jobba utanför skolan och sen hitta en gammal bondgård där hon kunde stalla upp hästen och sköta alla pass själv. Hon var i stallet ca 3 gånger/dag i många år under den här tiden. Ponnyn var hennes från 9 till 32 års ålder då hon gick bort. Hon fick två föl hos mamma, ett som flyttade och ett som blev kvar resten av livet. Vårt lilla sto som var utlånad och blev så skadad. Bara ett exempel på hur det kan se ut när någon tar sitt ansvar både ekonomiskt och på andra sätt trots bristande förutsättningar. Sen har min mamma absolut inte alltid varit den perfekta hästägaren men det här tyckte jag ändå var väldigt starkt.
Visst är det en ryshistoria med vårt lilla sto men man får titta på helheten på hennes liv och då var det bra. Utöver den perioden i hennes liv hade hon nästan ingen skada/sjukdom alls under hela livet. Jag kan dock säga att mamma har inte haft någon kontakt alls med sin bror och svägerska sedan dess.