Inlägg av

Lite mer om en av mina favoriter- Järvsöfaks!

Råkade av en ren slump slå på tv:n igår precis när tv 4 sände en dokumentär från i år om Järvsöfaks.
Programmet varade bara i en halvtimme och verkar tyvärr inte sändas i repris vilket är väldigt synd då det var mycket bra.
En del sekvenser var otroligt känslosamma och det var mer än än tår som kom i ögonvrån på undertecknad.

Med tanke på hur mycket skit som både produceras, sänds och sedan repriseras gång efter annan är det tråkigt när så här bra program får en så undanskymd plats (programmet sändes 17.00).

Här en trevlig artikel om min travar-favorit- häftigt med en personlig entré på Hästgalan får jag säga! Hoppas han inte passade på att lämna kvar ett personligt….ska vi säga…visitkort :=)!

http://www.jop.nu/

Speciella annonser, del 16

En minst sagt annorlunda träning för den nyfikne, lite våghalsige eller bara den som vill prova på något nytt:

http://www.blocket.se/malmo/Miljotrana_din_Hast_for_en_polisryttare_25629833.htm?ca=23_11&w=3

Konceptet tror jag faktiskt att den numera avlidne polisryttaren Linus Andler var först med. Han åkte runt och höll kurser enligt ovan som var mycket uppskattade och blev även uppmärksammad i något nummer av Ridsport.

Själv har jag bevittnat otaliga träningar av och med honom och de andra polisryttarna i Malmö eftersom de ju delar ridhus med ”min” ridskola.

Någon gång provade jag själv på lite enklare övningar och det var verkligen roligt att se hästens reaktion och hur mycket tillit den har till den som ska föreställa att vara dess flockledare.

Att gå över prasslande presenning eller gå under fladdrande plastband var inte särskilt svårt men första gången Archie såg den jättefotboll som poliserna ibland ”spelar” med gjorde han tämligen stora ögon.

Hittade faktiskt en artikel om just Linus på nätet och där ser man också hur stora dessa hästfotbollar är :=).

http://www.zoonen.com/artikel.asp?oid=365863

Veckan som gått



Dessa bilder är tagna 08.00 i söndags och det börjar redan bli ljust. Härligt!

Under veckan som gått har jag fått bekräftat det jag har haft känslan av ett tag: det blir faktiskt ljust tidigare på morgnarna nu och framför allt faller inte mörkret lika snabbt på eftermiddagen.

Jag är otroligt tacksam för varje minut som jag kan slippa mörkret efter arbetstiden och börjar bokstavligt talat skönja ett ljus i vardagstunneln. Snart behöver jag inte sluta tidigare för att kunna rida ut efter jobbet och det ser jag fram emot.

Under några dagar har vi temperaturmässigt haft det riktigt ”varmt” (ja, ja…allting är relativt)- dvs ungefär nollgradigt men sedan någon dag har kylan krupit på igen och i morse var det minus 8 grader.

Inget ont som inte har något gott med sig dock och i detta fallet är det att vi, sedan marken blev frusen, har kunnat använda våra fina gräshagar.
Grushagarna är mindre och knöligare så varje dag som Archie kan gå på ”gräs” är jättebra tycker jag.
Att jag skriver gräs inom citationstecken beror på att gräset i hagarna är i princip obefintligt men några nävar på de 6-7 timmarnas utevistelse kanske Archie lyckas få ihop.

Tiden har som vanligt flugit förbi (liiite skrämmande faktiskt) och det känns som att veckan består av måndag, fredag, lördag och söndag.

Jag var med Archie hos Ebba på måndagen och fredagen, red själv i måndags och sedan red Ebba det andra passet.

Jag önskar verkligen att jag hade råd att göra på detta viset permanent men vi får väl se när plånboken säger stopp.

Annars har det inte blivit mycket mer än det vanliga, 2 träningar för Sally, hundpromenader, läsning och tv-tittande. Mer spännande än så är inte mitt liv just nu :=).

Kommande helg hade jag extremt lösa planer på att åka till Dagstorp och tävla en LA:4 men eftersom bara 8 ekipage var anmälda när anmälningstiden skulle gå ut så brydde jag mig inte om att göra någon anmälan för egen del.
Jag har aldrig gillat så små klasser och risken att några ekipage stryker sig pga vädret är nog ganska överhängande så jag väljer att stanna hemma för egen del.
Och ärligt talat så gråter jag inga tårar för dels är det kallt att rida nu och dels finns det många tävlingar när vädret är lite snällare mot i alla fall oss frys-kycklingar.

Soya 2 år!

Idag fyller Soya 2 år och dagen till ära åkte hela familjen och tog en långpromenad i Bokskogen, en kvarts körning hemifrån.

Vi har faktiskt aldrig gått i Bokskogen med Soya förut och det märktes att hon var på för henne okänt territorium för hon sprang och markerade revir på så många ställen att jag till slut inte kunde förstå att hon kunde innehålla mer kiss att fördela :=).

Ponnyhoppning för hela slanten

Jag har ju nämnt mitt älsklingsbarn Sally och hennes pigg-ponny i många blogginlägg men faktiskt aldrig visat hur fint dessa två hoppar tillsammans.

Dagens hoppträning gick lika bra som vanligt med skillnaden att mamma Maj hade filmapparatur med sig så ni kan få se några glimtar av både Sally, Mulle och även co-trainern Soya.

Om ni hör något skånskt entusiastiskt bräkande är det tyvärr jag som är skyldig till detta :-).

Det roliga med att träna Sally är att hon aldrig tvekar en sekund när jag frågar om hon kan hoppa olika linjer/vägar/höjder.

Jag skojade idag och sa att hon på frågan ”kan du hoppa över mamma” säkerligen hade styrt rakt på Maj utan att tveka.

”Det är för att hon litar på dig” sa Maj och det känner jag väl igen.

Om min dåvarande hopptränare Jana Wannius hissade upp ett hinder på 130-140 så VISSTE jag att vi skulle klara det medan han andra gånger knappt lät oss hoppa en meter. Hans öga för vad ett ekipage var moget för på träningarna var oslagbart.

Dagens träning, första filmen visar hinder som är 1 meter (LA):

http://www.youtube.com/watch?v=k7nlCoZ69fU&feature=youtube_gdata

lite mer hoppning i galopp:

http://www.youtube.com/watch?v=5hcf2lR-AIo&feature=youtube_gdata

och lite till i galopp:

http://www.youtube.com/watch?v=GMQ6jiZEKHk&feature=youtube_gdata

Och så här ser det ut när Sally tävlar (LB):

http://www.youtube.com/watch?v=u5SgiPGitgg&feature=youtube_gdata

och LA:

http://www.youtube.com/watch?v=dORc6Jmlr1w&feature=youtube_gdata

Veckans träning, del 2

Idag var det åter dags för Archie och mig att bege oss till Ebba, denna gången för att hon skulle rida.

Det skulle vara intressant att veta hur hästar tänker för sedan jag flyttade Archie från ridskolan så ”krånglar” han nästan alltid när jag ska lasta honom på hemmaplan.

Att jag skriver krånglar inom citationstecken är för att det med andras mått säkert är skrattretande eftersom det ändå bara tar typ 3 minuter innan han går in i transporten men jag som är van vid att han marscherar rakt in direkt blir både irriterad och lite undrande över detta lilla försök till olydnad eller vad det nu står för?

På väg hem, oftast från träningar, går han som tidigare rakt in.

Vet Archies lilla hjärna att transportering betyder någon form av arbete?

Tja…hur som helst har han inget för sina små cirkuskonster då han står som cementerad i marken tills han ger upp och går in eller i absolut värsta fall får någons arm placerad på baken (sååå lite krävs det….) och går in då.

Hur som helst..iväg kom vi och Ebba fick ridet.

Ett jättebra ridpass blev det (som vanligt) och Archie fick sig en riktig genomkörare.

Ebba red mycket skolor i trav och jobbade dessutom en hel del med galoppen och allt såg som sagt utmärkt ut och ännu bättre än då hon red förra veckan.

Jag minns hur jag i min (naiva) ungdom tyckte att det var FUSK (suck…) om man lät en skickligare ryttare ”rida till” ens häst men sådana betänkligheter har jag verkligen inte idag.
Idag är det enbart i första hand ekonomiska och i andra hand tidmässiga faktorer som gör att jag inte rider ännu oftare för Ebba och även låter henne rida Archie mer än vad hon gör.

Ridning är tillräckligt svårt ändå och kan man få hjälp på vägen är man dum om man tackar nej av någon slags missriktad stolthet eller prestige.

Ebba är en långt skickligare ryttare än jag med mycket större erfarenhet och har dessutom rent FYSISKT (det skiljer 6 hål mellan våra stigläder :=)) möjlighet att nå om Archie mycket bättre än jag.

Fast även om Ebba är lång så är hon noga med att både rida för och kräva lätta hjälper när man rider för henne och detta är ju givetvis mycket bättre än om en 100-kilos karl hade satt ”krokarna” i Archie med full kraft.

Även om det kanske skulle göra att Archie gick bättre hade jag ju sedan inte haft den kraften i min kropp och inte kunnat rida på detta vis.

Sedan säger jag inte att kroppsbyggnad hos en ryttare är ALLT men banne mig en hel del. Hur ofta ser man både korta OCH riktigt tjocka ryttare bland dressyreliten? Nä…just det :=).

Ännu ett exempel på vilka idioter det finns!

I förra veckan kunde man i en artikel som jag länkade till läsa hur någon hade ”glömt” (yeah right….) en hund på ett tåg.

Och här har en, enligt mig, ännu större idiot dumpat hundvalpar rakt ut till ingenting…morr….

http://www.tidningenridsport.se/Article.aspx?m=45207&a=319645

http://hd.se/astorp/2010/01/21/han-hittade-valparna/

Om du vill sova ensam ….(hundinlägg)

Denna filt har jag haft sedan jag var en liten flicka….den är så mjuk och varm att jag numera får dela den med ännu en livsnjutare….

Ja, om du vill ha sängen för dig själv eller bara dela den med din respektive ska du inte köpa en vinthund i alla fall, det är en sak som är säker.

Kanske är det för att de är tämligen hårlösa och beniga och därför inte vill ligga på hårda golv (fast varför väljer de inte sin hundkorg/ bädd????) men vinthundar verkar helt besatta av att ligga i soffor och sängar.

Enligt en högst ovetenskaplig undersökning jag gjort bland andra vinthundsägare har samtliga utom en sina hundar sovande i sängen.
Även den som NU inte har hunden som sovkamrat HADE detta tidigare tills han insåg att nattsömnen var viktigare än att låta en whippet vandra upp och ner i sängen allt eftersom natten fortskred och mannen väcktes x antal gånger.

Och jag måste säga att jag till viss del förstår denne man även om jag själv inte hade haft hjärta att neka Soya en sovplats hos oss.

När jag hade mina greyhounds hade jag en 90-säng i vilken jag och hunden bokstavligen trängdes. Ofta gick hunden segrande ur kampen om största utrymmet och själv vaknade jag mer än en gång helt ledbruten.

Nu är ju en greyhound i storlek nästan som en mager kalv :=) men gudarna ska veta att även deras mindre upplaga, whippeten kan och TAR plats.

Redan första natten hos oss klargjorde Soya var hon ansåg att hennes sovplats skulle vara (dvs i vår säng) och det har tagit ganska lång tid för oss alla att inrätta oss i den nya ordningen så att ALLA, dvs inte bara den lilla snabbspringaren, ska kunna sova bekvämt.

Från början sträckte Soya ut sina ben allt vad hon kunde och höll emot med enorma krafter och maken och jag som redan har en något mindre säng än standard-diton (en 160-säng) låg ihopklämda som 2 sillar men nu har hon faktiskt lärt sig att sova vid våra fötter så att även vi får plats.

Någon gång väcks jag av ett häftigt flåsande om djuret har legat helt inpressad under vårt tunga täcke i många timmar och eftersom hon själv inte tycks vilja göra något åt saken får JAG befria hennes andningsvägar genom att lätta på täcket och sticka ut henne lilla huvud.

Jag kan också vakna till av att Soya vill flytta sig lite i sängen men precis som jag har läst att småbarnsföräldrar mer eller mindre kan halvsova och amma mitt i natten utan att bli klarvakna så är det knappt jag är medveten om att jag lyfter på täcket för att hon ska kunna förflytta sig.

Numera sover vi som sagt helt ok alla tre även om nästa säng UTAN DISKUSSION kommer att bli en större sådan :=).