Sitter och läser ett inlägg om galoppombyten på nätet och slås än en gång av hur ”orättvist” det är med dessa, de som skiljer agnarna från vetet känns det som ibland.
 
För så uppfattar jag nog bytena lite; det är dom som många gånger avgör om man någonsin tävlingsmässigt kommer vidare från lätt till medelsvår klass.
 
Och medan jag också tycker att det inte är så vanligt att folk berättar om hur svårt deras häst hade för att lära sig skänkelvikning (undantaget Archie…suck….) , ryggning eller till och med skolor så hör jag relativt ofta att folk har problem med inlärningen av galoppombyten.
 
Sedan är väl en svårighet att man kan göra något som LIKNAR tex  en skänkelvikning medan man lär hästen att göra den mer och mer korrekt men ett byte är liksom ett byte, det ”enda” (och det är ta mig tusan verkligen ingen liten sak) är om bytet är lite eller mycket orent (om hästen byter ett halvt eller helt efter bak som man säger ibland.
 
Sedan finns det så klart en skillnad på KVALITÉN på bytena men det är som sagt ändå så att hästen antingen byter eller inte- det finns inget mittemellan på samma sätt som en sluta med mycket svag böjning och/ eller tvärning eller en ryggning som är sned och ovillig men dock fortfarande en ryggning om än dålig.
 
Hur som helst så funderar jag på hur otroligt olika hästar lär sig att byta, av vilken orsak det än må vara och där är det banne mig inte bara ryttarens skicklighet/ oskicklighet som avgör.
 
Jag vet duktiga ryttare som haft svårt för att lära vissa hästar att byta medan oskickliga dito inte haft några problem med att lära sina hästar samma sak.
 
Så idag undrar jag om ni har lust att delge oss andra era erfarenheter kring bytena.
 
Byter din häst? Var det lätt eller svårt att lära hästen detta? Svårigheter du hade på vägen?
 
Själv har jag haft en blandad kompott av ”byteshästar”.
 
Heron var nog ganska trögfattad (balanserad?) så tillvida att han kunde gå i förvänd galopp härifrån till Göteborg.
 
När han hade hoppat i princip en hel 130-bana på tävling i förvänd galopp (!!!) sa ”folk” till mig ”nu MÅSTE du lära honom att byta” och det lyckades ju till slut.
 
Heron kunde sedermera byta ner till vartannat så polletten ramlade ner sent omsider kan man väl säga.
 
Décimas byten vill jag knapp tänka på; de var en starkt bidragande orsak till att jag sålde henne även om hennes tungfel var huvudorsaken.
 
Varken jag eller min tränare på den tiden lyckades få djuret att byta rent i alla lägen utan det var verkligen en salig blandning av rena, orena och ”ett halvt-efter-bak”-byten och man visste oftast inte vilket byte man skulle få och kände inte skillnad mellan de ”halvt-orena” bytena och de som var rena.
 
Jag tog hjälp av en annan duktigare ryttare också och vi slet med bytena i flera år men det blev aldrig bra.
 
Archie lärde sig att byta relativt lätt och ”halvhyfsat” men sparkade bakut som en dåre i bytena åt ena hållet ganska länge vilket gjorde att man ofta fick världens ryck/ knyck i ryggen av dessa- inte så behagligt.
 
Eftersom han hade så svårt med så mycket annat tränade jag inte på just bytena så mycket med honom och tävlade aldrig på den nivån.
 
Muppis är den häst som hittills haft lättast för att lära sig att byta- gissningsvis beroende på 3 faktorer:
1. hans utmärkta balans
2. en väldigt bra galopp
3. att jag tog hjälp av en duktig ryttare (Mini) direkt
 
Trots detta blev det en del bakutsparkande och tvära sidohopp medan vi jobbade med bytena i början men sett till Kreons humör på den tiden och vilka bekymmer jag sett hos ANDRA hästar så vill jag ändå påstå att vi kommit lindrigt undan så här långt.
 
Nu byter djuret oftast klockrent åt ena hållet och svajigt men rent åt det andra och utan upprörda känslor varken före eller efter bytet och med tanke på hur lite vi tränat på detta så tycker jag att det är helt ok även om vi inte är redo att visa upp dom på tävling.
 
Men som sagt; hur har det varit med era hästar? BERÄTTA! 

Ja, det är inte bara av ”barn och fulla” man kan får höra sanningen utan även av undertecknad.

Inte alltid så populärt givetvis och jag försöker att tänka mig för även om jag inte heller ljuger bara för att vara snäll.

Frågar någon efter min åsikt får personen vara beredd på att få den också- även om vi inte tycker likadant, sedan finns det så klart olika sätt att leverera ett budskap som mottagaren kanske inte vill höra (fast den påstod motsatsen ha ha).

Ljuger gör jag aldrig; om inte annat så av den enkla anledningen att min erfarenhet är att en lögn ALLTID kommer fram, kanske inte idag eller ens imorgon men absolut säkert nästa vecka, om några månader eller flera år. Och då blir det så pinsamt när folk ska försöka trassla sig ur konstigheter de sagt…

Jag har ibland varit ”brutalt ärlig” när alla andra stoppat huvudet i sanden och det kan som sagt uppfattas på olika vis.

Alla uppskattar inte en sanningssägare även om vissa tycker att det är bra att någon ANNAN säger det som fegisen själv inte vågar.

Ibland har mina ord först inte tagits så väl emot av den som fått dom slungade mot sig men det har faktiskt också hänt flera gånger att personen, när den väl har tänkt efter, har insett att jag sagt det jag sagt för att jag faktiskt BRYR MIG och inte vill vara falsk och snacka en massa skit som bara invaggar personen i falska förespeglingar och/ eller förhoppningar.

Eftersom jag själv är så pass ärlig tycker jag många andra är för tysta och oärliga, de tycker en massa men gömmer sig bakom antingen tystnad eller lögner och personligen skulle jag inte kunna må bra om jag hela tiden höll på med sådana spel.

Men var och en gör ju som den tycker känns bäst- jag står för det jag tycker, försöker att framföra mina åsikter så respektfullt som jag kan (men visst händer det att jag misslyckas…) och ljuger som sagt aldrig.