Min älskade Heron hade i mina ögon inte många fel men ett av dom var att han inte kunde gå ensam i hagen.
Från början kunde han inte ens gå ensam i hagen om det gick hästar i hagarna bredvid (han sprang omkring i full sken och vägrade att lugna ner sig) men efter mycket övning så accepterade han att gå ensam om han hade sällskap i hagen bredvid sin.

En sommar då nästan alla hästar på ridskolan var på bete eller uppstallade på annat håll fanns det inget annat sätt att lösa hagfrågan än att be att få låna en häst från våra grannar, polisrytteriet, som kunde gå i hagen bredvid Herons.

På polisrytteriet fanns en äldre häst (i 20-årsåldern) som hette Romulus och denne var, om jag förstod saken rätt mer eller mindre utdömd och användes ytterst sparsamt till lättare promenadridning.
Denna häst fick jag löfte om att få låna som sällskap åt Heron och jag brukade gå ner med båda två tillsammans till hagarna.

En helg då jag som vanligt hade släppt ut hästarna och sedan skulle ta hem dom hände något konstigt. Romulus taktade hela vägen hem, gick nästan i passage och verkade allmänt uppspelt. Jag kunde inte förstå varför den gamle gubben helt plötsligt fått sådan energi och tänkte för mig själv ”Jaha…dom säger att Romulus är så gott som slut….det kan man verkligen inte tro när man ser det här…”.

Samtidigt som jag tänkte detta noterade jag att Romulus man var ovanligt lockig, som efter flätor som nyligen tagits bort.

”Varför i hela fridens namn har dom brytt sig om att fäta den här gamla hästen” minns jag att jag tänkte.

När jag ledde in hästarna i stallet (vi delade på den tiden stall med poliserna medan de nu har ett fristående stall bredvid vårt) mötte jag vår ridskolechef i dörren och det första hon säger (läs: UTROPAR) är ”Men Birgitta!!!! VAD HAR DU GJORT?!?!?!?”

Jag fattade ingenting och såg förmodligen ut som ett frågetecken då stallchefen fortsatte ”Du har ju släppt ut Bismarck i hagen”.

Först då verkligen TITTADE jag på fuxen jag höll i ena grimskaftet och visst var det polisrytteriets finaste och bästa tävlingshäst som stod där.

”Thomas kommer att DÖDA dig” fortsatte stallchefen och vid närmare eftertanke insåg jag att så nog mycket väl kunde bli fallet.

Thomas var (är) alltså en ridande polis, tillika dressyrdomare, och Bismarck var hans tävlingshäst. Bismarck fick UNDER INGA OMSTÄNDIGHETER gå i hagen eftersom det sades att han var så vild där och man ville inte riskera något.

Och denna häst hade jag alltså släppt ut i tron att det var gamle Romulus?!?!?

Ja herregud…hur kunde jag göra ett sådant misstag?

Anledningen var till att börja med att man hade bytt plats på Romulus och satt Bismarck i hans box utan att ändra namnskylt. Sedan ska jag villigt erkänna att jag alltid bara drog ut Romulus ur boxen och lät honom lufsa bakom Heron så jag TITTADE aldrig riktigt noga på honom utan han gick mest för sig själv lite snett bakom mig.

”Jaha det kommer att bli urkul (NOT) att ringa till Thomas” tänkte jag och fasade redan för samtalet.

Jag förstod nu också varför Romulus dvs Bismarck varit flätad, han hade varit och tävlat samma morgon (jag släppte ut hästarna vid lunchtid) och det var väl också därför han var så lugn (eller chockad!!!) när han gick ner till hagen: han var väl trött efter tävlingen helt enkelt! Men när han hade stått där i några timmar hann han piggna till; därav passage-uppvisningen på hemvägen!

Otroligt nog blev Thomas inte arg då jag ringde och förklarade min fadäs! Dels så var historien på sätt och vis lite komisk (fast det var nog inte sååå kul att jag hade förväxlat en FIN tävlingshäst med en skruttig promenadhäst) och dels så hade det ju faktiskt inte hänt Bismarck något. Och slutligen erkände Thomas att han själv vid ett tillfälle hade råkat transportera hem fel häst (dvs en ”icke-polishäst”) från ett bete där polishästarna gick med massor av andra hästar så han visste ju att även den bäste kan göra fel 🙂 !

Kortet ovan föreställer min skötare Petra (som jag redan har berättat om) och Bismarck och är taget julen 1998.

Under de första åren på 2000-talet hade jag en stående spalt i vår klubbtidning som hette ”Birgittas tipshörna”. Där gav jag mina klubbkamrater råd och dåd om allt från att de kunde tvätta sina ridhjälmar i diskmaskinen till att de kunde använda en dambinda i sårvårdande syfte (på hästens ben tex).

Ovan ett exempel på mina tankar och idéer (detta nummer är från 2005).

Eftersom jag bor i Skåne där utbudet av både hopp och dressyrtävlingar alltid har varit enormt har jag aldrig sett någon anledning till att åka på sk meetings, eller att i vart fall övernatta på någon tävlingsplats. När jag säger att det är LÅNGT till en tävling menar jag att det är 10 mil dit medan min väninna i Kiruna väl har 30 mil till NÄRMASTE tävlingsplats. Och inom 10 mils radie från stallet finns det tävlingar i princip varje helg från mars till oktober i alla fall.

Under sommaren kan det dock vara ganska glest med tävlingar och ett år (1992) fick jag för mig att Heron skulle ut och skörda framgångar på lite längre håll.

Jag, som annars är en blygsam person vad gäller tro på tävlingsframgångar, fick av någon anledning hybris och tänkte att Heron (som just då gick mycket bra i hoppning) skulle visa ”bönderna” på landsbygden hur en slipsten…förlåt….hopphäst skulle hoppa…typ…

Jag anmälde mig och Heron till 2 klasser på lördagen och 2 klasser på söndagen hos Willands ryttarförening, en klubb i närheten av Åhus. Uppstallning ordnades på klubben från fredag eftermiddag och tanken var att jag och min hästskötare Petra skulle campa!

Jag hade aldrig campat förut men Petra, som var väldigt mogen för sin ålder (hon var väl 13 år då) visste precis hur man skulle sätta upp det tält vi fått låna av hennes familj. Vi hittade en skogsglänta i närheten av stallet, riggade upp tältet och inhyste Petras kanin(!!!) i Herons hästtransport där den fick springa fritt.

När tältet var på plats åkte vi och gjorde ”Åhus by night” (läs: köpte glass i en kiosk) för att sedan ta oss tillbaka till ”lägret” igen.

När vi hade lagt oss i tältet började Petra att gnälla över att det var hårt på marken, att hon inte kunde sova osv osv. Själv var jag dödstrött och sa till slut surt: ”Om vi lägger oss i bilen, håller du käften då”.

”Jaaa” kom det ynkligt från Petra.

Sagt och gjort….natten tillbringades i min Peugeot, jag i baksätet och Petra i framsätet! Fräscht!

Nästa dag skulle jag som sagt visa övriga ryttare hur man flyger över hinderna men Heron var av en annan uppfattning.

Inne på banan fanns ett hinder som såg ut som en JÄTTE-toalettrulle (fast det var grön och vit-målat) som hängde mellan 2 hinderstöd. Heron var inte intresserad av att göra något toalettbesök precis och vi rev hindret.

Inte heller i andra klassen fick vi glänsa, även här blev det 4 fel och detta med en häst som nästan aldrig rev!

Efter en ny natt i min bil upprepades gårdagens fiasko, nya 4 fel i båda klasserna (som var 1.20-klasser)!!!

Vi åkte hem ganska tillplattade kan jag säga och fann endast tröst i att vi på hemvägen körde förbi EKO utanför Kristianstad där jag (tröst)handlade upp både mina egna och Petras (!!!) pengar (hon fick tillbaka dom sen 🙂 ).

Som många andra historier kring Heron har även denna en liten ”knorr”.

Endast 4 (!) dagar efter våra misslyckade 4 (FYRA!!!!) klasser (en 1.10 och tre 1.20) tyckte Heron att det var dags att återställa ordningen och gick då dubbelnolla i en 1.20 där han var placerad. Även detta var ett meeting (fast vi åkte hem efter tävlingsdagarna) så ytterligare 3 dagar därefter var han åter dubbelnolla i en ny 1.20 och som grädde på moset tog han en av sina få placeringar i 1.30! Den säsongen blev hans bästa ditills!

I maj 2002 var det dags för en ny träff med mina ”internetkompisar”, denna gången ute på Djurgården i Stockholm.

Jag reste dit någon dag i förväg för att hälsa på min goda vän Ann (som också var med på Djurgårds-ritten) och hade några underbara dagar i ett soligt Stockholm (när jag kom tillbaka till Malmö brun som en pepparkaka frågade flera om jag varit utomlands :=)).

På bilden syns några av deltagarna. Hästen är Colt, Anns dåvarande tävlingshäst.

Som jag redan berättat om i flera inlägg är jag en mycket aktiv deltagare på en hästsida på Internet: www.ryttartorget.se

Jag har genom åren träffat många av de hästtjejer som också besöker sidan och en del har blivit väldigt goda vänner.

Hösten 2001 kom någon av deltagarna på sidan på den utmärkta idén att så många av oss som möjligt skulle träffas och rida på den milslånga stranden vid Hemmeslöv utanför Båstad.

Om jag minns rätt kom den mest långväga gästen från Karlstad, själv hade jag ”bara” 12 mil att köra och fick dessutom låna en häst att rida på plats.

Vi var nog ett 15-tal personer som slöt upp och fikade, red och hade allmänt trevligt.

Mer om strandritten kan ni läsa om och titta på här:

http://hem.passagen.se/raff452/strandritt.htm

Några år efter min första resa till Luxemburg var det dags för den andra.

Jag var vid detta laget tillsammans med min man Micke och Eva tyckte att vi båda kunde komma och hälsa på henne.

Min man är som jag tidigare nämnt inte det minsta hästintresserad men har däremot ett enormt flyg(historiskt)intresse.

Det slumpade sig så att Eva hade en väninna vars man hade ett liknande intresse och Eva lyckades få denne man att utarbeta ett helt program för Micke under vår planerade vistelse i Luxemburg.

Så planen var att medan Eva och jag lekte i stallet skulle Micke och denne man roa sig med att åka och titta på historiska monument och gud vet allt. Perfekt! För hur roligt är det att ha en häst-ointresserad make med sig i stallet när man själv vill vara där i timtal medan mannen bara tänker ”när ska vi åka hem?”.

Eva fixade billiga flygbiljetter åt oss och när dessa kom såg jag att vi skulle flyga från ”Gothenburg City Airport”. Vi tog bilen till Göteborg, satte oss på Landvetter och väntade på att vår flight skulle ropas ut eller annonseras på skärmen för avgående plan. När tiden gick och ingenting hände började jag bli nervös och gick fram till en informationsdisk och undrade vad som stod på.

”Ehhh….Ryan Air har inga avgångar från Landvetter, ni ska till Säve” blev svaret.

Både Micke och jag insåg snabbt att vi inte skulle hinna till andra sidan Göteborg på mindre än 1 timme och det var bara att inse att det inte skulle bli något av vår planerade resa.

Vi kunde bara skylla på att ingen av oss flugit från Säve förut (och denna flygplats är som en knappnål i jämförelse med Landvetter) och att vi därför förutsatte att ”City Airport” betydde Landvetter. Slarvigt av oss, ja och det hade (kanske) inte hänt om vi själva hade bokat biljetterna.

Gissa hur kul (NOT) det var att ringa till Eva på väg hem till Malmö igen och förklara fadäsen?

Och vad tror ni folk i stallet sa när jag dök upp nästa morgon? ”Skulle inte du vara i Luxemburg?!?!?!”

Denna händelse kan jag idag finna liiiite komisk men då hade varken Micke eller jag några som helst problem med att hålla oss för skratt.

Det blev faktiskt en ny resa någon månad senare, denna gång från rätt flygplats direkt!

Som jag redan har berättat lärde jag via en hästsida på Internet känna en svensk tjej i min egen ålder som sedan många år bor i Luxemburg. Tjejen, Eva, har sedan många år tillbaka flera egna hästar och har även fött upp några föl.

Min första resa till Luxemburg skedde under under minst sagt speciella omständigheter!

Våren 2001 bröt min dåvarande sambo Thomas vårt förhållande mycket oväntat och jag kan utan tvekan säga att detta var det värsta som drabbat mig hitills i livet. Jag var enormt ledsen och tillbringade i princip all tid då jag inte var i stallet eller på jobbet med att sitta hemma och gråta. Detta pågick i 3 månader!!!!

Jag anförtrodde några av mina internetvänner hur det förhöll sig och en dag låg det ett brev med en flygbiljett på hallgolvet!

Det var Eva som tyckte så synd om mig och ville muntra upp mig som hade skickat biljetten!

Givetvis blev jag oerhört chockad över gåvan, Eva och jag hade aldrig träffats IRL och endast pratat med varandra i telefon 1 gång innan dess.
En sådan generositet verkligen överrumplade mig!

Jag bestämde mig för att åka trots min minst sagt dystra sinnestämning och trots att en del i stallet höjde ett varnande finger.

”Vågar du verkligen åka? Tänk om hon är helt knäpp, den där tjejen? Eller lesbisk!” sa man.

Jag lugnade de oroliga med att jag bara skulle stanna borta i 4 dagar och att jag dessutom kunde ta ett tidigare plan hem om nu Eva visade sig vara helt koko. Dessutom ”visse” jag att Eva var sambo med en man (det var i alla fall vad hon hade sagt) så jag kände mig inte speciellt orolig över att hon skulle ”hoppa på” mig.

Sagt och gjort; jag tog planet till Luxemburg och hämtades av en glad och entusiastisk Eva. Själv var jag väl ingen solstråle precis men försökte ändå hålla humöret uppe och för en stund glömma eländet där hemma.

Under min vistelse i Luxemburg fick jag verkligen uppleva gästfrihet när den är som bäst. Eva körde runt mig i halva Luxemburg, visade mig sitt stall, vi var på en hopptävling och gick på restaurang bara för att nämna en del.

Jag ångrar absolut inte att jag åkte även om jag, då jag pratat med Eva om detta i efterhand, förstått att jag inte lyckades dölja min deppiga sinnesstämning speciellt väl (vilket jag trodde).

Men resan blev en form av ”avslut” och när jag kom hem slutade jag gråta och har inte gråtit sedan dess, i alla fall inte över olycklig kärlek :=).

Eva: TACK! En sådan fin vän som du skulle alla ha!