Jag har ”alltid” varit emot att man ger hästar (och hundar för den delen) godis i tid och otid.
Och tiggande djur finner jag ganska irriterande, framför allt när det ibland går till rejäl överdrift och hästar nafsar efter människor i hopp om få något gott.
Men som jag skrev i en kommentar härom dagen är det uppenbarligen så att när fan blir gammal blir han religiös för plötsligt får Frenchie ”hästgodis” (riktigt eller tex morötter men aldrig socker) i tid och otid. Efter ridpasset, vid haghämtning, när jag lastar….jisses…det är ingen ände på det.
Det komiska är att hästen är lätthanterad som en fjäder så det behövs definitivt inte som en muta, jag bara VILL ge honom det . Den stenhårda Birgitta har med andra ord gone soft ❤️…..eller ”bara” insett att man inte alltid behöver vara så rigid?
Sockerbitar är jag fortfarande allergisk mot; det är för mycket…tja socker helt enkelt…och dessutom blir det ibland geggigt i fickorna men annat kan man absolut hitta i mina kläder numera och i foderkammaren och hästarnas krubbor definitivt.
Tiggande djur tåler jag fortfarande inte men ingen av mina håller på med sådant (ja…även den lille får ”så klart” godis ibland) och skulle jag märka sådana tendenser skulle jag omvärdera min generositet….trust me.
Hur resonerar ni vad gäller godis och ger ni det och i så fall i vilka sammanhang?
Kan absolut känna igen mig. För 20 år sedan hade jag inte en morotsbit i fickan… Tror kanske för egen del att det har att göra med att med erfarenhet kommer en ödmjukhet inför att hästen faktiskt VILL jobba och anstränga sig för mig. Just för att han vill. Inte för att han ”måste”. Och då vill jag tillbaka visa att jag uppskattar honom. Högst troligt hade kanske en klapp på halsen räckt. Jag vet inte. Men jag ger också.
Jag ger hellre socker än hästgodis. Godisbitarna kletar liksom fast i tänderna och eftersom de innehåller en hel del socker de också så känns det värre för tänderna än sockerbitar som löses upp snabbt.
Jag ger godis, är som en levande godisautomat haha.
Fast liiite bra kan det vara också… min ena var riktigt svår i uppsittningen när jag köpte honom, och där har vi numera en fullt fungerande rutin med hjälp av sockerbitar:-)
Jag tycker inte om ”munniga” hästar som skall slafsa och nafsa på en, så om hästen är lite matmotiverad av sig så tycker jag den bör få godsaker enbart i krubban. Vissa hästar bryr sig ju inte så mycket om godsaker och blir aldrig sådär påflugna, då kan de väl få en liten morot ur handen ibland. Det är nog väldig individuellt både hur hästen är och vad man själv ”tolererar” eller uppskattar.
Slantade morötter! Skulle inte klara mig utan det. Invirade i plastpåse håller de ganska länge i fickan, och så blir det inget kladd. Som klyftade äpplen… Hästarna äter inget köpegodis, knäckebröd eller socker. (Deras val, inte mitt!)
Jag tränar hästarna mycket för hand och då används alltid morötter. Hovis, veterinärbesök, komma när man ropar, ta på sig grimma… En morotsbit VID RÄTT TILLFÄLLE har gjort all inlärning så mycket enklare. Att nafsa och tigga har aldrig varit tillåtet, och aldrig varit något problem. Jag kan ha morot i fickan utan bråk, de vet att jag delar med mig om de INTE bråkar!
Nu har jag eget stall, men om jag hade hästarna där det sprang många människor skulle jag inte tillåta godis. Jag minns hästarna på ridskolan som liten, och rackarns vad nafsiga de djuren var. Bara för att folk stoppade i dom godis i tid och otid.
Jag hade ju häst inackorderad på stor ridskola i ca 20 år.
Minns hur min ena häst stod och såg vacker och snäll ut när barn passerade med sina små påsar.
Han stod bredvid en stor drummel som bankade i boxdörren medan min häst bara stod blickstilla. Gissa vem av dom som fick godis 🙂 !
Nu gjorde det ingenting för han blev aldrig tiggig, annars hade det varit mindre kul så mycket folk som sprang där.
Har alltid morötter i stallet o hästgodis i ridhuset.
Ingen tigger…
De mest matfixerade på denna gård är katterna.
O de får endast torrfoder 2 ggr per dag.
Ha ha. Samma här.. just det, när Fan blir gammal..
Morötter i bitar i varenda ficka på kläder som används i stallet. Ibland undrar sambon vad för något märkligt skrumpet som kan ligga på golvet, då är det en kvarglömt hoptorkad morot som fallit ur byxfickan.
Hade unghingst förra året, det var supereffektivt att använda morot, tog tre dagar sen var han den som lydigt kunde lämna mamma och övriga i hagen och vara den som blev först intagen till stallet. Blev det stopp så bara fram med en lockande morotsbit.
Sen har jag blivit just det där, att liksom ge bara för att.. det har kommit senaste åren. (Jag tror jag skyller på Carl Hedin .. för han visar ofta att han ger sina djur gottis.)
(Hade min unghingst visat tiggande eller andra otrevliga fasoner hade jag slutat med morot..)
Jag är heller inget fan av att ge sina hästar godis jämt och ständigt utan anledning. Visst kan jag ha en morot i fickan någon gång då och då men inte hela tiden. Jag tål ändå en del tiggeri och tycker också det är okej så länge det håller sig på en hållbar nivå men ger man godis (morötter, äpplen godis eller vad som helst) hela tiden är jag rädd för att tiggeriet blir ohållbart i hanteringen av hästen.
Sen kan man givetvis träna med godis men då har man kanske ett tankesätt och metoder för att förhindra att tiggeri blir ett problem. Exempelvis kan man ge olika signaler till hästen när det är träning så att den inte förväntar sig godis annars etc.