Efter vad som kändes som en evighet (läs: 2½ timme efter utsatt besiktningstid) blev jag äntligen uppringd av veterinären och fick veta att allt gått bra :)!

Så…för att gör en lång historia kort blir det köp!

Det känns fortfarande lite overkligt men väldigt skönt- jag hade verkligen blivit otroligt besviken om jag var tvungen att kasta mig ut i hästköpardjungeln igen.

Som jag har nämnt flera gånger tycker jag att hela grejen med att köpa häst är ett ganska stort lotteri- det finns så många parametrar att ta hänsyn till och så mycket som både kan gå snett och som kan visa sig vara helt annorlunda än vad man trodde vid köptillfället.

Hade jag tex vetat att Kreon skulle bli så otroligt jobbig på framridningarna när jag red TROR jag inte att jag hade köpt honom.

Nu uppvägde ju den fantastiska ridkänslan jag hade 95 % av alla dressyrpass hemma ”allt”, även hans mupperier när man red ut men som sagt; hade någon berättat att jag inte skulle kunna tävla honom så som jag ville på 2 år så misstänker jag att jag ÄNDÅ hade ”backat” då han ju främst köptes just för tävlingsändamål- precis som denna häst.

Det var ju samma sak med Archie för övrigt- han köptes också som tävlingshäst men var bara sutten på kanske 10-15 gånger när jag köpte honom.

Han blev ju en riktig tävlingsmaskin som unghäst med mängder av rosetter och motsvarade alla mina förväntningar och fler därtill DÅ men när det sedan blev dags att ta klivet upp till medelsvår så la han av.

Den häst jag köper nu har faktiskt redan gjort några starter i medelsvår dressyr och visat FÖR MIG i alla fall några ganska viktiga saker: den kan byta och den går att tävla :)!

Sedan är det inte så att denna häst bara har gått sina program utan att lyfta ett ögonbryn (som Zack tex)  men den är bara 6 år och den har blivit mer och mer bekväm med tävlingssituationen som jag uppfattar dess resultat mm.

Jag kommer absolut inte att tävla några medelsvåra klasser på läääääänge med detta djur- den ryttare som ridit hästen i ca 1 år är dels en skickligare och långt mer rutinerad dito än jag och dessutom har hon som sagt haft nästan ett år på sig att komma dit vilket ändå är otroligt bra på en så pass ung häst enligt mig.

Fördelen är att inte  behöver  ”börja om från början” med denna häst och det är mycket därför jag köper den- inte för att det är den finaste häst jag suttit på (det är Kreon…), eller för att folk kommer att tappa hakan när de ser honom för sååå fantastisk är han inte :).

Men förhoppningsvis en good enough häst för det jag vill (tävla upp till MSV A) och förhoppningsvis utan en massa tråkiga överraskningar på vägen.

Vi  får se vad som händer; att ha häst är som sagt ett lotteri och jag kan bara HOPPAS att jag genom ett klokt och genomtänkt val inte har dragit en nitlott :)!

Hästen kommer förresten till mig i slutet av månaden- nu ska jag börja med att ringa runt till lite olika försäkringsbolag och jämföra villkor.

Om de 3 främst placerade i en LA:3 har ridit på 75 %- är det ett tecken på att de egentligen är ”överkvalificerade” eller på att domaren ”ligger högt i skalan”?

Igår när jag var och tävlade tyckte jag att arrangören (Stensäters ryttarförening) hade flera ”grepp” som jag ansåg vara trevliga och omtänksamma och som kanske kan inspirera andra arrangörer till att göra något liknande.

För en del grejer kostar liksom inte särskilt mycket i reda pengar men kan ändå skapa en trevligare stämning och kanske göra att man nästa gång man väljer mellan två tävlingar väljer just denna.

Redan några dagar innan själva tävlingen fick jag via mail en förfrågan om jag ville välja musik till min ritt, musik som skulle räcka i 7-8 minuter.

Detta var helt frivilligt (jag valde två lugna låtar med Michael Jackson) och tyvärr strulade tekniken under tävlingsdagen så jag fick rida till Abba i stället 🙂 men idén som sådan tycker jag är sympatisk och som sagt- det är helt frivilligt.

Väl på plats fick jag en lapp där jag informerades om att man bjöd alla ryttare på fri dricka vilket jag VERKLIGEN uppskattade- man blir som bekant ganska törstig av att rida i ridhus i sommarvärme.

På förra tävlingen köpte jag burkläsk för 15:– burken och det blir snabbt pengar av detta om man ska rida två klasser och solen gassar.

Sedan hade man ett lotteri där ens startnummer var lottnumret- jag åkte hem innan dragningen men tycker ändå att det var en trevlig idé som inte heller den behöver kosta många kronor.

Alla dessa trevligheter fick mig att fundera över varför inte fler arrangörer gör något litet extra för ryttarna och/ eller publiken- många dressyrtävlingar är ju nästan som ”begravningar” med bara de närmast sörjande och där folk vill åka hem så fort de bara kan.

Kanske kunde man locka mer publik och få de tävlande att stanna längre genom bara några enkla ansträngningar eller vad tror ni?

Höbaren där fri dricka delades ut till ryttarna medan hästarna fick äpplen.