Skrattar för mig själv; hästägare i USA har ”sett ljuset” med IKEA-påsarna!
Finns det ett stall i Sverige som inte har dessa sedan ”tusen” år tillbaka? Think not…
Hej och välkommen! Jag heter Birgitta, är 58 år och har ridit sedan jag var 15. Jag bor med min man, vår hund Molly och min häst Frenchman på en gård vid Björnstorp i Skåne. Hos oss bor även en 19-årig varmblodstravare, ett sto jag kallar Bibbi och som agerar hagsmycke och sällskap åt Frenchie. Mitt stora intresse är dressyr och jag köpte Frenchie, 13 år i februari 2022 som min nya tävlingshäst i denna gren. På bloggen berättar jag framför allt om mitt liv med djuren. Dessutom tar jag dagligen upp olika diskussionsämnen, både kring hästar och annat och vill gärna veta vad just DU tycker.
Posted
Skrattar för mig själv; hästägare i USA har ”sett ljuset” med IKEA-påsarna!
Finns det ett stall i Sverige som inte har dessa sedan ”tusen” år tillbaka? Think not…
Bloggen drivs sedan flera år tillbaka och med dagliga uppdateringar där du får läsa om min vardag med djuren men också om sådant som jag tycker är bra, dåligt, galet eller som jag förundras över i både häst och hundvärlden (och ibland också i den “vanliga människovärlden”).
Du kommer förhoppningsvis att bli både road och oroad, provocerad och lära dig en massa nytt; både av mig och mina kloka läsare och du är mer än välkommen att själv lämna dina avtryck på bloggen.
Vad använde man innan dessa påsar kom? Jag vill minnas att vi mer ”höftade” vid fodring back in the days… Kan inte minnas någon våg jag använde iaf.
Tills vi började använda hösilage och enbart hade småbalshö på ridskolan höftade vi vilket också var lättare med den typen av stråfoder.
Och att stå och väga foder till +60 hästar hade tagit för lång tid (så vi vägde inte allt sen heller ha ha).
Jag vill minnas att när jag hade ”kvällen” ibland funderade på hur dålig jag var på att uppskatta vikt…
Vi vägde upp höet i en sån där rund grön trädgårdsplastkorg som hängde i ett snöre i vågen. La utanför boxarna på golvet eller la in direkt i boxarna. Klart bökigare men torrhö i hårdpressade småbalar var ju lättare att hantera än hösilage onekligen.
När jag var liten hade vi köpta (små) höbalar som man räknade i ”kakor”! En hökaka vägde ett kilo. För att få ett halvkilo vek man kakan på mitten som ett pappersark, den delade sig oftast riktigt fint rakt över.
Efter det blev det löshö i egen regi och då snurrade man höet på hötjuga. Som spagetti typ! Gjorde man rätt så satt höet kvar utan spill medans man bar tjugan över axeln. Jag lärde mig tekniken och jag lärde mig väga det på tjugan utan våg MEN attans vad det slet på nacke/övre delar av ryggen. (Lyckades köra hötjugan i benet en gång också… Aj aj aj!)
Sen kom ju de här lätta ”gafflarna” i plast. Enklare för armar och rygg, inte lika vasst och farligt! Har fortfarande löshö men kör det i lövkärror på hjul. Bär aldrig i kassar, det blir för tungt för ryggen.
Har på senaste åren slutat bära UT mat åt djuren. Det är bökigt och blir mycket spill. Behöver de extra mat förutom det i hagen så får de gå IN och ta sig själva. (Nej, det är ingen lösdrift, det är jag som öppnar/stänger dörren!)
När man tänker efter så innebär hästlivet ett himla bärande, kånkande, dragande. Kanske dags för IKEA att uppgradera sin kasse till något självgående, jag tror det skulle bli succé direkt!
Känner igen det där med hökakorna.
Jobbade extra på stor ridskola i massor av år.
Jag konstaterade för många år sedan att nästan allt i livet och inte bara hästlivet handlar om rengöring av olika slag.
Vi rengör hemmet, oss själva, bilen, trädgården osv. Konstant.
Förutom detta är hästlivet många gånger ett släpande ja. Ibland för att vi hästmänniskor vägrar att tänka i nya banor utan gör som vi alltid har gjort. Ffa i mindre stall.